Den tunisiska filmen Min arabiska vår tilldelades en Silverbjörn vid förra årets festival i Berlin. Majd Mastoura belönades med ”Bästa manliga huvudroll” för sin gestaltning av Hedi, vars liv genomgår en drastisk konvulsion. Folkets Bio visar nu Min arabiska vår i Sverige.
I första sekvensen förs vi rakt in i en scen där det snart blir tydligt att ett bröllop står för dörren. Kameran hittar fram till Hedi, magnifikt spelad av Majd Mastoura, som ska gifta sig. Men huvudpersonen själv ger ett märkligt passivt intryck där han med uttråkad blick sitter nersjunken i en fåtölj, samtidigt som hans mor verkar befinna sig i något av ett planerandets extas.
Snart framkommer det också att Hedis liv i stort går på tomgång. Trots att han redan fyllt 25 år bor han fortfarande hemma, hos en mamma som styr och ställer över det mesta i hans liv och till och med ännu ger honom veckopeng. Dessutom har Hedi ett jobb, som försäljare av Peugeotbilar, vilket han verkar vara helt likgiltig inför. Och i relation till Khediya, den blivande bruden, slår det knappast gnistor. Paret utbyter mest schablonartade sms där de på ren rutin, uttrycker att de saknar varandra, om de inte sitter och kallpratar i Hedis bil. Utifrån vad traditionen påkallar har de inte heller utbytt en endaste kyss före den äktenskapliga föreningen – och än mindre varit varandra kroppsligt nära. Nej, det enda som Hedi överhuvudtaget ser ut att brinna för är att teckna och han drömmer om att kunna ge ut ett seriealbum. Det verkar dock vara något som ligger oåtkomligt långt bort fjärran, hela hans väsen uttrycker resignation och man frågar sig verkligen vad livet kan ha i beredskap för denna dystra herre?
Men så inträffar det som ställer allt på huvudet. I sitt jobb händer det att Hedi reser och bor på hotell. Vid ett sådant tillfälle råkar han på Rim, uttrycksfullt och varmt gestaltad av Rym Ben Messaoud, som livnär sig som danserska inom Tunisiens turistsektor. Det märks att Rims lekamen fångar något i Hedis inre djup. Lite stolpigt frågar Hedi om han får slå följe med henne till stranden och väl där grips de två av passionens låga – när det gäller Hedi lite som om hans annars så lågmälda och melankoliska väsen genomgår en metamorfos.
Men varför har filmen fått titeln ”Min arabiska vår?” Ja, själva den politiska förändring, vars utlösande faktor var att en grönsakshandlare i fullskalig desperation tände eld på sig själv hösten 2010, är något som bara skymtar i fjärran. Men, precis som den uppblossande missnöjesvågen då ställde mycket av det tunisiska samhället på högkant, rumsterar den häftigt uppflammande passionen om i djupet av Hedis personlighet. Det liv som hitintills liksom bara bogserat honom genom tillvaron blir plötsligt omöjligt, likt en uttjänt rock som bara måste slitas av. Poeten Göran Sonnevi har vid något tillfälle beskrivit detta tillstånd som att personen i fråga går genom virvelns origo, och det är ett virvelns origo som Hedi slungas in i.
Resten av filmen belyser på ett dramatiskt sätt konsekvenserna av att Hedi hamnat i detta virvelns origo. Självklart är det inte heller som något sesam öppna dig att tillvaron nu blir lätt och bekymmerslös, men trots allt har Hedi med alla sina sinnen börjat att leva – och Majd Mastouras samt Rym Ben Messaouds rollprestationer gör filmen väl värd att se.
Anders Karlsson
FILM
Min arabiska vår
Regi: Mohammed Ben Attia
Premiär: 27 januari