När jag lägger ifrån mig Jonathan Safran Foers nya roman, Here I am, är jag helt slut. I författarens första skönlitterära verk sedan 2005 är det sammanbrott som gäller. Ett kollapsande äktenskap i Washington DC vävs samman med en jordbävning som skapar kaos och krig i Mellanöstern. Frågorna haglar: Vem är jag? Vad är hemma? Vad är ett hemland? Hur långt räcker medmänskligheten? Vad omfattar omtanken? Vad är det att vara man, hustru, barn, överlevare? Vad är det att vara amerikansk jude? Och vad betyder Israel för en amerikansk jude? Hur kan den israeliska statens agerande i krissituationer försvaras, eller förkastas?
Jonathan Safran Foer har blivit betydligt mer vuxen, fått barn, separerat och medelålderskrisat sedan sist. Det märks. Genom bokens Jacob Bloch och hans sammanstörtande familj hanterar författaren sina egna förluster. Han bearbetar dem, får syn på dem och slår huvudet blodigt mot dem. Allt ackompanjerat av ett väldigt omfattande och tankeväckande språk.
Mitt exemplar av boken är fylld av lappar instuckna mellan sidorna här och var för att jag ska hitta igen tänkvärda stycken eller sådant jag undrar över. Om jag slår upp en av dessa sidor på måfå hittar jag till exempel en mening som den här: ”Han ville minnas alltihop, använda alltihop: rabbinens skosnören, sorgens obundna melodier, de hårdnade fotspåren från en besökare i regnet.” Eller den här: ”Det finns ingenting mer helt än ett brustet hjärta.”
Genom att dyka in i detaljerna i den ord- och ritualrika ödemark som är förgörelsen av Jacob och Julia Blochs äktenskap och samtidigt beskriva och problematisera ödeläggelsen av Israel sätter Safran Foer stort fokus på identitet, etik och geopolitik. Kanske lite för stort. Ibland är det nästan som att boken delar sig i två, en om äktenskapets kollaps och en om Israels. Men så lyckas författaren få ihop det igen, till en slags trasig, melankolisk och genomsorgsen helhet där de eviga frågorna ställs i triviala sammanhang: Vad är sanning? Vad är identitet? Vad är ärlighet? Hur våga leva utan rädsla? Hur hantera sitt självförakt? Hur hantera ett livsval?
Blochs är en välbeställd familj med stora krav på sig att vara riktigt goda. De ekologiska madrasserna och sjögräschipsen tar upp mer utrymme än det ärliga samtalet. Det urholkade hemmet – det som en gång var fyllt och som alla längtar tillbaka till men inte kan finna – kan sammanfattas i ett klistermärke som hamnat på en plats i köket som bara den döende hunden kan se.
Here I am är en klaustrofobisk bok. Den gräver i religionens betydelse för någon som sitter fast i den men som inte riktigt är troende. Den handlar om psykologiska spel mellan människor som inte tror på psykologiska spel. Om en farfars far som överlevde förintelsen men hellre dör än hamnar på det judiska ålderdomshemmet. Om en Bar mitzva som ingen egentligen orkar med. Om en israelisk kusin som skapar en länk mellan de två kollapserna, den personliga och den som utspelar sig i Israel. Om en arkitekt som längtar efter ett helt eget hus och en manusförfattare som skriver ett hemligt manus om det liv som hela tiden händer, och ännu ett manus till manuset där skådespelarna får exakta instruktioner om hur varje känsla ska spelas.
Alltför många recensenter tror att en recension ska berätta en boks handling. Sådana recensioner skapar ingen lust att läsa. Åtminstone inte hos mig. Men om någon skulle skriva att Here I am handlar om en man som lever livet gömd längst in i sig själv av rädsla för att vara en besvikelse för sin omgivning, då skulle jag lockas. Eller om någon skrev att det är en roman full av ord som tvinnas om varandra i en ständig kamp om den verkliga verkligheten, den verkliga sanningen. Eller att boken handlar om att inte längre veta hur man ska nå fram till varandra, att inte längre kunna röra vid varandra eller säga saker så att de läker sår.
Here I am består av en stor känsla för vardagens detaljer och en hängivenhet till introverta betraktelser, hopplösa monologer och dialoger fyllda av undertoner. Den är genomsorgsen, humoristisk och ensam samtidigt som den ställer frågor kring Israels existens på ett sätt som varken skuldbelägger eller avskriver skuld.
Det har tagit Jonathan Safran Foer tio år att skriva den nya boken. Förhoppningsvis tar det honom inte tio år att skriva en till.
Emma Lundström
Fakta:
Jonathan Safran Foer är född 1977 och bor i New York. Han har vunnit flera litterära priser, bland annat National Jewish Book Award och Guardian First Book Award. Hans debutroman Allt är upplyst utkom på svenska 2003.