Molnens Bröder. Foto: Sören Vilks.
En pjäs om det overkligt verkliga. En absurd värld befolkad av avvikare. En djup poetisk och berörande text byggd på Barbro Lindgrens romaner Edvin och Molnens bröder från 1970-talet har dramatiserats och regisserats av Lars Rudolfsson på Dramatens stora scen.
Det handlar om människor som var intagna på ett sinnessjukhus under första delen av 1900-talet. Pjäsen ger ögonblicksbilder av människoöden utifrån deras fragmentala berättelser. Resten får åskådaren fylla i. Allt försiggår i en fridfull pastoral omgivning som avbryts av någons panikångest eller våldsamma vredesutbrott. Inget om tvångströjor, bältesläggning eller långbad. Bara surrealistiskt vackert.
I John Engbergs scenografi och Kerstin Vitali Rudolfssons murriga kostymer understryks ett enkelt liv som bara pågår år efter år med enstaka avbrott från världen utanför murarna, den andra verkligheten, i form av ett besök eller ett vykort.
Ett nio meter högt träd där allt händer runt om, står längst fram på scenen. Mycket imponerande och för tanken till Becketts I väntan på Gordot. I bakgrunden seglar moln i olika formationer. Ljusare eller mörkare alltefter handlingens budskap.
Framför scenen spelar ensemblen Fire! som förstärker skeendet, som blir en del av spelet, som kommunicerar med och illustrerar skådespelarnas känslor med orgel, trummor, slagverk, saxofoner, munspel, kontrabas. Ett mycket lyckat grepp. Kvartetten Fire! har arbetat tillsammans med Lars Rudolfsson även i andra uppsättningar.
De båda akterna skildrar olika epoker och olika institutioner och är fristående från varandra. En stor väl samspelt ensemble gör olika roller i de båda akterna. Fokus riktas i varje akt på två personer och deras öden medan övriga kretsar runt dem som fristående personligheter. Var och en med sin egenhet, sitt problem, sin diagnos.
I första akten har Rasmus Luthander och David Fukamachi Regnfors den centrala rollen. Två vänner som anser att det bara är de två som kan tänka på ”det här stället”. I andra akten är det centrala paret Johan Ulveson, en svårt ångestfylld man som blir ett nav för de övriga och Thomas Hanzon, som snöat in på sin vetenskapliga avhandling som ingen begriper.
Det är överhuvudtaget mycket hög kvalitet på skådespelarnas rolltolkningar i en eterisk skön inramning.
Det hette sinnessjukhus under förra seklets första hälft och alla, som avvek på något sätt från den gängse mallen fråntogs sina mänskliga rättigheter och spärrades in där, oftast på livstid och ofta på diffusa grunder. Senare kom en annan tid och en annan syn och institutionerna bytte namn till mentalsjukhus som senare blev psykiatriska sjukhus och som slutligen bara upphörde och lämnade dem i sticket. De som kanske bott större delen av sitt liv på en institution utan möjlighet att klara en annan verklighet med andra regler. I pjäsens värld uppvisar man trots allt en tolerans för varandras egenheter.
Eva E Johansson
TEATER
Molnens bröder av Barbro Lindgren. Regi: Lars Rudolfsson. Dramatens stora scen, spelas till den 7 juni.
