Ledaren # 19 2017
Gammelnazister går igen
Fascister inget hot mot kapitalism
Vänstern måste lita till egna krafter
Det börjar sjunka in nu. Sakta men säker börjar vi anpassa oss till en vardag där reaktionära politiska stämningar, efter årtionden av underjordisk tillvaro, åter kommer fram i dagsljuset.
Och det är inte ens nödvändigtvis i någon ny skepnad. Det är många som i år varnat för den franskinspirerade så kallade ”nya högern” som markerade ett skifte från rasbiologi till kulturnationalism och ersatte den diskrediterade antisemitismen med islamofobi – och dessa tankeströmningar syns i de stora högerpopulistiska partierna som nått framgång över hela Nordeuropa, men i sin renare form är det märkligt nog inte de ”identitära” som idag attraherar flest, utan de klassiska nazisterna, kompletta med uniformer, Hitlerdyrkan och en världsbild som inte utvecklats nämnvärt sedan mellankrigstiden. Och detta gäller inte bara gatufascisterna. Mot politisk mainstream söker sig förintelseförnekare, skallmätare, odinister och rasmystiker. Tankegångar som till och med fascisterna själva trodde var för evigt dömda av historien börjar åter florera.
Lika otäckt det är att se tusentalet nazister tåga i Falun på arbetarnas högtidsdag, lika skrämmande är det offentliga samhällets flathet mot politiska rörelser som är ett direkt hot mot många människor. Närhelst människor samlar sig för att slåss för sina eller andras rättigheter får måste man numera vara beredd på att en grupp ”Sverigevänner” dyker upp med hårda blickar och vitnande krogar.
Men fascister ses uppenbarligen inte av myndigheter som ett lika stort hot mot samhället, oavsett hur många de ger sig på, eller hur många ton sprängämnen de sitter på. Och den terror som högerextremister står bakom skiljer sig som regel från exempelvis terrordådet på Drottninggatan i april. Lastbilskaparen riktade in sig på att urskiljningslöst skada och döda människor på offentlig plats – och just urskiljningslösheten är en poäng i den typen av terror. Nazister riktar in sig på flyktingboenden, på politiska motståndare, på fackföreningsaktivister, på aktiva humanister. I ett samhällsklimat så starkt präglat av egoism och egenintressen känner förstås etablerade liberala opinionsbildare inte skuggan av svärdet på samma sätt. Det är ju inte de själva som fått benen bortsprängda. Samma skribenter som lägger avsevärd energi på att försöka försvåra för vänsterintellektuella att komma till tals i offentligheten är märkligt tysta – eller så blir de plötsligt tillskyndare för det öppna samhällets principer att låta alla komma till tals, kosta vad det kosta vill (för andra).
Det har inte nödvändigtvis med någon slags hemlig fascistisk agenda hos myndigheter och liberala opinionsbildare, men väl om politiska intressen. Fascister, hur misshagliga och vulgära de än är upplevs inte som ett hot. De är inte ett hot mot det som liberaler betraktar som demokratins själva fundament, den privata äganderätten. Man får inte glömma att högerns opinionsbildare applåderar varje gång ett politiskt beslut flyttar över makt och resurser från demokratiskt valda och offentligt styrda instanser och sätter dem i händerna på privata aktörer som endast har aktieägares vinstintressen att svara inför. Det är därför en socialist, hur radikalt demokratisk och antiauktoritär hon än är, alltid betraktas som antidemokratisk av högertyckarna – och därför också är ett större hot än fascisten.
För myndigheterna är det så klart också mer besvärligt med personer som protesterar mot rättsvidriga och godtyckliga utvisningar än med reaktionärer som tagit på sig uppgiften att försvara regeringens gränspolitik med nävarna (även om de själva aldrig skulle formulera det så).
Kapitalets branschorganisationer bedriver hårt antifackligt kampanjande – och för regeringen tycks viljan att gå arbetsgivarna till mötes större än solidariteten med fackföreningsrörelsen. Och vilka utgör då det största problemet – de som förespråkar klassfred, eller de som ropar om klasskamp?
Sveriges organiserade fascister är inte på långa vägar många eller starka nog att förändra samhället på djupet, men den skrämmande sanningen är att de inte heller behöver göra det. Som klimatet ser ut idag för andra striderna åt dem. Fascister sätter samhället i blixtbelysning. Och skuggorna som faller ser illavarslande mörka ut.
Ett första steg är att inse att vi inte kan lita på beskydd från någon annan.
