People of the Horse, Destiny Buck, Wanapum. Foto: Erika Larsen
Ridning är Sveriges sjätte största sport. Trots det blev det ramaskri när ryttaren och OS-medaljören Peder Fredricson i januari vann Jerring-priset. Som vanligt skedde det genom en folkomröstning, men i år med ny app. Kanske var det appen som gjorde det enklare för unga tjejer i hela landet att rösta på sin favoritsport. Hur det nu än var så fick resultatet många män att rasa i sociala medier. Vissa sportjournalister tyckte att priset lika gärna kunde läggas ned. Varför? För att det är en sport som i princip helt och hållet räknas som kvinnlig.
Ridning har inte alltid varit en kvinnodominerad sport men idag är 90 procent av ryttarna i Sverige kvinnor. Därför har sporten förlorat i status, som allting som utförs av kvinnor i ett patriarkat. För att förminska den har det hittats på en massa olika teorier om varför tjejer rider. De allra flesta av dessa teorier har med män att göra; att det skulle vara ett sätt att hantera mäns sexualitet på ett symboliskt plan, eller en förberedelse för omhändertagande av familjen, eller en övergångsfas innan killar kommer in i bilden.
Om allt detta skriver Lisa Carlsson i en utmärkt text i Fokus den 18 maj med anledningen av utställningen Like a Horse på Fotografiska i Stockholm. Under rubriken Osynliga och provocerande fastslår hon att hästtjejen är ”skrämmande kapabel i ett patriarkat” och att ridning inte har något med heterosexualitet att göra, utan med överskridande, närvaro, intensitet och intuition. Samtidigt glömmer hon inte bort de hierarkiska och ekonomiska aspekterna. Unga tjejer med stort hästintresse kan utnyttjas som billig arbetskraft. Många har inte råd att rida överhuvudtaget.
Själv har jag egentligen aldrig varit särskilt intresserad av hästsport. Bara av själva ridandet. Och helst inte inomhus eller på en begränsad bana. Eller på ridhus. För dyrt.
Som tolvåring cyklade jag över en mil till en familj som hade travhästar. Vi var några stycken som hjälpte till med att sköta stallet och rida ut alla hästarna så att de fick sin dagliga motion. Jag betalade kanske tjugo kronor för en dag.
Främst betalade jag i hårt kroppsligt arbete. I att bära höbalar, rykta leriga femhundrakiloskroppar, kratsa hovar, fånga in bångstyriga unghästar, bära sadlar, smörja sadlar, mockar ur spiltor. Det hade ingenting med män att göra överhuvudtaget. Det handlade om frihet. Den där fantastiska lätta känslan i kroppen under en snabb ritt i skogen. Hoppen över bäckar och nedfallna träd. Flyga fram. Styrkan i armar och ben. Skapa samförstånd med hästen. Total närvaro. Vara bestämd och inkännande samtidigt. Veta att en enda liten felbedömning kan leda till döden.
Om jag fick välja red jag helst på islandshästar eller nordsvenskar.
En liten tanig flickkropp på en nordsvensk. I full galopp. Med total kontroll. Det är kraft.
Det var länge sedan jag red. Men inte heller det har någonting med män att göra. Jag har helt enkelt inte ett liv där det finns tid, möjlighet eller ekonomi för ridning. Det betyder inte att jag inte kan längta ibland. Efter styrkan. Efter träningsvärken i vissa muskler. På samma sätt som jag kan längta efter värken i kroppen efter ett sjukt tufft balettpass.
Sista gången jag red var på en spattig häst i södra Tyskland tillsammans med en bångstyrig vän som satte hästarna i sken. Vi flög över fält och ängar utan den nödvändiga kontrollen. Efteråt dunkade hjärtat i halsgropen. Om det går illa kan det gå fort.
Det är livsfarligt att rida. Det är också livsfarligt att leva.
I Like a Horse speglar ett 30-tal fotografer människans relation till hästen. Utställningen pågår till 3 september.
Emma Lundström