Den tragikomiske riddaren Don Quijote är en av litteraturhistoriens mest älskade karaktärer. Det är lätt att skratta åt honom när han slåss med sina väderkvarnar. Men Don Quijote lär oss att vi ska vara idémänniskor och att man kan slåss även för en till synes förlorad sak, som rättvisa och medmänsklighet. Det menar den svenske socialisten Ture Nerman i denna analys av Cervantes klassiska roman. Artikeln bygger på en föreläsning som Nerman höll 1936. Det var en tid då fascistiska krafter var på frammarsch i Europa och allt verkade hopplöst. Något som vi tyvärr återigen upplever idag.
Det finns i hela världslitteraturen inte många figurer som har fått en sådan popularitet som Don Quijote, ”riddaren av den sorgliga skepnaden”. Romanen trycktes år 1605 och har under de sedan dess förgångna tre seklen tryckts om på alla möjliga språk och blivit en verklig folkbok i alla världsdelar. Alla generationer hittills – utom kanske de sista, som jag är rädd har tappat en del av sambandet med den klassiska dikten – har läst den.
Innan jag går närmare in på romanen och figuren Don Quijote måste jag med några ord presentera författaren, spanjoren Miguel de Cervantes Saavedra, korteligen Cervantes. Han föddes i en liten grannstad till Madrid – Alcalá de Henares – år 1547 som son till en läkare eller apotekare, av gammal adel men fattig. Sonen fick en god skolutbildning men det blev inte råd med att låta honom gå den lärda vägen. Som helt ung kom han under inflytande av en gammal präst, som var mycket hemmastad i litteraturen och gav honom starkt intresse för dikt. 1567, när Cervantes var 20 år, kom det en påvlig kardinal till staden och fick ögonen på honom. Han fick tillfälle att följa med kardinalen till Rom för studier. Men där pågick just en våldsam krigshets mot turkarna, som härjade Medelhavets kuster och var tidens skräck, och den unge spanjorens äventyrslystnad eggades häftigt och så gav han sej med i kriget och deltog i det ryktbara sjöslaget vid Lepanto, 1571, där den turkiska flottan besegrades. Här blev Cervantes svårt sårad. Men nästa år var han med i kriget igen, nu mot marockanska sjörövare, och likaså 1575, då blev han tillfångatagen och släpades som slav till Algier i Afrika. Där skulle han säkert ha blivit dödad, helst som han försökte rymma och hjälpte andra likaså, om han inte hade varit adelsman och man hade hoppats att kunna pressa ut höga lösenpengar av hans rika släktingar. Sent omsider blev han också friköpt efter fem års slaveri 1580 och kom tillbaka till Spanien efter 13 års bortavaro.
Nu försökte sej Cervantes som dramatikförfattare och skrev också en herderoman, men ingendera arbetet gav ära eller levebröd. 1584 gifte han sej och ungefär samtidigt fick han en uselt avlönad befattning som statlig provianteringsagent och senare som kronouppbördsman. I den senare tjänsten blev han flera gånger kastad i fängelse för påstådda oegentligheter, som han emellertid visade sej vara oskyldig till. Han levde nu, omkring år 1600, i fullständig misär, och under sådana förhållanden var det då han, i ett litet fallfärdigt hus i Valladolid, skrev sin stora roman Don Quijote, som blev färdig 1604 och trycktes 1605 – då författaren redan var 58 år gammal.
Don Quijote gjorde stormande succé och upplevde redan samma år 5 upplagor – väl att märka 4 obetalda, förläggaren tjuvtryckte helt enkelt, stal hans arbete. Samtidigt passade en annan person på att redan samma år ge ut en så kallad Fortsättning på Don Quijotes äventyr, en inte illa skriven sak där emellertid Cervantes hjärtlöst hånades som en gammal fattig stackare, övergiven av sina vänner. Den historien gjorde, att Cervantes själv skyndade sej att skriva en fortsättning på sin bok, en andra del som kom ut 1615 och vars nya äventyr också blev mycket populära. Sammanlagt är alltså Don Quijote ett mycket stort arbete. I den fullständiga svenska översättningen är det över 1100 täta sidor.
Vad är nu Don Quijote och vad är det märkvärdiga med den romanen? Den är mycket märklig som tids- och folkskildring. Den återger på ett enastående sätt sin tids Spanien med dess allehanda folktyper: bönder, präster, soldater och värdshusvärdar, adelsmän och lärt folk – allt med en sådan realism och humor som man dittills inte hade upplevat. Cervantes har en observationsförmåga som bara kan jämställas med Shakespeares. Han kände också detta spanska folk från sina utförliga färder över landet, och det är till stor del sina egna upplevelser han återger. Någon egentlig komposition är inte boken, författaren bara berättar på. Men dialogen är dramatiskt levande, Cervantes har kallats den första stora humoristen jämte Shakespeare. Schück kallar Don Quijote nya tidens första konstnärliga roman, och den är den enda från sin tid som lever ännu.
Som folkskildring är alltså romanen klassisk. Men det är ändå framför allt huvudfiguren – och hans betjänt – som är det originella och mästerliga. Han har kallats den originellaste figur som något lands litteratur har att uppvisa. Huvudfiguren heter alltså Don Quijote – namnet ska på spanska uttalas ungefär Dån Kichåtä men uttalas mest på franska Don Quijote. Egentligen betyder det ”hr Benskena”.
Romanen börjar med att berätta om en fattig spansk lantjunkare Quijado (senare Zuijano), som har läst sej snurrig på tidens riddarromaner och beslutar att själv bli en vandrande riddare och dra ut i värden, söka äventyr och uträtta stordåd. Han plockar ner en förfaders rostiga rustning, antar namnet Don Quijote av La Mancha, rustar ut sin gamla hästkrake till stridspålle och döper den romantiskt till Rosinante; han inbillar sej att en krog är ett adligt slott och låter krogvärden ge honom riddarslaget; han böjer knä för en bondpiga och förklarar att hon är den högadliga fröken Dulcinea di Toboso, vars färger han som riddare vill bära och vars kämpe han ska vara, och så drar han ut i värden men blir snart genompryglad av en köpmansdräng och återkommer till sin by. Hans vänner, byns kyrkoherde och barberare, begriper att Quijado är snurrig och bränner nu, för att rädda honom, opp alla hans riddarromaner. Men det hjälper inte – den fantastiske riddaren har sin fixa idé och ger sej ut på nytt äventyr. Hans slåss nu med väderkvarnar, som han tar för historiska jättar, och i fårahjordar ser han fientliga arméer.
Som betjänt har den långe gängliga Don Quijote med sej en liten tjock bonde Sancho Panza, som är raka motsatsen till hans romantiska idealism, en slug och grov materialist som inte bryr sej om riddarbrigader utan bara tänker på mat och dryck och livets materiella sida. De två omaka figurerna ger varandra bakgrund.
Andra delen av romanen är svagare, och där är upptågen direkt arrangerade av en hertig och gemål för att gyckla med den stackars svärmaren. Från början var det Cervantes’ mening att bara skriva en satir på tidens löjliga riddarromaner, och en sådan satir är de första kapitlen. Men sedan har författaren förälskat sej i sin hjälte, som nu efter hand utvecklas till något betydligt mer än en löjlig figur, till en god – om också fantastisk – idealist.
Don Quijote är i viss mån idealist redan från början. ”Riddaren av den sorgliga skepnaden” ger sej, heter det i boken, ut för att ”utföra sitt kall”, ”avvärja oförrätter, hämnas förnärmelser och göra det krokiga rakt”. Och mot slutet blir han till och med en vis man och säger sej inför döden förstå, att hans förstånd har varit omtöcknat av ”de avskyvärda riddarböckernas” oförstånd. Han är nu inte längre Don Quijote av La Mancha utan Alonso Quijano, åt vilken hans vandel förskaffat tillnamnet ”den gode”.
Så har Don Quijote vuxit ut från enbart grov satir på medeltidens riddarromantik till en allmän mänsklig figur, som rör inte bara Spanien utan hela mänskligheten, ja, varenda människa. Man skrattar i längden inte åt Cervantes hjälte. Han får något sympatiskt, något rent av tragiskt över sej. Han blir idealisten, som osjälviskt vill skapa rättvisa, hjälpa våldförda människor och kämpa för ideal.
Mot den självuppoffrande ridderligheten och idealismen i dess fantastiska överdrivna form har Cervantes, som sagt, satt den krasst materialistiska betjänten Sancho Panza, med sitt praktiska, sunda bondförstånd, full av folkliga ordstäv men utan illusioner, och ändå benägen att falla för de tokigaste förespeglingar – bara han kan tjäna något på det. Poesin och prosan. En ypperlig motsättning. En stor fransk kritiker Sanit-Beuve säger, att Don Quijote har blivit hela mänsklighetens fädernearv, ingått i allas fantasi. ”Envar är i sin tur Don Quijote och Sancho Panza. Hos var och en finns i själva verket, mer eller mindre denna omaka förening av överspänd idealism och sakligt sunt förstånd.”
Don Quijote har inför eftervärden blivit en allmänmänsklig figur, den välmenande fantasins typ. Redan Olof von Dalin talar om ”en Don Quijote eller inbillningstok” och Svenska Akademins ordbok definierar en Don Quijote som en som ”söker utföra vad världen anser omöjligt eller orimligt (särskilt uppträda som de förtrycktas riddare) och därigenom bli en löjlig person; opraktisk drömmare, fantast”.
Om vi söker analysera typen, så ligger det i Don Quijote alltså först ett grundläggande stycke idealitet. Så äregirighet. Vi finner vidare en god portion envishet och dumdristighet, och de egenskaperna beror på att modet och den goda viljan inte motsvaras av vederbörandes insikter om verkligheten. Är det inte oftast så med den mänskliga idealiteten? Och är det inte just därför den är så hjälplös?
Don Quijote är inte minst aktuell i vår tid, då så mycket maktdyrkan och våld förmörkar mänsklighetens horisont. Hänsynslöst går den brutalaste materialism fram i det statliga våldets krigsstövlar. Våld och materialism har visserligen alltid funnits, men man märker dem kanske bäst nu när vi under årtionden före världskriget hade genomlevat en högre kulturepok. Den större säkerhet vi då hade, grundad på en stabilare, ännu inte uttjänt hushållning, gav möjligheter till en starkare kulturfernissa, en effektivare idealitet, förankrad främst i de historiska stigande produktiva samhällsklassernas frihetssträvan och strävan till människovärde. Vi fick tron på idéer, på möjligheten av idépolitik, på en idealitet grundad på internationalism, på mänskligheten, på humanitet. Den humaniteten är nu på avskrivning, när hela världen är en krigsskådeplats där staterna håller på att mobilisera för kriget. Det är nyckeln till dagens världssituation. Därmed följer nationalism, rashat och allt barbari. Folken likriktas i staterna till nationalhat och våldsdyrkan. Vi har nyss sett våldet trampa ner ett helt folk – utan att någon har kunnat komma till hjälp. Vi har sett samma våld tända mordbrand i ett annat land och får väl se det erövra det – och de andra staterna gör fortfarande ingenting. [Ture Nerman syftar här på bland annat Hitlers maktövertagande i Tyskland, Francos kupp i Spanien och Mussolinis invasion av Abessinien/Etiopien. PL] Vi ser människor och myndigheter fjäska för makten. Vi ser den stora pressen vägra ta parti för rätten. Och ändå vägrar vi att böja oss. Vi låter inte likrikta oss, vi känner alltjämt med dem som lider – även om de inte är våra landsmän, de är ändå våra medmänniskor, och det är mer. Vi vill inte ge tappt, om vi också så kallas för fantaster, sägas inte föra ”realpolitik”, tituleras för Don Quijoter.
Don Quijote lär oss, att vi ska hålla på idéen: rättfärdighetens, mänsklighetens idé. Där är Don Quijote inte löjlig utan stor, gripande, tragisk. Idealiteten lever dock i den grövsta materialismens jubeltid, lever i nödfall illegal, och visar att det finns högre ting än makt och våld, att det inte går att slå ihjäl idéer med vapen och koncentrationsläger och massavrättningar. Ännu rider – skriver Fröding i sin dikt Don Quijote – riddaren av La Mancha med i dagens strider, och:
När mot obekanta faror
förutseende vi blicka
och mot väderkvarnar skicka
våra unga tappra skaror,
stiger Don Quijote ur graven
och till vår och riddarns heder
är det han som striden leder,
han som svänger fälthärrstaven.
Don Quijote lär oss, att vi ska vara idémänniskor, att man kan slåss även för en förlorad sak, om den är ideell, och då slåss man inte förgäves. Men Don Quijote ger oss också en annan lärdom, som tål att bita i för många som kallar sej idealister och ärligt tror sej vara det. Don Quijote är okunnig om de djupare grunderna till nöden och orättfärdigheten, som han vill bekämpa, och det är därför han blir en Riddar hjälplös, ”riddaren av den sorgliga skepnaden”. Han är helt känsla och fantasi, inte förstånd. Han saknar det första och viktigaste, det grundläggande: orienteringen i sin tid. Därför vet han inte vad som bör göras, därför förmår han inte mer än ädlast demonstrera sina ädla avsikter.
Det är en ytterst vanlig typ av idealist: antigen har han förgapat sej okritiskt i ett visst patent eller vissa dogmer för mänsklighetens frälsning, eller tror han att allt går bra om man bara kan få individerna goda, och inte bråkar med de svårändrade sociala orsakerna utan nöjer sej med att hålla det hela flytande med en välgörenhetssoppa medan han räddar de individuella själarna. Eller åter tror han, att just han är den som ska ge frälsningen. Överhuvud har idealisterna för lite begrepp om nödvändigheten att organisera de makter som ska kunna skapa om förhållandena. De har för mycket individuell inriktning och för lite förståelse för solidariteten. De är så fångna i sina fantasier, att de inte går att få dem att se nyktert, se den materiella samhällsmiljön med egendomsintressena och detta som dock är upphovet till motsättningarna och alltså avgörande.
Det är intressant att finna, hur klart Cervantes har sett typen, hur till exempel den vurmige riddaren i alla svårigheter och nederlag tröstar sej med paralleller och teorier ur de romaner han har läst: så gick det för den och den hjälten, och det är någon stor trollkar bakom som det ondas upphov etc. På samma sätt tröstar sej vissa misslyckade reformatorer med att människonaturen är sej lik, världen är ond och de själva är stackars illa behandlade idealister, martyrer. Fastän felet till stor del låg hos dem själva.
Ja, så är Don Quijote med sin väpnare Sancho Panza – även han med tiden avfilad och sist en mer sympatisk bracka – en litterär skapelse som har åtskilligt att säga även oss drygt 300 år senare.
Cervantes fick stor popularitet med sin riddarroman – adelsväldet höll på att dala och man gillade satiren – men inget officiellt erkännande – han var för simpel för det officiella modet – och ingen stor ekonomisk vinst. Han dog i armod 69 år gammal den 23 april 1616, precis samma dag som Shakespeare. Det var två mäktiga diktare som lämnade mänskligheten den dagen. Cervantes grav blev till och med bortglömd. Han hade avundsmän och bakdantare och han blev efter ett så hårt liv bitter. Don Quijote är ett tecken på, att han hade resignerat, i en försonande humor. Men han hade därför inte släppt sin tro på en bättre framtid och idéns seger. I sin ålders höst skrev Cervantes en liten historia, Ett samtal mellan två hundar, två hundar som utbyter erfarenheter från människornas värld med dess egoism och skenhelighet och hyckleri och där de fattiga trampas av de rika. Men berättelsen sluter med en antydan om författarens tro på en framtida omvälvning, som ska rätta till förhållandet mellan rik och fattig, mellan människoliv och hundliv och göra slut på förtryck och orättfärdighet. Det var hans tröst på gamla dagar.
Den här lilla inledningen har avsett, inte bara framställa litteraturhistoria, utan att vara en maning till den Don Quijote, som finns i oss alla, att inte till något pris låta beröva sej idealiteten och tron på rättens seger men också att nyktert orientera sej i tiden – så att han blir något bättre än en tragikomisk riddare av den sorgliga skepnaden, tolererad som ofarlig av orättens makthavare.
Ture Nerman
Anteckningar från föreläsning
i Sandviken 19/10 1936
Källa: Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek
Transkribering Per Leander
