Telia skär ned personalen med sexhundra i Sverige, och ytterligare ett par hundra på andra håll. I de flesta fall handlar det kort och gott om avsked. Inte för att bolaget är bankrutt, visar minussiffror eller överproducerar produkter som ingen vill ha. Tvärtom, meddelar företagets VD Johan Dennelind till TT, ”kunderna kräver mer och vi ger dem mer. Men om man ger mer utan att ta ner kostnaderna går det inte ihop.” (Affärsvärlden 20 juli). Öh… men priset?
Hur som helst, det groteska är inte bara bolagsledningens förhållande till vinstnivåer och uppsägningar. Det hela är ju numera bara ett trivialt uttryck för ”marknadens” – det vill säga börsernas – despoti. Att ett företag tillverkar efterfrågade produkter och går med överskott har ingenting med saken att göra. Strategin avgörs av aktiekurserna.
Nej, det groteska är stillatigandet. Från samhället, ja från oss. Facket vrider sig sorgset, ”det var väntat, men inte så snabbt”, typ. Och från politiken, största möjliga tystnad. Inklusive från vänstern.
Det är som om hundrafemtio års kamp, mot lönearbetares maktlöshet, för inflytande och gemensamt samhällsintresse raderats ut. Här har vi ett bolag – alldeles nyss ett statligt verk – med en omsättning på omkring 20 miljarder kronor per år, ett rörelseresultat på 6 miljarder och en vinst före skatt under första kvartalet i år på 1,4 miljarder. Och en bolagsledning som understår sig att i upphöjt envälde leka Gud Fader över hundratals – ja, ytterst tusentals – människors existens.
Javisst, så funkar det idag. Men, vill vi det? Det handlar ju inte om naturlagar som tvingar oss att acceptera gravitation eller termodynamikens huvudsatser. Det handlar om av människan skapade och upprätthållna sociala och ekonomiska arrangemang. Fram till 1980-talet försökte de anställda, lönearbetarna, vare sig de var blåklädesarbetare eller tjänstemän genom sina organisationer – fack, partier och folkrörelser – ändra på det. Från radikal kamp för arbetarkontroll, socialisering och löntagarstyrda företag till beskedligare medbestämmande och löntagarfonder.
Med 1980- och 90-talens nyliberala stjärnsmällar, kollapsen för de östeuropeiska byråkratdiktaturerna och massprivatiseringar av det samhällsgemensamma – tillsammans med den ideologiska hjärntvätten mot varje uns av socialistiska idéer – inträdde vårt nuvarande kroniska tillstånd av ideologisk alzheimers. Va, beslutar sig den nya tidens kapitalistiska feodalherrar för att sparka några hundra eller tusen anställda i arslet? Voj, voj, suckar vi uppgivet och zappar till nästa kanal.
Men snälla, kamrater – och okamrater! Detta tillstånd är ju ett vanvett. En tokkapitalistisk galenskap som våra föregångare på myriader olika sätt försökte motverka. Det är hög, ja yttersta, tid att öppna portarna till våra arbetar- och folkrörelsers skattkammare av erfarenheter, strategier och förslag på att ta despotin vid hornen. Nej, Dennelind och alla andra dennelindare i världsbolagsvärlden! Detta kan du inte alls egenmäktigt besluta och befalla. Telia och alla andra telior och storbolag är samhällsintressen och ska behandlas så. Ytterst är det samhället som genom demokratin och de anställdas inflytande som ska sätta gränser och avgöra i det stora och i vardagen.
Vetorätt för anställda mot avsked i företag som går med vinst, är ett krav som drivs i exempelvis fransk arbetarrörelse. Det får nog ses som ett pyttelitet minimum gentemot dagens bolagsövervälde. Men det är åtminstone att glänta på dörren till ett helt annat sätt att se på beslutandemakt och demokrati i näringslivet. Och kanske ett sätt att väcka varandra från den kollektiva minnesförlusten.
Håkan Blomqvist