Liksom miljoner människor här och över hela världen vaknade vi upp denna morgon förfärade över och skrämda av att Donald Trump blivit vald till president. Vad vi än tycker om Hillary Clinton och demokraterna ville ingen av oss tro att en stor del av väljarna skulle rösta på Trump. Hans seger speglar ett globalt mönster av en växande populistisk höger, liksom segern för Brexit Storbritannien, och liksom Brexit har den lovsjungits av nationalistiska ledare, som Marine Le Pen, i Europa.
Valresultatet är otvivelaktigt till delar ett uttryck för en vit dominans, men det säger oss mer än så. Enligt många kommentatorers förmenande var det slaget om staterna i rostbältet som kostade Clinton segern. Men vi noterar samtidigt att Obama här vid valen 2008 och 2012 uppnådde ett betydligt bättre resultat bland de vita väljarna än vad Clinton gjorde nu, ett faktum som komplicerar varje antydan om att utfallet enbart skulle handla om vita väljares rasism. Sanningen är att den härskande klassens nyliberala politik under decennier förött arbetande människors liv och sammanhållning i USA och hela världen. Hillary Clinton ses i det sammanhanget som själva förkroppsligandet av denna härskande klassens överhöghet. Hos många vita människor leder det till förbittring, som tar sig uttryck i form av en rasistisk och främlingsfientlig rädsla, men dess orsaker ligger djupare än så. För att rida spärr mot den rasistiska reaktionen måste vänstern på ett trovärdigt sätt demaskera dessa orsaker.
Tragiskt nog har det republikanska etablissemanget förlorat kontrollen över partiet till Donald Trumps högerpopulism, samtidigt som demokraterna i än högre grad hemfallit till att framstå som en nyliberal center. Demokraternas ledning utnyttjade all sin makt för att understryka att Bernie Sanders var chanslös att nomineras. Sanders, en populistisk kandidat som i nästan alla opinionsundersökningar låg bättre till mot Trump än vad Clinton gjorde, fokuserade annars på mycket av den ekonomiska otrygghet som även Trump spelade på. Och, efter att på ett odemokratiskt sätt banat väg för en kandidat som nästan ingen var tillfreds med, fortsatte demokraternas kampanj att luta åt höger. Man tog därmed röster från vänstern och färgade människor för givna, för att istället koncentrera sig på att vinna över konservativa väljargrupper. Det finns även en del tecken som tyder på att demokraternas ledning välkomnade att Trump skulle nomineras, utifrån antagandet att det skulle möjliggöra för demokraterna att vinna över mindre rasistiska konservativa väljare.
Samtidigt verkar det som om Green Party, det mest tydliga alternativet till vänster om demokraterna, fått färre än en procents röster i presidentvalet. En besvikelse för de som försöker bygga Green Party som ett vänsterparti, varav många nämnde fem procent som ett mål, och helt otillräckligt om man ser till det antal demokrater och oberoende som antingen stannade hemma eller – ännu värre – hoppade över till Trump.
Kort sagt: den vänstra sidan av amerikansk politik kännetecknas av ett vakuum. Ingen seriös analytiker kan mena att presidentfraktionen i det demokratiska partiet står för någonting annat än – i bästa fall – en kalkylerad nyliberalism med ett mänskligt ansikte. Det är just den politiken som lagt grunden till det massiva folkliga missnöjet som vi kan se bland alla folkgrupper och över hela det politiska fältet. Det, i kombination med frånvaron av ett vänsteralternativ, har banat väg för att det folkliga missnöjet istället kanaliserats i högerbanor, åtminstone i termer av val.
Vi är tvungna att slå tillbaka den högerextrema agenda av vit överhöghet och nationalism som Trump representerar. Det är bokstavligen en kamp för livet. Men enda vägen till att besegra högern är att bygga vänstern. Vi kan inte vinna den här kampen genom att bygga en större enhet bakom den härskande klassens utvalda kandidater och deras nyliberala inriktning. Även om rädslan för någonting ännu värre hade mobiliserat tillräckligt med människor för att möjliggöra en seger för Clinton i detta val, och även om det skulle göra det för en liknande kandidat i valet 2020, skulle det endast förstärka demoraliseringen medan högern fortsätter att växa sig starkare. Det skulle inte skapa den makt vi måste vinna för att skapa en bättre värld.
Vägen dit går genom organisering. Vi måste bygga en genuint oberoende politisk makt som kan ge vänstern en mening och möjlighet till att gå fram i val – och allt tar sin början på det lokala planet. Richmond Progressive Alliance, som igår vann tre lokala val och en majoritet i Richmonds kommunala styre, är ett exempel på hur gräsrotsarbete i samband med lokala val kan gestalta sig (Ett sätt att involvera sig i den typen av arbete är att delta i Left Elect-konferensen i Chicago 3-5 mars 2017). Nederlaget för de krafter som strävar efter att utöka antalet privata skolor i Massachusetts är ett annat uppmuntrande exempel på vad vi kan uppnå när vi organiserar oss mot den nyliberala privatiseringsagendan.
Vi måste stödja och bygga rörelsen bakom Black Lives Matter, all kamp i solidaritet med Standing Rock Sioux mot byggandet av oljeledningen i North Dakota, grupper för immigranters rättigheter och andra organisationer som är i stånd att bygga en folkets makt som på allvar lägger hinder i vägen för Trump och våldet från hans högerextrema anhängare. Det är också av vikt att vi bygger – och gjuter nytt liv i – arbetarklassens organisationer, såväl det traditionella fackliga arbetet för social rättvisa som nya innovativa organisationsformer, vilket kan ena arbetare genom klassolidaritet och bryta det rasistiska inflytandet inom den vita arbetarklassen.
Slutligen måste vi bygga revolutionära organisationer. Den yttersta lösningen kan inte vara någonting mindre än att avskaffa kapitalismen och det system av vit överhöghet och heteropatriarkat som formar dess uttryck. Vi kan dock inte vinna en socialistisk värld utan organisering för socialismen. Vi ger allt vårt stöd till alla som engagerar sig i byggande av en revolutionär organisation i kamp för en rättvis värld, oavsett om det är Solidarity eller någon annan organisation.
Idag fruktar vi alla vad som komma skall och vi behöver alla förena oss med våra vänner, familjer och kamrater för att säkerställa vårt känslomässiga och fysiska välbefinnande. Men vi har inte råd att vänta till morgondagen med att återuppbygga en levande och pulserande antikapitalistisk vänster kapabel till att kämpa och vinna. Med hela vårt hjärta skriver vi under på de ord som idag är på så många läppar: sörj inte, organisera!
Solidarity
Översättning från engelska:
Anders Karlsson
Solidarity är Socialistiska Partiets systerorganisation
i USA.