Ockupationen som nämns i rubriken är naturligtvis Israels ockupation av Palestina. Det är vad vi gör. Det är vår grej.
Om vi tittar tillbaka till 1947 föreslog FN en delningsplan (låt oss för ett ögonblick bortse ifrån att den tilldelade 55 procent av det palestinska mandatet till en nyanländ del av befolkningen som utgjorde en tredjedel av den totala och ägde ungefär 7 procent av marken) – Det sionistiskt-judiska Yishuv* accepterade detta. Palestinierna gjorde inte – så orimligt!
Hur som helst borde detta område varit tillräckligt för oss, eller hur? Jag menar, vi sa ju ”Ja”? Det var grunden på vilken staten Israel grundades. Men då hade vi redan avbefolkat 200 palestinska byar och fördrivit cirka 300 000 palestinier, och vi fortsatte på den inslagna vägen, och 1949 hade vi 78 procent av Palestina och mycket färre palestinier. Eller som den ”liberala” Knesset-ledamoten Yair Lapid uttryckte sig: ”Maximalt antal judar på maximal land-areal med maximal säkerhet och med minsta möjliga antal palestinier”. Det är sann liberalism, det!
Så vi ockuperade de ”extra” 23 procenten, och vi satte palestinierna – som vi döpte om till ”araber” – under militärstyre fram till
Jonathan Ofir
1966. Och ingen tvingade oss att gå tillbaka till 55 procent, och på något sätt blev de 78 procenten erkända ”gränser ”, även om vi aldrig preciserade några definierade gränser. Konstigt. Jag undrar varför.
Så kom 1967, och vi skapade ett ”existentiellt hot” och provocerade fram ett krig där vi skulle tredubbla storleken på landet vi kontrollerade. Så nu ockuperade vi den egyptiska Sinaihalvön och Gaza, den syriska Golanhöjden och den palestinska västbanken, som tidigare kontrollerades av Jordanien. Och den massiva Sinai-öknen, vi var bara tvungna att ha den. Försvarsminister Dayan sa att det skulle vara bättre att ha Sharm el-Sheikh utan fred än fred utan Sharm el-Sheikh. Så vi höll fast vid det, och Golda skulle inte ens överväga Sadats fredstrevare 1970. Utrikesminister Abba Eban sade till FN 1969 att vi helt enkelt inte kunde återvända till stilleståndslinjerna från 4 juni 1967, eftersom det påminde oss om Auschwitz. Jag skojar inte. Så om 78 procent var Auschwitz, varför sa vi tidigare att 55 procent var okej? Kan det vara så att vi egentligen inte menade det då?
Hur som helst, våra grannar fattade; de insåg att vi bara förstår maktspråk och så kom 1973 då Egypten och Syrien försökte sig på en överraskningsattack mot oss. Fast vid närmare eftertanke slogs de aldrig på israelisk mark – det var vi som ockuperade deras land.
I alla fall blev vi lite mindre styva i korken efter det, och vi lämnade så småningom tillbaka Sinai till Egypten. Det var inte så att Israels existens hotades utan den där biten av Sinaiöknen. Tvärt om faktiskt. Så det blev fred utan Sharm el-Sheikh, trots allt.
Och vi ockuperade Libanon i 18 år. Vi var tvungna att tillfälligt gå in i Libanon för att stoppa den palestinska fredsoffensiven 1982, och du vet ju själv hur lätt det är att man dröjer sig kvar längre än man tänkt sig när man väl slagit sig ner någonstans. Men mot slutet blev det lite dålig stämning när en av värdarna (Hizbollah) började bli otrevlig och höja rösten, så år 2000 fick vi äntligen tummen ur och lämnade Libanon.
Ockupation, det är som sagt lite av vår grej. Vi har hållit på med sånt sedan starten, och vi har aldrig definierat våra gränser, så vi är beredda att expandera och ockupera hela tiden. Det finns alltid något att ockupera, och det vore verkligen dåligt för vår moral om vår armé fick gå sysslolös. Inga fler expansioner att se fram emot? Ingen att kontrollera och förtrycka? Det skulle vara dötrist. Alla behöver vi ett modus operandi.
Jonathan Ofir
Översättning:
Marco Jamil Espvall
Jonathan Ofir föddes i Israel, och flyttade till Danmark 1995. Han är musiker, dirigent, skribent och bloggare. Han skriver regelbundet på Mondoweiss.net.
* Det hebreiska ordet Yishuv betyder ”bosättning” eller ”samhälle” och används som benämning på det judiska samhället i Palestina före staten Israels tillkomst.
