Matteo Renzi när han meddelade sin avgång. Foto: Presidenza del Consiglio dei Ministri
I söndagens folkomröstning sade italienarna nej till en ny grundlag som skulle ha gett premiärministern större auktoritära befogenheter att driva igenom en ny våg av nedskärningar. Det är EU som kräver en hårdare åtstramningspolitik på grund av Italiens enorma bankskulder. Skulder som i sin tur när som helst kan leda till en ny bankkrasch som riskerar att dra med sig hela Euron i fallet.
Italiens socialdemokratiska premiärminister Matteo Renzi avgår efter att hans förslag till ändringar av konstitutionen röstats ner i söndagens folkomröstning. Hade förslaget gått igenom skulle det ha inneburit en stor inskränkning av demokratin och i praktiken gett premiärministern enorm makt att styra själv, utan att behöva ta hänsyn till parlamentet och med möjlighet att köra över regionala myndigheter. Det skulle ha varit det största ingreppet i den italienska grundlagen sedan den antogs 1948, efter fascismens fall.
Trots Ja-sidans betydligt starkare valkampanj och uppbackning i media, segrade Nej-sidan stort med nära 60 procent av rösterna. Dessutom var valdeltagandet oväntat högt, 68 procent, vilket visar att folk faktiskt förstod vad som stod på spel, det vill säga ett hårdhäntare politiskt styre och fortsatta ekonomiska och sociala nedskärningar. Det går inte att bortförklara utgången som ett resultat av enbart missnöjesröster mot EU och flyktingar, även om extremhögerkrafter också har utnyttjat folkomröstningen för att föra fram sina agenda.
Italien är tillsammans med Grekland, Spanien och Portugal, ett av de EU-länder som drabbades hårdast av finanskrisen 2008. Den offentliga skulden i Italien är den näst största i eurozonen, 133 procent av BNP (Greklands skuld är 184 procent av BNP). Landet har allt annat än återhämtat sig från krisen och arbetslösheten ligger på 12 procent.
Anledningen till att de styrande politikerna i Italien och EU ville ändra grundlagen och möjliggöra för ett auktoritärare beslutsfattande, är för att man vill kunna genomföra nya sociala nedskärningar och åtstramningar med så litet politiskt motstånd som möjligt. Något som EU kräver av Italien för att komma till rätta med landets enorma bankskulder. De italienska bankerna har idag oreglerade krediter för 360 miljarder euro. Med oreglerade krediter menas lån som inte har skötts på tre månader och där inget nytt avtal om skötseln har ingåtts.
Sedan 2014 har Europeiska centralbanken (ECB) ansvar för övervakningen av de största bankerna i Europa. Den har blivit striktare och ECB har tvingat banker att öka sitt egna kapital för att täcka problemlånen. Banken Monte dei Paschi di Siena är den italienska bank som är mest illa ute. Efter Storbritanniens brexitfolkomröstning har värdet på bankens aktier halverats. Banken i fråga är förutom Italiens tredje största bank också världens äldsta fungerande bank. Risken är att en banks problem lätt sprider sig till andra banker då förtroendet sviker.
Ett stort problem är att det italienska banksystemet är så splittrat och decentraliserat. De flesta banker är små sparbanker eller kooperativa banker. De är dessutom starkt knutna till lokala företag. Kriser i företagen återspeglas i bankerna och vice versa. Den italienska bankkrisen är intimt förknippad med problem i hela den italienska ekonomin.
Sedan den 1 januari 2016 har EU förbjudit statliga stöd till bankerna. Det är inte i första hand en moralisk fråga, för att skattebetalarna ska slippa betala vid bankkrascher, utan framför allt för att många stater redan är överbelånade och helt enkelt inte har råd med flera bankräddningar. Men premiärminister Matteo Renzi har försökt få EU att godkänna statligt kapitaltillskott till krisdrabbade italienska banker. Orsaken är att italienska bankobligationer till stor del ägs av ”vanliga människor” som tillhör medelklassen. De riskerar mista alla sina besparingar ifall någon bank går omkull. Som en försmak på detta miste mer än hundra tusen småsparare sina placeringar under fjolåret när fyra små banker sanerades.
En ny stor bankkrasch i Italien skulle kunna leda till en ännu större krasch än vid krisen 2008, vilket även skulle riskera att dra med sig hela Euron i fallet. Det menar bland andra Svenska Dagbladets ekonomireporter Andreas Cervenka, som skriver: ”En sådan härdsmälta har EU ingen möjlighet att stoppa. Enligt de nya reglerna ska pengar till bankräddning som en sista utväg hämtas från räddningsfonderna SRF och ESM. Taket på dessa fonder är satt till 55 respektive 60 miljarder euro. Euroländernas banker har skulder på 24000 miljarder euro varav Italien står för 4000 miljarder. Det är bara att göra matten.”
Italiens politiska framtid är också oklar. När Matteo Renzi nu sagt att han tänker avgå som premiärminister talar många om att det borde bli nyval inom en snar framtid. Men teoretiskt kan socialdemokraterna, som har majoriteten i underhuset, fortsätta att styra. Ett problem är att partiet är djupt splittrat, vilket kom till ytan i samband med folkomröstningen. Flera stora fackföreningar har också uppmanat sina medlemmar att rösta nej.
I övrigt dominerade mer eller mindre högerextrema krafter på Nej-kampanjens sida vid folkomröstningen. Samma typ av krafter som tog till ton vid brexitomröstningen i Storbritannien. Det största italienska oppositionspartiet är i dagsläget den högerpopulistiska Femstjärnerörelse, som leds av komikern Beppe Grillo. En främlingsfientlig och EU-kritisk rörelse som var en av förespråkarna för Nej-sidan, vilket gör att Beppe Grillo nu ser sig som segrare i folkomröstningen och hoppas bli nästa premiärminister.
Per Leander
Läs också: CADTM kräver skuldavskrivning
