Micke Evhammar är uppväxt i Stockholms södra förorter men bor sedan fyrtio år tillbaka på Södermalm. Foto: Jan-Åke Eriksson
Det senaste decenniet har vi kunnat bevittna något av den svenska arbetarromanens renässans. En strid ström av debutanter har gjort sina allra första avtryck. Ytterligare en författare som skrivit in sig i den här traditionen är Micke Evhammar. Hans senaste bok Sju dagar i maj, vilken följer ett kollektiv av byggsmeder, har i år kommit ut på Ordfronts förlag. Anders Karlsson har läst den.
Bokens handling tar sin utgångspunkt i kring ett större bygge i centrala Stockholm Vi får här under en veckas tid – fram till den stora olyckan – stifta bekantskap med fem byggsmeder, i såväl arbets- som privatlivet. Det är en kvintett av tämligen disparata personligheter som tittar fram mellan pärmarna. Evhammars tekniska grepp är att till sin form bygga upp boken genom att kapitelvis låta byggsmedernas röster växla.
Lite av berättelsens huvudperson är J:son. Han är en gammal vänsterradikal musikälskare vars kropp under snart 45 års slit tagit mycket stryk. J:son pendlar fram och tillbaka mellan jobb- och sjukskrivningsperioder, för att överhuvudtaget orka med och hålla den värsta smärtan borta tvingas han till tung medicinering. Här har vi förmannen Tompa, som kom till Sverige som barn från Balkankrigets Jugoslavien. Tompa har ett stort hjärta och försöker febrilt att pussla ihop allting till allas bästa.
Han får dock aldrig timmarna att räcka till och har en permanent hög stressnivå. Äktenskapet knakar i fogarna och hustrun tvingar med honom på familjeterapi. Där har vi även Johan, en fullblodsrasist som fruktar att ”negeraporna” ska ta över samhället. Mycket av sin fritid ägnar han åt att spy ut sin galla på diverse hatsajter. En helt annan sida visar han dock upp mot sin ögonsten, den utvecklingsstörda dottern Emma.
Fjärde hjulet i sammanhanget är Lillen. Han är anställd genom ett bemanningsföretag. En väsentlig beståndsdel i hans fritid är att spela gitarr i ett punkband med låtar som påminner om Ebba Gröns rabiata 70-talsalster. Lillen hade svårt för sig i skolan och han upplevde att ”bokstäverna bara flöt ihop”.
Med hjälp av bästisen Vera är han dock på väg att erövra ett radikalt medvetande. Han har redan laddat ner Kommunistiska manifestet som MP3 och Vera ligger också på att han ska bekanta sig med Kapitalet ”för att få reda på hur saker och ting ligger till”. Själva den kalla bemanningsverkligheten ger honom också en hård medvetandeknuff när han från dag till annan brutalt sparkas efter att ha ställt det självklara kravet att saker och ting ska vara i ordning där han svetsar. Då, i bokens slutskede, dyker Husse upp som den vilken bemanningsföretaget ersätter Lillen med. Det är också Husse som är centralgestalten i den olycka som är bokens själva klimax.
Evhammar lyfter på ett inkännande sätt fram smedernas klassmedvetenhet och yrkesstolthet, som här när J:son sammanfattar sin långa gärning: ”En tillvaro där mina armar och ben, mitt huvud och mina muskler förvandlat råmaterial till mervärde. Gett mig ett sammanhang där jag inför barnen kunnat peka på ett hus och säga: Det där ni ungar, det har farsan gjort”. Utifrån sina initierade beskrivningar av själva arbetsprocessen märks det också att Evhammar själv har ett förflutet som byggsmed. Men det är ett grannlaga balansspel att skönlitterärt gestalta ett yrkeshantverk. Det handlar såväl om att få läsaren att känna arbetets puls – med all dess detaljrikedom – som att texten för den oinvigda läsaren inte får framstå som svårtolkad kinesiska. Här tycker jag emellertid inte att Evhammar når ända fram. Om man jämför med exempelvis 1930-talets proletära författargiganter, som Ivar Lo Johansson eller Eyvind Johnson, är det något som saknas.
Rent stilistiskt är dock Evhammar ytterst driven. Det är en fröjd att insupa såväl hans Stockholmsbilder som naturbeskrivningar. I det sammanhanget kan jag inte låta bli att citera en sekvens när J:son smitit ifrån arbetet för en stunds vila på närliggande kyrkogård, nästan så att man får en känsla av att vi slungats tillbaka till Bellmans tid: ”Rofylldheten är greppbar. Det skira gräset blir till en mjuk bädd av finaste bolster, värmen från jordens inre tränger upp till ytan och ger lindring åt min själ, en sval bris drar genom kyrkogårdens träd, fyller tomrummet med sötaktiga dofter. Staden, arbetet, alla krav och tvång vaggas långsamt till ro av en mild hand, tankarna stannar kvar och lägger sig ner, ögonlocken känns allt tyngre och det dröjer inte lång stund innan sömnen tar mig med bort”.
Slutligen får Sju dagar i maj en vidare samhällelig mening genom att den placerar sig mitt i all den problematik som dagens byggarbetarklass har att brottas med. Det är bemanningsföretag, hela räckan av underentreprenörer med extremt underbetalda arbetare, ett över tiden alltmer upptrappat tempo och ökad belastning samt en säkerhet som alltför ofta lämnar mycket övrigt att önska.
Anders Karlsson
BOK
Micke Evhammar
Sju dagar i maj
Ordfront, 2016