Mitt första politiska minne är från det svenska riksdagsvalet 1968 när jag som sexårig grabb fick uppleva hur socialdemokraterna med 50,1 procent av röstetalet vann egen majoritet. Endast en gång – krigsvalet 1940 då man erövrade 53,8 procent – har partiet nått ett bättre resultat. 1960-talets Sverige var också ett samhälle som i hög grad präglades av socialdemokraternas oavbrutna maktinnehav från depressionens 1930-tal och framåt. Tage Erlander, som varit statsminister ända sedan 1946, tonade fram som den självklara landsfadern, sociala reformer sjösattes på löpande band och även om Sverige fortfarande var ett kapitalistiskt samhälle gick utvecklingen mot reducerade sociala klyftor.
Vilken kontrast är inte det mot dagens svenska förvaltarsocialdemokrati, som endast fick 31 procent i senaste valet och vars opinionssiffror nu ligger och skvalpar på beskedliga 27-28 procent. Kräftgången är inte heller enbart ett svenskt fenomen utan signifikativ för socialdemokratiska partier över hela Europa. Sedan finanskrisen 2008 har man tappat runt en tredjedel av sitt väljarstöd och om vi sträcker oss bakåt till 2000-talets början blir tappet än mer markant. Otaliga är de exempel på länder där S-märkta partier under senare år fått vidkännas rena väljar-ras. Ta bara förra veckan när befolkningen i Nederländerna gick till valurnorna. Kontentan för det socialdemokratiska partiet – som regerat tillsammans med ett högerparti, genomfört en hård åtstramningspolitik och inte minst privatiserat sjukförsäkringssystemet – blev att man sjönk som en sten; från 25 procent i föregående val till nu endast 5,7 procent. Grekland, Österrike och Polen är andra exempel på länder där socialdemokratiska partier från att ha suttit vid regeringstabutretterna och legat på 20-30 procent – eller mer – i väljarstöd hastigt åkt rutschkana ner till under 10 procent. Visst finns det undantag från denna trend – som Norge där man i oppositionsställning vuxit till runt 35 procent eller i Tyskland där man under Martin Schultz karismatiska ledning återigen noterar över 30 procent – men den dominerande rörelsen är tydlig i riktning nedåt.
Varför går då europeisk socialdemokrati kräftgång? En avgörande orsak till det är självklart den ideologiska ompositionering som är så tydlig för denna rörelse av idag om man jämför med storhetstiden decennierna efter andra världskriget. Från att ha varit partier vars främsta signum var en reformpolitik som byggde upp de moderna välfärdsstaterna är dagens kännetecken att man snarare är administratörer av åtstramningspolitik med vidgade ekonomiska klyftor som följd. Skillnaden gentemot öppet borgerliga partier har blivit alltmer otydlig. Dock har det funnits kvarstående skillnader som gjort att vi socialister fram till dags dato karaktäriserat de socialdemokratiska partierna som borgerliga arbetarpartier. Partierna är borgerliga till sin ideologi för att man sedan lång tid tillbaka avsagt sig ambitionen att omskapa de kapitalistiska samhällena i grunden. Men man har haft speciella band – och förhållningssätt – till arbetarklassen som gjort epitetet arbetarpartier rimligt: dominant väljarstöd bland arbetarklassen, speciella bindningar till arbetarnas fackföreningar och en politik där man skilt sig från öppet borgerliga partier genom att man vid makten aktat sig för att försvaga gällande arbetsrätt och försämra arbetslöshetsunderstödet.
Under senare decennier har vi dock sett många exempel på att denna skiljelinje inte längre helt håller streck. Det tydligaste fallet är Gehrard Schröders röd-gröna regering i Tyskland (1998-2005). Denna regering försämrade bland annat a-kassan samt införde så kallade låglönejobb – och därtill blev banden till fackföreningsrörelsen slakare. Den borgerliga svenska Alliansen såg detta tyska experiment som något av en förebild. De socialdemokratiska partierna i Grekland, Frankrike och Danmark är andra exempel på partier som i regeringsställning försvagat arbetarklassens grundläggande positioner. Rent generellt är också tendensen att de europeiska socialdemokratiska partiernas band till fackföreningsrörelsen alltmer tänjts ut och inte minst högerpopulistiska partier har kapat en del av dess väljarstöd inom arbetarklassen.
Vad är då framtiden för europeisk socialdemokrati? Ja, självklart finns det undantag till den ovan skisserade utvecklingen. I Storbritannien ser vi att Labour under Jeremy Corbyns ledning gjort en tydlig vänstersväng och i Portugal leder Socialistpartiet en vänsterregering som gjort avsteg från den gängse åtstramningspolitiken, och som nämnts ovan finns det även undantag i frågan om reducerat väljarstöd. Men den övergripande tendensen när det gäller förankring, ideologi och förd politik är att europeiska socialdemokratiska partier går mot att bli alltmer som vilka borgerliga partier som helst, partier som i sin praktik och roll vid makten inte på ett kvalitativt sätt kan särskiljas från öppet borgerliga partier. Slutet på en historisk epok kanske randas – och för oss som fortfarande håller den socialistiska fanan högt återstår bara den väldiga uppgiften att reorganisera hela arbetarrörelsen.
Anders Karlsson