Att Martin Kragh och Sebastian Åsbergs artikel Russia’s strategy for influence through public diplomacy and active measures: the Swedish case – som publicerades i Journal of Strategic Studies den 5 januari – har omfattande brister borde vid det här laget vara ganska allmänt känt. Kritiken har kommit från många håll, både från de som på lösa grundar utpekas som Putindesinformatörer i artikeln, och från akademiskt håll. Bland annat har det framkommit att en del ”fakta” bygger på desinformation från en sverigedemokrat känd bland annat som Egor Putilov.
I nuläget råder det ingen tvekan om att artikelförfattarna kommer att få stå till svars för ett mycket dåligt utfört forskningsarbete som bara med mycket god vilja skulle undgå beteckningen ”desinformation”.
Men det som ur journalistisk synvinkel fortfarande gnager i hela historien är det faktum att artikeln först tillskrevs Utrikespolitiska Institutet – Uppsaladocenten Martin Kragh är knuten dit som forskare och är dessutom institutets Ryssland- och Eurasienchef, medan Sebastian Åsberg har varit UI-medarbetare under våren 2016 – men att UI:s chef, efter några dagar, gick ut och på ett väldigt vagt sätt sade att det inte rörde sig om en publikation från institutet. Både i nationella och internationella medier, där forskarna även intervjuades, angavs det att UI stod bakom artikeln. De journalister som var snara att sprida och späda på artikelns budskap – framförallt DN:s chefredaktör Peter Wolodarski, Expressen Kulturs Karin Olsson och Hela Hälsinglands politiske chefredaktör Patrik Oksanen – framhöll alla att det var en artikel från UI eller från forskare knutna till UI. Den informationen måste ju ha kommit någonstans ifrån, mest troligt från någon av forskarna eller pressenheten på UI.
Saken är den att det är helt rimligt att skriva att en artikel kommer från UI om den är skriven av en forskare knuten till institutet. Precis som det är helt legitimt att säga att en artikel skriven av en forskare vid Lunds universitet, just kommer från det universitet. Inget universitet ger ut artiklar på helt egen hand, det är alltid forskarna som gör det. På sin hemsida slår sig dessutom UI på bröstet när det gäller den forskning som sker under institutets flagg: ”Forskningen vid UI håller mycket hög vetenskaplig kvalitet. UI:s forskare publicerar sig framgångsrikt i vetenskapliga sammanhang och erhåller externa forskningsmedel. I den vetenskapliga kvaliteten ligger också grunden för forskningens samhällsrelevans. Att upprätthålla kvalitet och samhällsrelevans kräver kontinuerlig utveckling av samarbete dels med forskare och analytiker vid andra institut, universitet och högskolor, dels med organisationer, beslutsfattare, myndigheter och företag – i såväl Sverige som i övriga världen.”
Så långt allt väl. Men varför går då institutets chef ut och i princip tar avstånd från en artikel som så helt uppenbart skulle ha publicerats på hemsidan om det inte hade uppstått ett sådant tumult? Och varför gör han det först efter att uppgiften har cirkulerat i medierna i fem hela dagar?
För att räta ut frågetecknen försökte jag ta kontakt med Andrea Liebman, pressansvarig på Utrikespolitiska Institutet. Till en början svarade ingen av de pressansvariga på vare sig fasta telefoner eller mobiler. När jag till slut fick tag på Liebman sade hon att de får många intervjuförfrågningar just nu men att hon skulle försöka svara om jag skickade frågorna per mejl. Något svar dök aldrig upp. Därför tänker jag här redogöra för de frågor jag gärna skulle vilja ha svar på från Utrikespolitiska Institutet.
Först och främst vill jag veta om Kraghs och Åsbergs artikel, om den inte dras tillbaka, kommer att listas bland de vetenskapliga artiklarna under ”Publikationer” på institutets hemsida?
För det andra så har Uppsala universitet ännu inte kommit fram till om någon granskning av artikeln är aktuell från deras sida. Jag skulle gärna vilja veta om UI tänker göra någon sådan utredning eftersom Kragh ändå arbetar där.
För det fjärde vore det väldigt intressant att få reda på hur ”missförståndet” att artikeln kom från UI uppstod från början. Alltså varför så många så unisont trodde och rapporterade om den på det sättet.
Sist men inte minst undrar jag varför det tog UI:s chef, Mats Karlsson, fem dagar att få ur sig att artikeln alls inte var en produkt från institutet. Jag håller inte med honom om att UI inte har något ansvar för vad en forskare som arbetar under dess flagg producerar för texter, men eftersom det är hans åsikt så är det märkligt att han går ut och ”tydliggör” först när kritiken verkligen börjar hagla.
Emma Lundström
Läs också:
