Föreningen Arbetarskrivare är den svenska proletärlitteraturens viktigaste samlingspunkt. Sedan 2015 ger föreningen ut tidskriften Klass med fyra nummer per år – från och med i år glädjande nog med kulturtidskriftsstöd.
Det nyutkomna Klass 1/2017 är en varierad kompott av bland annat en novell, dikter, samtal, intervjuer, minnesporträtt, historiska exposéer och recensioner. En intressant tillbakablick är intervjun med Karin Strand, som förra året kom ut med boken Brott, tiggeri och brännvinets fördärv. Studier i socialt orienterade visor i skillingtryck. Här blir vi orienterade om att skillingtrycken, från slutet av 1500-talet och framåt, var en slags föregångare till den moderna arbetarlitteraturen som tematiserade sociala problem i sin samtid.
Värd att nämna är också en intervju med Torgny Karnstedt. Han är kanske inte så känd idag men debutromanen Slamfarmen (1977) sålde i hela 70 000 exemplar och fick stor uppmärksamhet. Det var vid en tid då det svenska folkhemmet stod i sitt flor, men det Karnstedt kastade ljus över var folkhemmets baksida, inte minst arbetsmiljön som i många fall fortfarande var under all kritik. Efter debuten har Karnstedt givit ut ytterligare en rad romaner där han skildrat tendensen i samhället ur ett underifrånperspektiv.
Särskilt läsvärt är minnesporträttet över den nyligen bortgångna Molly Johnson. Hon väckte stor uppmärksamhet när hon, blott 23 år, debuterade med romanen Pansarkryssaren 1954. Uppslaget hade hon fått från Sergej Eisensteins filmklassiker Pansarkryssaren Potemkin, vilken skildrade ett matrosuppror i Odessa under revolutionen 1905. Johnson placerade denna pansarkryssare i svenska kölvatten och lät de upproriska matroserna komma till bruksorten Grusviken, ett samhälle som påminde om hennes egna hembygds Hofors. De flesta trodde nog att Pansarkryssaren var inledningen på ett långt och digert författarskap, men Molly Johnson gav bara ut ytterligare två romaner. I artikeln spekuleras det i om prestationsångest och skygghet för offentlighet var orsaken till att det inte kom mer än så från hennes penna.
Efter att ha läst igenom Klass 1/2017 känns det dock som två element saknas. Dels skulle jag gärna se att det i varje nummer fanns ett djuplodande porträtt på någon av alla de giganter till svenska proletärförfattare som genom historien passerat revy. Jag tänker då inte minst på 30-talisterna – med Jan Fridegård, Ivar Lo Johansson och Moa Martinsson i spetsen. En annan sak som jag velat haft är ett kalendarium över böcker som är planerade att komma ut under de närmaste månaderna. Men alla ni som är intresserade av arbetarlitteratur bör absolut ta en prenumeration på Klass.
Anders Karlsson