Folkets landvinningar måste försvaras

Ledaren # 31 2017

Hugo Chávez var Venezuelas president från 1998 fram till sin död 2013, då han ersattes av Nicolas Maduro. Chávez definierade sig som antiimperialist och var motståndare till nyliberalismen. Med hjälp av oljeinkomster satsade ”Chavismen” på sociala investeringar inom vård, utbildning och byggnadssektorn vilket gagnade landets fattiga. Projektet kallades för den ”Bolivarianska revolutionen”, uppkallad efter Simón Bolívar, en sydamerikansk revolutionär som spelade en framträdande roll i befrielsekrigen mot Spanien.
2002 försökte den inhemska borgerligheten och USA genomföra en militärkupp. Kuppen misslyckades och gav upphov till en folklig radikalisering som gav ringar på vattnet i regionen.

Men någon antikapitalist var Hugo Chávez aldrig. Chavismens nationalistiska åtgärder har aldrig haft för avsikt att avskaffa kapitalismen. I och med att kapitalet har suttit i orubbat bo även efter den ”Bolivarianska revolutionen”, har högern kunnat destabilisera landet med syfte att återta den direkta kontrollen över olje­ekonomin.
Regeringen har tyvärr även själv hjälpt högern på traven genom byråkratisk ineffektivitet, genom att fortsätta betala utlandsskulden, inte ha kontroll över distributionen av livsmedel, med hamstring, varubrist och spekulation som följd. Korruption inom såväl statliga myndigheter som det styrande Venezuelas
förenade socialistiska parti och repressionen mot dem som kritiserat regeringen från vänster försvagar också det Chavistiska projektet.

Regeringen i Venezuela skyddar sig bakom vissa av statens institutioner i stället för att mobilisera arbetarrörelsen för att stoppa den kontrarevolutionära processen. Bara en radikal demokratisk lösning kan garantera de uppnådda landvinningarna. Men en sådan lösning kan aldrig komma från dem som tidigare plundrat Venezuelas folk. Det krävs en utbredning av de demokratiska fri- och rättigheterna, att byråkratin motverkas med demokrati. Utan antikapitalistiska lösningar såsom nationalisering av banker och stora företag under folklig kontroll är dock denna uppgift mycket svår att uppnå.

Det råder skarpt läge i Venezuela. Krisen accelererar och landet är nära ett inbördeskrig mellan fattiga som vägrar bli fattigare och kapitalets bundsförvanter. Regeringens defensiva hållning och oförmåga att främja en allmän folklig mobilisering mot högerns kuppmakeri är bekymmersam. Högerns agenda och regeringens kraftlösa svar samt USA:s flagranta inblandning känns igen från Chile före september 1973 då arbetarrörelsen och demokratin krossades.
Spaniens före detta socialdemokratiska president, José Luis Rodríguez Zapatero, har in i det sista försökt medla, men högern är uppenbarligen inte intresserad. Maduro har gjort efter­gifter, men det duger inte åt högern – det gör det aldrig.
Med stöd från Donald Trump
i ryggen finns det en risk att högern kommer att trappa upp terrorn.

Vi tillhör inte Maduros beundrarskara, men hur kritiska vi än är mot det nuvarande styret inser vi att i denna väsentliga strid finns det inget utrymme för politisk likgiltighet.
Venezuela har rätt till sin suveränitet och att försvara sig mot kupphöger och militär utländsk intervention. Det är mycket som står på spel och därför måste högerns kontra­revolution besegras.

Dela