Sameblod blottlägger koloniala sår

 

Den har redan hyllats internationellt och vunnit flera priser, bland annat på filmfestivalen i Venedig. I helgen hade Sameblod premiär i Sverige. Regissören Amanda Kernell var på plats när den visades för en fullsatt salong på kulturhuset Väven i Umeå under Folkets Bios temahelg I kvinnlig regi.

Det är hundra år sedan samernas första landsmöte i Trondheim. En av dem som gjorde mötet möjligt var den samiska aktivisten och politikern Elsa Laula Renberg. Därför är temat för årets samiska vecka i Umeå Staalehke nyjsenh, vilket betyder ”kvinnor som går före”. Amanda Kernell är en sådan kvinna. Hon har gjort den första spelfilmen med helt och hållet samiskt perspektiv. Hon har dessutom gjort den på ett sätt som har fått människor över hela världen att häpet få upp ögonen för hur Sverige har behandlat samerna. Detta trots att filmen bara berör en liten del av den brutala kolonisering som präglat och präglar det här landet.

Amanda Kernell bor numera i Danmark men är född och uppvuxen i Umeå. Hon är dotter till Michael Lindblad som är ordförande för Umeå sameförening, Såhkie, som firar 40 år i år. Innan filmen rullar igång berättar han att hon har varit lite orolig för att han skulle sätta igång och jojka innan visningen eftersom de jojkade i timmar under efterfesten i Venedig. Regissören själv vill tacka den äldre generationen. För att den finns. För att den berättar:
– Utan er så var vi ingenting.
Sedan ser vi Sameblod. En oerhört påtaglig, inträngande, skärande stark och smärtsam berättelse om att ta avstånd från sig själv, sin släkt och sin historia. Filmen låter åskådaren känna hur det känns att ta in omvärldens bild av den egna personen, göra den bilden till sin egen och sedan förneka sig själv. Hur det känns att vilja tvätta bort sin egen hud, sitt utseende, sin själ. I en tid när många så kallade forskare hävdade att ”lapp ska vara lapp” och att samerna måste hållas för sig som en lägre stående ras, lär sig huvudpersonen, Elle-Marja, att avsky det hon kommer ifrån. I en nomadskola präglad av 30-talets åsikter och tankegods ser hon upp till den svenska lärarinnan som aldrig ser den intelligenta unga kvinnan som annat än en undermålig samtalspartner; en duktig sameflicka, inte en likvärdig människa.
Skallmätningar, fördomar, trakasserier, övergrepp, förtryck, fruktansvärd förödmjukelse, förtvivlan och längtan efter att få passa in och höra till. Sakliga och kallsinniga forskares fotoblixtar som skott rakt in i själens innersta rum. Oförståelsen och utifrånblicken. Majoritetssamhället som toppen av en sluttning med blankis som det är nästan omöjligt att ta sig uppför. Att ändå lyckas och sedan stå där efteråt, många år senare, utanför, ensam, övergiven av sig själv.

Sameblod är en oerhört välgjord film och den känns på djupet. Som ett verkligt skeende, inte en produktion. Det är en film som stannar kvar inombords. Särskilt den unga Elle Marja, fantastiskt väl spelad av Lene Cecilia Sparrok, går rakt in. Hennes ilska. Hennes smärta. Hennes sorg. Hennes längtan. Samma sak med den äldre Elle Marja som spelas av konstnären och skådespelaren Maj-Doris Rimpi. När eftertexterna rullat klart sitter hon och Amanda Kernell redo för samtal på scenen.
Maj-Doris Rimpi menar att det var naturligt för henne att tacka ja till att vara med i filmen eftersom den handlar om en bit samisk historia.
– Våra förfäder, mina föräldrar, mor- och farföräldrar och även jag har också levt det här. Jag blev inackorderad i svenska familjer när jag var sex-sju år. Jag ger mig själv till det här för det är min historia. Det handlar om vårt liv, om vad som egentligen hände, säger hon och tillägger:
– Varför var man tvungen att mäta våra huvuden till exempel?
Arbetet med filmen var den mest kollektiva process Amanda Kernell har varit med om som filmskapare:
– Som regissör är man ju lite gud men det har ändå varit väldigt kollektivt. Allting har varit uppe för diskussion och det har varit jättegivande. Man hade inte kunnat göra den här filmen utan de kollektiva erfarenheterna. Den hade inte blivit så här. Det gäller allt från ordval till 30-talets sydsamiska. Vilket verb som ska användas. Vilken kniv. Jag tycker att det är viktigt att det blir rätt. Det finns ett talesätt inom filmvärlden: Pain is temporary, film is forever. Det får göra lite ont men den kommer alltid finnas kvar.

I Norge finns redan samiska filmer, där är också stödet till samisk kultur betydligt större än i Sverige. Sameblod är den första ”svenska” samiska långfilmen. Det är dessutom den första spelfilmen på sydsamiska.
– Vi har gjort en samisk film. Vi har gjort en film från vår sida, det är vi ju inte vana vid. Jag har inte vuxit upp i ett samhälle där vi har haft en makt att säga vad vi tycker. Vi var mera fotoobjekt när man skulle fota sameland. Den här filmen är det vi vill framföra, det som är våra budskap, säger Maj-Doris Rimpi när moderatorn frågar om filmens politiska betydelse.
– Min uppfattning är att audiovisuella medier väldigt mycket definierar ens veklighetsuppfattning. Finns det på tv eller film så finns det. Fiktion dikterar hur verkligheten blir och uppfattas. Sedan är film också ett väldigt empatiskapande medium, plötsligt känner man sig som den andra människan, säger Amanda Kernell som hoppas att filmen kan göra skillnad:
– Det finns en enorm okunskap. Journalisterna kan säga till mig: ”Du är ju väldigt engagerad i samefrågan.” Vad är samefrågan? Att vi finns? Det finns ju många samefrågor. Okunskapen är stor men det händer mycket nu. Det finns många samiska aktörer, artister, aktivister och konstnärer. Men om något ska förändras eller om vi ska få en underskriven ILO-konvention så räcker det inte med bara oss, vi behöver få med alla.
Hittills har bemötandet från svensk publik och journalister varit positivt. Amanda Kernell berättar att hon får en massa meddelanden i sociala medier från människor hon inte känner. De har sett filmen och vill tala om att de är berörda:
– Det är både samer och svenskar. Många säger: ”Varför visste jag inte det här? Varför vet jag inte mer? Varför har den här filmen inte gjorts tidigare?”

För Amanda Kernell handlar Sameblod väldigt mycket om att återvända till en plats och vad en plats betyder. Jojken en viktig del av detta:
– En film är lite som en jojk. Den tar en till en plats eller ett sinnestillstånd en stund. Den är en fantastisk konstform och ett fantastiskt sätt att uttrycka hur det känns. Det vill jag i film också. Att filma så som det känns, mer än så som det är, eller ser ut. Genom att jag har vuxit upp med den pappa jag har så har jag alltid fått uppleva så fantastiska jojkare och artister. De har inspirerat mig jättemycket och jag var så glad att få ha med flera av dem i filmen.
Hon tycker att det är intressant att festivalframgångar har gjort att Sameblod nu framhålls som en svensk film.
– För mig är det en samisk film, men plötsligt är den väldigt, väldigt svensk. Jag tänker på det som en positiv grej, även om det också är lite absurt hur väldigt svensk den är nu. Den tittar ju på Sverige utifrån. Så tänkte jag i alla fall när jag gjorde den, säger hon innan renskötaren Jörgen Stenberg kliver fram och jojkar.

Dagarna efter Sverigepremiären får Kinaägda SF Bio mycket kritik eftersom filmen – trots all internationell framgång och tyngsta priset på Göteborgs filmfestival – verkar betraktas som smal och därför bara visas på enstaka biografer. Under premiärhelgen visades den bara i två mindre salonger i Stockholm. I Malmö visades den inte alls. Istället är det Folkets Bio som har tagit på sig att ordna extravisningar eftersom biljettrycket varit så stort.
Men Sameblod borde visas i stora salonger på alla biografer i hela Sverige. Den är inte bara en otroligt vacker och kraftfull film utan också en bit av det här landets koloniala historia. En historia som alla som lever i det här landet bör känna till.
Emma Lundström

Fakta:
Amanda Kernell är en svensk regissör och manusförfattare från Umeå. För Sameblod fick hon pris som bästa unga regissör och priset Europa Cinemas Label för bästa europeiska film vid filmfestivalen i Venedig 2016.
Kernell gick regilinjen på Den Danske Filmskole 2009-2013 och är idag bosatt i Köpenhamn, där hon förutom filmskapande också undervisar i filmregi.
Filmen visas just nu på Folkets Bio och ett fåtal SF biografer runtom i Sverige.