
Foto: Elisabeth Ohlsson Wallin
Drottning Kristina har alltid fängslat människor. På olika sätt under olika epoker. Hon hade makt, hon hade vilja, hon var intellektuellt högt begåvad, hon var kulturellt intresserad, hon var skicklig i olika idrotter. Hon var så mycket men framförallt var hon född till kvinna. En kvinna som inte ville gifta sig, som inte ville föda barn. Hade hon varit född man hade hon med all säkerhet bara gått till historien som en skicklig kung med eller utan arvingar, som övergav faderns tro, som abdikerat. Inget konstigt med det. Men nu råkar hon ha ”fel” kön.
Strindbergs Intima Teater sätter upp en ny version av drottning/kung Kristinas liv i en enaktare. Med manus av Aleksa Lundberg och Elisabeth Ohlsson Wallin, som också debuterar som regissör. Aleksa Lundberg gör rollen som Kristina/Alexander. Scenografi och kostym av Ulrika van Gelder och musik Fredrik Arsaeus Nauckhoff.
Pjäsen inleds med dokumentärfilm från 1965 om öppningen av Drottning Kristinas grav i Rom. Också ett tidsdokument, idag bitvis skrattretande, där man talar om normal anatomi utan tecken på att hon skulle ha varit hermafrodit eller på annat sätt haft onormalt utvecklade genitalier. Kanske lite svårt att avgöra på resterna av ett 300 år gammalt lik där maskarna gjort sitt och vad är förresten är normal anatomi. Denna dokumentärfilm speglar 1960-talets syn på människor som antingen vara man eller kvinna, allt annat var icke-normalt och kunde förbises.
Drottning Kristina stiger upp ur sin grav och tar den helt svarta vridscenen i besittning, inte som en före detta kvinnlig regent utan som en oförstådd, ensam människa med drömmar, fantasier, tankar om att hon borde varit man. Hon borde ha varit kung istället för drottning. Allt hade då varit annorlunda. Det blir en fix idé att från en förhatlig kvinnogestalt bli en fullvärdig man i harnesk och få heta Alexander efter Alexander den store. Hon tar även den tidens stora vetenskap alkemin till hjälp för att bli den hon egentligen var ämnad till.
Bakom den ofta överdrivet utagerande ”Kungen” visas då och då Elisabeth Ohlsson Wallins skickligt filmade inslag av transpersoner idag, som var och en berättar sin personliga historia. Delger oss sina erfarenheter av hur det är och hur det varit för just dem att vara född i fel kropp. Ärligheten i deras vittnesmål ger ett mycket starkt intryck och liknar de känslor som Kristina Alexander visar upp på scen.
Pjäsen är överdådig som ett barockskåp med symboler och attribut både på scen och i gestaltningen. Ibland kan det vara lite svårt att hänga med i svängarna. Ett mer renskalat scenario och mer linjär handling hade fört fram budskapet med större tydlighet.
Eva E Johansson