Bernardas hus på Stadsteatern. Foto: Sören Vilks
En mycket intressant uppsättning av Lorcas Bernardas hus på Kulturhuset Stadsteatern i Anna Petterssons regi. Hon har, som alltid, sin egen tolkning av klassiska verk. Plockar isär dem och plockar ihop dem igen till något nytt och annorlunda men ändå behåller ursprunget intakt. Här har hon tagit ut svängarna riktigt och lyckats. Samma Bernardas hus som brukar spelas men ändå en helt ny pjäs, delvis mer trogen ursprunget än annars. En estetiskt fulländad och mycket sparsmakad iscensättning av denna surrealistiska pjäs med scenografi av Jan Lundberg och dräkter av Kajsa Larsson.
Bernardas hus är en allegori av Spanska inbördeskriget. Bernarda har stängt in sina fem döttrar, sin mor (som ständigt smiter ut, blir infångad och smiter ut igen) samt tjänstefolk i sitt fängelseliknande hem. De har inte möjlighet att ta sig ut eller träffa någon annan, som kan ge dem nya tankar och idéer. Framför allt ingen man, som traditionsenligt kunde befria en ogift kvinna, men ändå hela tiden finns i deras tankar. Den enda som har en gnutta frihet är äldsta dottern som råkar ha ett eget kapital. I denna kompakt instängda miljö tvingas de leva sitt liv med sitt hat och sina olösta konflikter i åratal.
Pjäsen brukar börja med begravningen av Bernardas man. Här är det Bernarda själv som begravs i en storslagen akt med hundratals sörjande bakom kistan. De sörjande sitter tysta uppradade på svarta pinnstolar, pjäsens enda inredning, dolda av sina svarta dok. I bakgrunden hörs skrik av torterade. Allt i svart utom en vit kvadrat mitt på scengolvet där spelet sedan utspelar sig. Allt utanför den vita kvadraten existerar inte. Trots att Bernarda är borta fortsätter ofriheten, alla blir allas fångvaktare.
Alla roller i pjäsen spelas alternativt av alla skådespelarna. Sju kvinnliga aktörer delar på dem. Replikerna upprepas som ekon mellan de inblandade. Det förstärker det kollektiva lidandet.
Vi får uppleva en och en halv timmas förtätat stämning med röster, rörelser och musik på gränsen till det fulländade konstverket. I en vinklad spegel över scenen ser man de svartklädda agerande uppifrån. Det ger en magisk grafisk effekt. En koreografi med svarta streck mot vit botten blir resultatet då skådespelarna rör sig rytmiskt över scenen.
Surrealisterna Salvador Dali, Luis Buñuel och Federico Garcia Lorca var vänner i Republiken Spanien och stod på den republikanska sidan i inbördeskriget. Lorcas vapen var pennan. Kyrkan förrådde honom. Francosidans soldater mördade honom 1936 bara 38 år gammal. Bernardas hus, blev hans sista pjäs, den kom till tre månader innan mordet. Men Lorca lever! Det märks efter denna föreställning.
Eva E Johansson
TEATER
Bernadas Hus av Federico Garcia Lorca. Regi: Anna Pettersson. Medverkande: Siri Hamari, Eva Rexed, Angelika Prick, Matilda Ragnerstam,Tove Edfeldt, Nadia Hussein, Hanna Nygårds. Stockholms Stadsteater. Spelas till 12 maj.