Ledaren # 51-52 2016
►Den politiska ”mitten” försvinner
►Liberaler alltmer auktoritära
►Vänstern måste bejaka läget
Skitåret 2016, året som prydde en lång rad av skitår. Året som tog så många personligheter att det inte skulle gå att räkna upp dem alla. Året då gränserna stängdes och människor med skyddsbehov utvisades. Året då Nordpolen smälte snabbare än någonsin utan att den politiska kursen ändrades ens det minsta. Så kan 2016 summeras och även om ordet blivit överanvänt och även om året har bevittnat flera upplyftande politiska händelser så kan 2016 summeras som just ett skitår.
Men kanske mer än något annat är 2016 året då den politiska ”mitten” försvann. Nu låter Moderater som gammelkonservativa och Liberalerna hetsar om lag, ordning och ryssen. Och det är frågan om en betydligt djupare politisk tendens än några strategidokument på ett partikansli. I takt med att varje honnörsord om demokrati och frihet dukat under för realpolitikens kalla maktambitioner har den politiska ”mitten” nu eroderats till en punkt där den knappast längre existerar. Tecknen i tiden är många.
I USA befinner sig det Demokratiska etablissemanget i fullständigt politiskt sammanfall. Istället för att acceptera Trumps valvinst som en följd av att Demokraterna inte var kapabla att samla människor runt sin politik har förklaringen plötsligt blivit att Ryssland på något vis skulle orkestrerat valförlusten. Förmågan till insikt är så liten att demokrater underkänner sitt eget valsystem hellre än ser hur den egna politiken undergrävt tilltron till samhället. I Sverige går debatterna höga om ”post sanning”-samhället där fabricerade lögner undergräver det offentliga samtalet. Att det är ett prekärt politiskt läge vi befinner oss i kan ingen förneka, men vem minns senast en partiledardebatt som faktiskt bottnade i en ärligt menad diskussion om samhällets problem och lösningar? Tilltron till samhället har urholkats uppifrån och vad vi ser nu är inget annat än en konsekvens. Samma liberala ledarsidor som lovsjöng parhästarna öppenhet och avreglering satsar plötsligt alla kort på den högerreaktionära hästen. Och så vill de att läsarna skall tro på upplysningsvärderingar och demokratiska samtal.
Den nyliberala ångvälten rullar vidare, driven av sin egen logik och sina bakomliggande intressen, men den stora berättelsen om det goda liberala samhället överlever 2016 med nöd och näppe. Låt oss inte begråta förlusten, utan inse att liberalerna som vi kände dem var en historisk parantes på samma vis som välfärdskapitalismen är det. 2016 är året då det blivit tydligt att vi befinner oss i ett nytt politiskt landskap. Fältet är alltmer öppet. Än så länge är det ytterhögern som vunnit på utvecklingen, men för progressiva krafter som klarar av att dra slutsatserna kan läget bli gynnsamt. 2017 anländer i en farlig tid, men också i en tid av möjligheter. Låt oss göra det till ett politiskt nyårslöfte att ta vara på dem.