Den argentinska filmen Paulina vann stora priset under kritikerveckan på filmfestivalen i Cannes 2015. Det är dock sällan som latinamerikansk film når svenska breddgrader, men för tillfället kan man se Paulina på Folkets bio.
Regin kastar oss direkt in i en laddad ordväxling mellan Paulina och hennes far. Det handlar om att Paulina vill ta jobb som lärare i ett projekt långt ute på landsbygden. Fadern, som själv är en etablerad domare, har dock svårt att förstå varför inte Paulina, som den begåvade toppstudent hon är, vill slutföra sin avhandling och därefter inleda en lovande juristkarriär. Men Paulina står på sig och slår ner mot sin fars hållning, som hon upplever bottnar i att han, när det kommer till kritan, är fast i gammal konservatism. ”Ja du kan sitta och prata med dina kommunistvänner”, säger hon och kungör klart och tydligt att hon vill ”göra skillnad”. Kontentan av det hela blir också att hennes far inte har något annat val än att foga sig. Paulina vänder ryggen åt en trygg och ombonad övre medelklasstillvaro i Buenos Aires och beger sig ut på en betydligt mer osäker livsseglats.
Därefter får vi följa Paulina i hennes gärning som ”barfotalärare” där hon som flickan från ett burget hem ska inympa samhälleligt medvetande hos fattiga arbetarbarn. Paulina undervisar i ämnet demokrati och mänskliga rättigheter, men tillvaron bakom katedern är inte lätt för henne. Kontrasten mellan ideal och verklighet är stor och hon får verkligen kämpa för att nå fram till barnen. En hjälp i svårigheterna är dock lärarkollegan Laura med vilken Paulina utvecklar en finstämd vänskap. Allteftersom blir Paulina mer hemmastadd i sin nya livsmiljö och saker och ting börjar så sakteliga att tuffa på.
Allt tar dock en dramatisk och oväntad vändning när Paulina – knattrande på en moped på väg hem från en vinkväll med Laura – längs med vägen stoppas av ett gäng pojkar. De tvingar på henne en bindel och drar ut henne i buskaget där en av pojkarna utsätter henne för en våldtäkt. Gänget uppslukas av mörkret, men Paulina har blivit illa tilltygad med såväl yttre som inre skador. Resten av filmen kretsar kring händelser som följer i fotspåren av detta fruktansvärda övergrepp. Det är här den går från att vara stolpig och stereotyp till att bli originell och ha en dramatisk nerv.
Paulina gör nu inte det som alla uppmanar henne till: en anmälan mot förövarna. Inför polisen hävdar hon istället med emfas att hon inte kan identifiera vilka det var som stod för nidingsdådet, trots att hon i skuggorna skymtat pojkarna från sin egen skolklass, och trots att hon fått reda på vem som inför sina vänner erkänt själva våldtäkten. Hon motiverar sig med orden: ”När rättvisan tar en fattig vill den hellre se en skyldig än att få veta sanningen.” Hon tror inte att någon blir bättre av att sitta i fängelse. Istället vill hon träffa förövaren öga mot öga och få till stånd något sorts avslut för att kunna gå vidare. Situationen dramatiseras än mer när det framkommer att våldtäkten gjort Paulina gravid men att hon inte vill göra abort.
Filmen målar upp bilden av ett Argentina med milsvida sociala klyftor där det verkligen är långt mellan Buenos Aires vackra lägenheter och landsbygdens påvra plåtskjul till boningar. Hemligheten bakom dess säregna laddning är att den utan att väja styr rakt in i det komplicerat svåra. En briljant Dolores Fonzi gör en djupt inkännande rolltolkning som tränger genom märg och ben. Det är också på något ostadiga ben som jag reser mig upp ur salongsstolen, lämnar Hagabion och beger mig hemåt i novembers höstmörker.
Anders Karlsson
Paulina
Regi: Santiago Mitre
Premiär: 4 november