Foto: Mohammad Ali Marizad/Tasnimnews
Fyra år med Rouhanis reformvänliga administration har bekräftat svårigheterna med att förändra systemet inifrån. De framstående politiska fångarna Mousavi och Karroubi sitter fortfarande i husarrest, avrättningarna fortgår och Iran deltar på den syriska diktatorn Assads sida i det blodiga inbördeskriget. Trots det valde frihetstörstande iranier att ge Rouhani ett förstärkt mandat med 57 procent av rösterna mot den konservativa utmanaren Raisis 36 procent. Anledningen är både att Rouhani trots allt lyckats på en del områden och att iranierna vill markera mot det konservativa etablissemang som försökt sabotera reformagendan i varje steg.
Den yttersta makten ligger hos den högste ledaren ayatolla Ali Khamenei (se faktaruta). Visserligen utser presidenten landets regering, väljer ambassadörer och är ordförande i det viktiga nationella säkerhetsrådet. Men politiken måste ligga i linje med vad Khamenei accepterar (eller tolererar, om man så vill). Däremot har Khamenei i mångt och mycket behövt acceptera förändringar som han i grunden ogillar – som till exempel öppningen mot omvärlden.
Den gröna revolutionen 2009 då miljoner iranier gick ut på gatorna för att protestera mot påstått valfusk orkestrerat av Khameneis krets finns kvar i färskt minne. Han har lärt sig den svåra vägen att iraniernas längtan till reformer inte kan undertryckas hur mycket som helst.
Ekonomin. De senaste årens sanktioner bidrog till att Irans ekonomi krympte under en lång period. I början av 2016 slöts ett kärntekniskt avtal med omvärlden och många av sanktionerna mot landet hävdes. Det har synts tydligt i den iranska ekonomin som förra året växte med 4,6 procent (BNP). Oljeproduktionen har ökat dramatiskt och utländska investeringar strömmar in. För Irans välmående och globalt orienterade klasser är detta goda nyheter. Men arbetslösheten fortsätter stiga och levnadsvillkoren för arbetarklassen lär inte se samma lyft om inte tillväxten fördelas rättvist.
Syftet med att nå en förhandlingslösning var att återuppliva den stagnerande ekonomin och dessutom att undvika ett militärt angrepp från USA:s eller Israels sida mot Irans kärnanläggningar. Men om arbetslösheten och ojämlikheten fortsätter öka lär missnöjet också göra det. De konservativas antiamerikanism har dock inga sociala meriter den heller och det folkliga missnöjet med det religiösa förtrycket gör att de har svårt att exploatera den sociala oron. Men politisk apati är en fara för reformisterna i framtida val – lågt valdeltagande tenderar att gynna de konservativa.
Politiska fångar. Mousavi och Karroubi, reformsidans kandidater i valet 2009, sitter i husarrest sedan 2011 då de uppmanade till protester i solidaritet med Egyptens revolution. Redan i valkampanjen 2013 lovade Rouhani att verka för deras frisläppande och även denna gång har ropen efter deras frisläppande hörts i arenorna under valmötena. Formellt är det Khamenei som kontrollerar säkerhetsstrykorna, domstolarna och har befogenhet att frige fångar. Mousavi och Karroubi har aldrig åtalats för något brott utan deras husarrest sker med hänvisning till nationell säkerhet. Potentiellt är detta ett beslut för Irans högsta nationella säkerhetsråd där Rouhani är ordförande men ett sådant beslut måste ändå godkännas av Khamenei. Rouhanis uppgift kan därför nästan beskrivas som att han måste övertyga Khamenei om att det är det rätta beslutet. Och det kan mycket väl vara så att processen slutligen leder till ett frisläppande. Även i det konservativa lägret finns det röster för ett frisläppande, vissa är säkerligen oroliga för vad ett eventuellt dödsfall i fångenskap för Mousavi eller Karroubi skulle innebära för regimens stabilitet.
Men Rouhanis löften 2013 handlade inte bara om Mousavi och Karroubi utan om alla som gripits på politiska grunder i samband med valet 2009. Det är ett betydligt svårare löfte att arbeta för.
Avrättningarna. Iran tillhör de länder som avrättar flest fångar i världen. Politiska motståndare till regimen och frispråkiga bloggare hör till dessa, men cirka 90 procent av de dödsdömda har begått narkotikabrott. Irans parlament som sedan 2016 domineras av reformister arbetar just nu fram en förändring som innebär att dödsstraff för narkotikabrott bara utdelas i särskilda fall. Det skulle putsa på Irans skamfilade människorättsrykte i omvärlden där landet år efter år toppar dödsstraffstatistiken. En förändring på det området skulle vara en seger för reformlägret, inklusive för presidenten.
Personliga friheter. Redan 2013 kritiserade Rouhani den förhatliga moralpolisen som kontrollerar att befolkningen efterlever landets religösa lagar, till exempel slöjtvånget för kvinnor. Slöjtvånget utmanas allt öppnare i städerna, särskilt i de välbeställda kvarteren, där slöjan åker längre och längre bak på huvudet. Men då och då gör myndigheterna räder riktade mot slarvigt gömda hårstrån och annan ”omoral”. Någon större förändring har Rouhanis administration inte kunnat genomföra – säkerhetsstyrkorna kontrolleras ju av Khamenei. Men den senaste tiden har Rouhani skruvat upp retoriken mot moralpolisen och framförallt den mäktiga militären, det så kallade revolutionsgardet. Frågan är om en Rouhani med kärnavtalet och ett brett folkligt stöd i ryggen kan gå vidare och göra något åt människorättssituationen i allmänhetens vardag. Ett friare klimat i Iran skulle stärka administrationens stöd bland allmänheten ytterligare. Misslyckas Rouhani med det lär besvikelsen sätta in.
De här punkterna är löften som fastslogs redan 2013 och fortsätter att vara Rouhanis uttalade program. Framstegen med kärnteknikavtalet och uppfattningen att Rouhanis administration arbetar med frågorna trots hårt motstånd från Khameneis läger, gjorde sammantaget att iranierna gav honom ytterligare en chans. Framförallt vet de att en seger för de konservativa skulle innebära ett bakslag och en än farligare sammansvetsad regim. Det är förklaringen till att iranierna, trots missnöje med landets fortsatta problem, valde att återigen gå och rösta för förändring.
Arash Gelichkan
