Fogelströms anti­fascistiska roman

Kul idé av Stockholmia förlag att ge ut Per Anders Fogelströms opublicerade, antifascistiska roman, Den okuvliga friheten, nästan 80 år efter att den skrevs. År 1939 var Fogelström 21 år när han sände sitt manus till förläggaren Axel Holmström, som var känd för att ha varnat för den bruna faran. Fogelström trodde att Holmström inte tordes ge ut boken, men i inledningen av Karl-Olof Andersson antyds att Holmström kanske inte ville utsätta den unga författaren för risker. Den gamla anarkisten hade själv suttit i fängelse för antimilitaristisk propaganda och var luttrad.
Och Fogelströms text är ingalunda försiktig. Visserligen utspelar sig romanen i en namnlös stad i ett påhittat land med fiktiva personer, men att grannlandets Store Ledare är Hitler och battongisterna är nazister är inte svårt att räkna ut. Boken har tre delar, som utspelar sig under en dag i den nära framtiden 1942, och en annan dag 1947, fem år senare. År 1957 står det i boken, men det måste vara ett korrekturfel! Och med en tillbakablick en dag år 1952.
Den 14 maj 1942 är judeförföljelserna och likvideringen av oliktänkande i det stora grannlandet redan ordning för dagen. Men även här trakasseras judar, och battongisterna härjar på gatorna. Det förekommer gatuvåld och politiska mord. I hemlighet organiserar sig den antifascistiska Röda ligan.

Himlens vänner ska hålla en stor demonstration. Battongisterna beväpnar sig för att störa den. Spänningen byggs upp mot en våldsam urladdning.
Fem år senare har landet ockuperats. Oliktänkande kastas i fängelse, sätts i tvångsarbete. Battongisterna ordnar bokbål varje vecka. Ledaren för Himlens vänner har vänt kappan efter vinden. Man väntar besök av den Store Ledaren. Professor Vaduoff ska demonstrera praxtonet, domedagsvapnet som även kan användas för fredliga syften. Röda ligan sprider hemliga pamfletter – battongisterna vet inte att en av deras högsta män i verkligheten är Röda ligans ledare. Även nu går det mot en våldsam upplösning.
Den korta tredje delen är kanske den svagaste. Men i sin helhet är boken spännande och den ger en trovärdig bild från slutet av 30-talet när det stora nazilandet hotade bortom knuten, med ett rikt persongalleri med medlöpare och folk med civilkurage. Men det finns också tidstypiska detaljer från ett verkligt Stockholm med springschasar och fattigt folk som delar inackorderingsrum för att spara pengar.

Eftersom boken refuserades, hade varken förlaget eller Fogelström lagt sista hand vid manuset. Författaren har inte riktigt bestämt om han ska skriva ”vi voro”, som man tutat i honom i plugget, eller ”vi var” som känns naturligare. Men i dialogerna visar han ett fint öra för snacket i samtiden.
Inledningen med flera foton berättar om tiden och den unga Per Anders Fogelström, 1917-1998, antinazisten och fredskämpen, den noggranna stockholmsskildraren som lämnade efter sig ett arkiv med 90 hyllmeter Stockholmiana och som skulle skildra stadens historia med en särskild ömsint känsla för de fattiga – för dem som vi med dagens vokabulär väl skulle kalla prekariatet. De som byggt vår stad.

Mats Leander

Den okuvliga friheten
Per Anders Fogelström
Stockholmia förlag 2017