Varför fungerar inte posten?

PostNords terminal i Årsta. Foto: Jonatan Johansson

Den senaste tiden har media haft inslag och artiklar om hur dåligt Posten fungerar, i radio och TV hör man dagligen om brister i postgången. Det är fråga om post som delas ut för sent, som delas ut fel, eller som inte kommer fram alls. Nu senast kom en rapport om hur Posten i Sverige fallit som en sten i den Europeiska rankingen. Här är del två av tre i Inter­nationalens granskning av posten.. I denna artikel tar den pensionerade brevbäraren Nisse Carlén upp orsakerna till varför PostNord inte klarar av sitt uppdrag.

 

Vi ska inte gå så långt tillbaka i tiden att vi tar upp hur söndags- respektive lördagsutdelningen avskaffades, eller hur flerturssystemet avvecklades i stadsbrevbäringen.
Vi ska bara gå tillbaka till avregleringen av postmonopolet och till bolagiseringen av Postverket.
En annan sak som jag heller inte tar närmare upp här, men som har bidragit till Postens problem, är att man berövades Postbanken. Bankrörelsen, som skulle kunnat subventionera brevverksamhet, har istället av staten billigt sålts ut till privata aktörer.
1991 startades City Mail, nu Bring, som ett fristående postföretag. City Mail var då klart olagligt, Postverket hade ett lagstadgat monopol att dela ut post, och det var förbjudet för privata operatörer att verka på postområdet. Monopolet för slutna brev hade gällt från 1889, och 1947 förbjöds privata företag även att handha öppna brev, vykort och tidningar. Först första januari 1993 blev City Mail lagliga, när den borgerliga regeringen med stöd av Ny Demokrati drev igenom en lagändring som upphävde Postverkets monopol. Som en följd av detta bolagiserades Postverket, och från 1:a mars 1994 fick vi istället Posten AB. Samtidigt fick vi också en postlag, genom vilken Posten AB, nu PostNord, tilldelades ansvaret att förse hela Sverige med daglig postservice.

Tillkomsten och den fortsatta verksamheten för City Mail/Bring har inneburit att Posten har dränerats på inkomster, genom City Mail/Brings ”russinplockarmetoder”:
City Mail/Bring handhar huvudsakligen post som redan är sorterad maskinellt av de företag som lämnar in den, och behöver inte avancerade sorteringsmaskiner.
City Mail/Bring delar inte ut post varje dag, utan åtar sig bara så kallad B-post, sådan post som kan ta upp till fem dagar att dela ut.
City Mail/Bring delar inte ut post i hela Sverige, utan bara till halva befolkningen, främst till dem i de stora städerna, inte till dem som bor på mindre orter eller i glesbygd.
Bring har nu 15 procent av den svenska brevmarknaden, och det kanske inte låter så mycket. Men plockar man på detta sätt ”russinen ur kakan”, är det klart att det blir mer lönsamt än om man ska ta hand om all slags post, kunna dela ut den över natt, och ha daglig postutdelning i hela landet. Bring ägs nu av Norska Posten.  Svenska Posten dränerades och dräneras fortsatt på den post som är mest lönsam, den som lättast går att maskinsortera, den som det inte är så bråttom att dela ut, och den som är lättast att transportera och dela ut, detta naturligtvis då med stora inkomstförluster till följd.

Hur agerade då Posten när man fick en konkurrent? Satte man till alla klutar för att klara sig bra i konkurrensen? Nej, man gjorde tvärtom. När City Mail i början hade en av sina många hotande konkurser, gick Posten AB in som ägare och räddade konkurrenten undan konkurs. Motiveringen från Postens dåvarande chef var att man inför sina anställda ville ”ge konkurrensen ett ansikte”.
Enhetsportot innebär att det kostar lika mycket ett skicka ett brev över hela landet och att dela ut det långt ut på landsbygden, som att skicka ett brev från Stockholm att delas ut i Stockholm. De senare breven som kostar lite att hantera, subventionerar de brev som kostar mycket att sortera, transportera och dela ut. När banker och bokförlag såg till att stödja City Mail för att få lägre porton för sig själva, undergrävde man på detta sätt den allmänna postservicen. Och politikerna blev deras lydiga redskap, socialdemokraterna till exempel, valde aldrig att återinföra brevmonopolet när de kom till makten igen.

Vad det inte nödvändigt att släppa konkurrensen helt fri på postområdet, till exempel med hänvisning till EU-regler? Nej, det var det inte. Titta på Finland. Där har man också formellt upphävt postmonopolet. Men deras postlag stipulerar att de som vill starta ett privat postföretag måste uppfylla sådana hårda villkor, att hittills inget annat företag startat postutdelning. Men även i Finland är en ny postlag på gång, marknadskrafterna ger sig inte där heller.

Vad har upphörandet av postmonopolet medfört?
Posten AB/PostNord har mött konkurrensen genom stora rationaliseringar, som gått ut över personalen i form av uppsägningar och mer och tyngre arbete. Men rationaliseringarna har också lett till försämrad kvalitet. Några exempel:
Posten har försökt minska arbetskraften i sorteringsleden genom att införa allt mer maskinell sortering. Ett problem här har varit att CityMail/Bring har tagit den post som är lättast att sortera maskinellt, de stora mängderna massbrev från banker, försäkringsbolag med mera, och lämnat den mer maskinellt svårsorterade breven till Posten. Svårsorterad post leder till fler fel i sorteringsleden, med bland annat förseningar som följd.
För 15 år sedan, vid millennieskiftet, införde Posten något man kallade ”Bästa Metod”. Det innebar en ny sorteringsmetod för brevbärarna. Tidigare sorterade brevbärarna först upp breven på gator i villaområden och hus i höghusområden, och sen satt de ner och sorterade breven i kör- eller gångordning efter hur postlådorna/postinläggen var ordnade på brevbäringsturen.
Detta ersattes med ett system av ”kamfack”, vertikala fack, ett för varje avlämningsställe. Naturligtvis innebar detta i de flesta fall en tidsbesparing, men det innebar också att den – iblan­d enda – tid som brevbärarna satt och arbetade, ersattes med ett stående och gående arbete. Att ett sorteringsmoment togs bort, ledde, förutom en sämre arbetsmiljö för brevbärarna, också till att ett tillfälle att rätta till felaktiga adresser eller felsorteringar av maskinerna försvann.
Detta system innebar också att en del brevbärare sorterade upp post som andra skulle dela ut, och omvänt, att man delade ut post som andra sorterat. Kontrollen över och känslan för det egna distriktet minskade härigenom. Åter minskade möjligheter att rätta till fel. Det är inte heller nu lika vanligt att brevbäraren som gått ett distrikt, också sköter eftersändningarna inom detsamma. En tredje person kan göra det – ännu en kvalitetsförsämring.

Tidigare när brevbärarna manuellt sorterade posten innan man gick ut på turen, kunde man upptäcka och rätta till, ”rädda”, en del av den post som var feladresserad eller felsorterad på något sätt. Nu upptäcker (i bästa fall) brevbäraren det felsorterade brevet just innan hen ska dela ut det, och får ta med det tillbaka, med försening till följd.
När jag arbetade i Stockholms innerstad, hade vi någonting som hette ”räddningspost”. Efter någon timmas sortering på morgonen, såg vi till att den post till andra kontor i inner­staden som kommit till fel kontor, kördes från varje kontor till ett och samma ställe. Där fördelade chaufförerna om den felsorterade posten, som sen kördes till rätt kontor, och hann sorteras och delas ut samma dag. Detta hinns inte med idag, eller är inte lönsamt, men framför allt är det omöjligt på grund av den nya maskinella sorteringen som införts sedan några år tillbaka.

Jag beskrev ovan hur brevbärarna tidigare sorterade brev och övrig post i ”gångordning”, och hur man nu ”kammar” upp posten i samma ordning. Sedan några år tillbaka har Posten infört att maskiner tagit över även en hel del av denna typ av sortering från brevbärarna. Maskinerna, som finns på terminalerna, levererar posten färdigsorterad för utdelning.
Dessa maskiner klarar naturligtvis inte av att läsa alla adresser korrekt, alla brev är heller inte fullständigt eller korrekt adresserade. Tidigare rättades sådana fel till av sorterare eller brevbärare, och breven hamnade rätt, eller i alla fall inte fel. Nu följer de felaktigt sorterade breven med brevbäraren ut på turen, hen har ju inte sett brevet förrän hen ska dela ut det i dörr, fack eller låda. Då är det lätt att det hamnar fel. Om brevbäraren trots allt upptäcker ett felsorterat brev, tar hen tillbaka det till kontoret, och tidigast först nästa dag kan det eventuellt delas ut dit det skulle.
Även många eftersändningar sköts nu maskinellt. När sorteringsmaskinerna läser adressen på försändelserna, kan maskinen upptäcka eventuella eftersändningar som ligger i adressregister, och direkt omdirigera brevet. När detta fungerar, och det gör det ofta, innebär det en klar fördel, det eftersända brevet blir inte en dag försenat som det blev förr, utan det kommer fram ”över natt”.

Men maskinerna är liksom vi människor inte ofelbara. Om en eftersändning inte upptäcks, hamnar det brev som skulle eftersänts bland den för utdelning färdigsorterade posten. Brevbäraren tar med den ut på turen, och har liten möjlighet att upptäcka att brevet skulle eftersändas innan hen delar ut det. Ännu en felkälla alltså.
De rationaliseringar som PostNord gjort de senaste åren, eller om man så vill, tvingats till av konkurrensen av ”russin­plockaren” Bring/City Mail, har lett till en allt mer pressad situation för personalen. När sorteringsmaskinerna tar över brevbärarnas sorteringsarbete, återstår bara själva turarbetet, utearbetet. Längre distrikt och färre arbetare är resultatet. Och tröttare brevbärare, som får tillbringa allt länge tid med trappspring, cykling eller bilkörning.
Samtidigt åläggs cheferna på de lokala kontoren att ”ta hem” vinsten av rationaliseringarna redan innan de uppstått. Omorganiseringar av brevbäringen ska ske på de enskilda kontoren, innan man sett hur pass effektiva rationaliseringarna är. Brevbärarna hinner inte med allt arbete de åläggs inom sin arbetstid. Det som först drabbas är kvaliteten. Det är legio numera att brevbärarna av sina förmän uppmanas skjuta upp till en annan dag att göra de eftersändningar som de har att göra. Samma öde drabbar de brev som inte funnit sin adressat, de så kallade ”obeställbara” försändelserna, de får göras någon dag när man hinner – när nu denna dag kan tänkas infinna sig.
En viktig felkälla är att brevbärarna numera har allt mindre tid att uppdatera Postens centrala adressregister. Det är meningen att när brevbäraren upptäcker att någon flyttat in eller ut på distriktet, ska denne se till att adressregistret blir uppdaterat. Detta hinns numera ofta inte med, med påföljd att maskinerna på terminalen som ska sortera den post brevbärarna ska dela ut, inte får rätt uppgifter. Breven sorteras enligt gamla uppgifter, och hamnar, just det, fel.

Förutom att bli fysiskt trötta av längre turer, blir många brevbärare dessutom håglösa av att se PostNord trampa på och ringakta deras yrkesstolthet. Denna innebär till exempel att alla brev ska delas ut korrekt, och att det ska vara rent på mitt bord när jag går hem. Denna yrkesstolthet förvägras brevbärarna av PostNord, när de inte tilldelas tillräckliga resurser för att klara sitt jobb längre. Hur ska de kunna och orka rätta till fel som uppstått i posthanteringen? Det är nu inte heller helt ovanligt att post blir liggande fler dagar för att man inte hinner dela ut all post alla dagar, därför att man rationaliserat så hårt.

Enda sättet att få en bättre fungerade post är att ge PostNord tillräckliga resurser, så att de i sin tur kan organisera hela posthanteringen rationellt och säkert. Det senare innebär att ledning och ideologi i PostNord byts ut från att vara marknadsorienterat till att bli samhällsorienterat.
Ett sätt att öka resurserna för PostNord är att ändra postlag­stiftningen, så att man för­svårar och omöjliggör för Norska Posten att vara ”russinplockare” i Sverige i form av City Mail/Bring.

Nisse Carlén

Internationalen granskar Postkaoset:
1 ”Som ett brev på posten” – ett minne blott

2 Varför fungerar inte posten?

3 Hur är brevbärarnas arbetssituation?

Dela