There Is An Alternative

Foto: Duncan cummings cc-by-nc

Ledaren #23 2017

► Brexit blev en delfråga

► Den ovalbare blev valbar

► Vände politiska dynamiken

Det var valet utan val, med bara en kandidat – för att parafrasera den notoriske högersossen Katrine Marçal. Corbyn har i förnumstigaste termer omnämnts som omöjlig, som extremist, som dålig, svag och på alla vis ovalbar. Först var han det som partiledarkandidat, sedan igen när han försvarade sin post mot partihögern och nu som premiärministerkandidat. Det har nämligen blivit en politisk grundsanning att höjda skatter för dem med råd är en omöjlighet – faktum är att även bibehållna skattenivåer är orealistiskt. Allt annat än skattesänkarpolitik är nog för att väcka misstankar om svårartad kommunism.
”There is no alternative” var sloganen som Margaret Thatcher upprepade tills till och med socialdemokrater började ta det för sanning. Inga alternativ är möjliga, politik handlar om kommunikation och om att lägga sig så nära motståndaren som möjligt.
Och opinionsmätningarna visade länge att truismen stämde. Corbyn var måhända populär bland väckskallarna på partiets revitaliserade gräsrotsnivå, men utanför Labour härskade tabloidernas smutskastningskampanjer. Så Tories grep tillfället att slå ovanifrån med maximal kraft och kallade till val när klyftan mellan de två största partierna låg på närmare tjugo procent. Det var valet utan motståndare, valet som skulle säkerställa att ingen vänsterkandidat någonsin skulle kunna bli Labourledare igen. Du kommer inte tro på vad som hände sen…

Redan dagarna efter att May kallat till val började emellertid saker att hända. Enligt policymakarnas modeller skulle valet handla om vilken ledare som var mest lämpad att föra folket ut ur EU och May satsade allt på personlig trovärdighet. Men valstrategier är en trolös älskare, som vid första underskattning av väljarnas beteenden kan hugga dig i ryggen. Det blev inte alls ett val om bara Brexit, det blev ett val om National Health Service, om allas rätt till skolgång, om bostadssituationen (där bostäder i Londons dyraste kvarter står tomma eftersom kvadratmeterpriset är så högt att de blivit spekulationsobjekt för oljefonder), om lägstalöner som går att leva på, om rimligheten i att offentliganställda tvingas ta barnen till soppkök i slutet av månaden. Regeringen har sjunkit som en sten i popularitet och Labour har stigit mot höjden.

I skrivande stund är det en dag kvar till valet och resultatet är allt annat än avgjort, även om det mesta pekar på en konservativ seger med några procents marginal – om man nu kan kalla det en seger att behöva gå in i allt annat än lovande brexitförhandlingar med en stark opposition flåsande i nacken. Den borgerliga hegemonin, som gjort ”sunt förnuft” av extrem högerpolitik, har om inte brutits så åtminstone fått sig en rejäl törn. Om Labour förlorar valet med de starka siffror som prognoserna gett för handen är frågan om inte detta också blir valet som driver ut Tony Blairs osaliga ande ur den brittiska politiken.

Men nog med spekulationer. Vad Corbyn kommit med, oavsett valutgång, är inte det perfekta politiska programmet, inte alla svar på hur den ekologiska krisen, militarismen, eller själva klassamhället skall överkommas. Jeremy Corbyn är inte på något vis politiskt fulländad, det är inte poängen. Poängen är att han har kommit att representera en vändning i den politiska dynamiken, ett annat ”sunt förnuft” än det borgerliga. Nu kan borgare och högersossar skrika sig blå om hur det inte finns några alternativ. Verkligheten överbevisar dem återigen och nu i norra Europa. Vi visste hela tiden att det var möjligt, men nu kan vi börja tro på det också.

Dela