Kjell Östberg, professor i historia vid Södertörns Högskola
Vad har förenat Egyptens Mubarak, Tunisiens förre diktator Ben Ali och Slovakiens xenofobe premiärminister Fico? Jo, medlemskap i Socialistiska internationalen. Att de svenska socialdemokraterna – länge en av organisationens hetaste uppbackare – nu väljer att lämna Socialistiska internationalen är bara en bekräftelse på en sönderfallsprocess som pågått under en längre tid. För vänstern dog den redan 1914.
Socialistinternationalens rötter går tillbaka till 1889, när de unga socialdemokratiska partierna samlades i Paris på hundraårsdagen av franska revolutionen för att bilda Andra internationalen. Under de första decennierna var den en bred rörelse på marxistisk grund som samlade alla från revolutionärer som Lenin och Luxemburg till reformister som Branting och Bernstein. Inför det annalkande första världskriget blev Internationalens främsta uppgift att med alla medel försöka mobilisera sina medlemmar för att stoppa kriget. När istället majoriteten i de stora socialdemokratiska partierna svek och valde att stödja sina egna regeringars krigsansträngningar föll Internationalen samman.
Efter kriget samlades vänstern i Tredje internationalen medan de socialdemokratiska samlades i en ny socialistinternational. Den tynade åter bort inför det andra världskriget och ombildades 1951. Vid denna tid var antikommunismen en bärande del i Socialistinternationalens verksamhet och den var ett viktigt redskap för USAs intressen i det kalla kriget. Stora summor, som i regel kom från någon CIA-finansierad fond, pumpades in i kampen mot kommunister och andra vänstersympatisörer, ofta i samarbete med Fria fackföreningsinternationalen. Det svenska partiet hade en särskild uppgift att stötta de finska socialdemokraterna, något som bekräftades när partikassören Nils-Gösta Damberg (Mikael Dambergs pappa) fastnade i tullen på Arlanda fullproppad med pengar med oklart ursprung avsedda för kommunistbekämpning i Finland.
Länge var Socialistinternationalen organisatoriskt svag. En herrklubb med mindre praktiska resurser än en tysk stadsdelsförening, brukade Willy Brandt påpeka. Detta kom att ändras under 1970-talet och det kommande decenniet blev Socialistinternationalens stora stund. Det hade uppstått en rad nya radikala rörelser i tredje världen utan tidigare självklara knytningar till de gamla blocken. Risken var uppenbar att många av dessa skulle liera sig med kommunistiska strömningar. I det revolutionära Latinamerika hade Socialistiska internationalen bara några få kontakter och befrielserörelserna i Afrika blev allt mer beroende av stöd från östblocket.
Och socialdemokraterna hade nu tre ledare med starkt internationellt genomslag, Willy Brandt, Bruno Kreisky och Olof Palme
Hösten 1976 valdes Willy Brandt till ny ordförande, och Kreisky och Palme till vice ordföranden. Svensken Berndt Carlsson blev samtidigt generalsekreterare och kansliet i London fick nya resurser. De tre musketörerna gjorde samtidigt en intern arbetsfördelning: Brandt tog ansvaret för verksamheten i Latinamerika, Kreisky byggde upp viktiga kontakter i arabvärlden. På Palmes lott föll Afrika, och särskilt arbetet i södra Afrika. Utan tvekan lyckades socialdemokratin under det kommande decenniet att på ett helt annat sätt än tidigare markera sin internationella plats.
Man ska inte undervärdera den betydelse Socialistinternationalens ingripande hade när det gäller stöd till befrielserörelser och progressiva regimer i Afrika och Latinamerika eller när Internationalen bröt med sin klassiska Israelvänliga politik och knöt kontakter med de palestinska organisationerna. Men att det i sista hand handlade om att förhindra en revolutionär utveckling bekräftades av den internationella socialdemokratins mest kraftfulla och samordnade insats vid denna tid, under den portugisiska revolutionen.
Nejlikerevolutionen 1974-75 verkade under några dramatiska ögonblick kunna utvecklas till en socialistisk. Sommaren 1975 samlades Internationalens ledare, åtta av dem var vid tillfället statsministrar, på Harpsund för att samordna sina insatser till stöd för de portugisiska socialdemokraterna och förhindra att revolutionen fördjupades. Olof Palme och Willy Brandt ingrep aktivt i den portugisiska valrörelsen, och stora ekonomiska resurser pumpades in, framför allt från Västtyskland. Initiativet lyckades, Mario Soares vann valet och nejlikerevolutionen kunde rullas tillbaka.
Under 1980-talet mattades den internationella radikaliseringen av, Brandt, Kreisky och Palme försvann från den internationella scenen och Socialistinternationalens betydelse avtog samtidigt som den internationella socialdemokratin vreds åt höger. Genom EUs ökade betydelse samordnades de europeiska ländernas agerande när det gäller utrikespolitik och ekonomi, och de socialdemokratiska partierna bejakade denna utveckling. Den europeiska socialdemokratins oreserverade stöd åt det internationella kapitalets försök att plundra den grekiska ekonomin är väl det tydligaste exemplet. Efter anammandet av Tony Blairs Tredje väg får väl socialdemokratin idag närmast beskrivas som den nyliberala globaliseringens (i bästa fall) vänsterflygel.
Det är också det som återspeglas när de ledande socialdemokratiska partierna nu bryter med Socialistinternationalen och istället bygger upp ”Progressive Alliance”. Initiativet kommer från de tyska socialdemokraterna som vill frigöra sig från den ballast som, om än bara till namnet, socialistiskt förflutet kan innebära. Den nya organisationen intar istället en klar mittenposition och välkomnar också borgerliga partier, som de amerikanska demokraterna. Det lär inte heller hjälpa mot socialdemokratins pågående sönderfall.
Kjell Östberg
