PLATTAN över 2 000 personer demonstrerade på Sergels Torg i Stockholm i lördags mot det nya utvisningsavtalet med Afghanistan. Foto: Göran Samuelsson
►Demonstration mot tvångsutvisning av ensamkommande
►Regeringen har avtalat med Afghanistan om att skicka tillbaka flyktingar
►Bakom statistiken finns riktiga människor, riktiga barn
Lördagen den 22 oktober. Det duggregnar och är kyligt denna höstdag i Stockholm. Himlen är lika grå som Sergels torg, där uppemot tvåtusen människor har samlats trots det råa vädret. Det är till stor del unga afghanska flyktingar som demonstrerar för att få stanna i Sverige. Detta efter att den svenska och afghanska regeringen undertecknat ett avtal om att Afghanistan ska ta emot flyktingar som vägras uppehållstillstånd i Sverige.
Under flyktingvågen 2015 utgjorde afghaner den näst största flyktinggruppen som kom till Sverige, efter den grupp som kom från Syrien. Men ser man till gruppen ensamkommande barn var de flesta afghaner. Enligt Migrationsverket ansökte 35 369 afghaner i åldrarna 13 till 17 om asyl förra året.
Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S) menar att det nya avtalet är ”en framgång för Sverige”, eftersom Afghanistan tidigare har vägrat att ta tillbaka flyktingar. Nu är därmed de juridiska hindren för tvångsutvisning ur vägen, och det blir fritt fram för svenska staten att skicka tillbaka ett okänt antal minderåriga till Afghanistan. Trots att vissa av dessa unga afghaner inte ens är födda i Afghanistan och aldrig har varit där.
Det som handlar om människors liv och öden blir i byråkratiska myndigheters beräkningar bara siffror och statistik. Siffror som kan användas i olika syften. Som när de borgerliga partierna ser en chans att kräva att vi nu måste skapa en sektor med låglönejobb för att flyktingarna ska komma in på arbetsmarknaden. Då är flyktingarna välkomna som en ”reservarmé” av arbetare som kan hålla lönerna nere för alla. Vid andra tillfällen anses det ha kommit för många flyktingar, det sägs att samhället inte längre har råd, och då kan man lätt utvisa ett antal enligt statistiska siffror som anses korrekt och lagom. På pappret handlar det bara om siffror, i verkligheten är det riktiga människor. Nu rör det sig om barn.
Jag arbetar på ett boende för ensamkommande flyktingbarn. Dessa killar – levande, smarta, roliga ungdomar med unika levnadshistorier – är de verkliga ansiktena bakom siffrorna i statistiken. Jag var med när de förberedde sig inför demonstrationen på Sergels torg för att protestera mot utvisningarna. För de flesta av dem var det deras första erfarenhet av demokratiskt deltagande och att stå upp för sina mänskliga rättigheter. Några av pojkarna ville inte gå med i demonstrationen. De sa att de inte skulle påverka något ändå, och att de hade andra planer för helgen. Men de flesta tog det hela mycket allvarligt och lade tid på att göra skyltar och spela in videofilmer för att mobilisera till demonstrationen via sociala medier. De var nervösa, men övervann sin rädsla. Väl på Sergels torg var de besvikna över att det hade kommit så få infödda svenskar, de som bäst hade behövt höra budskapet.
– Jag älskar Afghanistan, det är mitt hemland. Men vi måste få stanna här i Sverige, för att studera, för att kunna leva, säger Shahram som är 15 år.
Hans ord är raka och ärliga på ett sätt som skrämmer mig. Det finns inte plats för någon överdrift. Han säger bara som det är. I Afghanistan kunde Shahram inte gå i skolan, men här gör han det med sådan passion att de flesta föräldrar i Sverige, eller Ryssland, skulle bli avundsjuka. Generellt är alla killarna på boendet så ivriga att lära sig och studera svenska att de till och med har börjat prata svenska med varandra nu, istället för sitt gemensamma hemspråk, för att öva och utveckla sina kunskaper.
Jag frågar Shahram vad han kommer att göra om han inte får stanna i Sverige.
– Det vet jag inte. Jag kommer aldrig åka tillbaka. Kanske jag skulle döda mig själv, det kanske kunde vara bättre.
Jag vet inte hur man kan räkna om sådana starka känslor och en 15-årig pojkes rädsla till statistik som föremål för eventuell tvångsutvisning.
– Jag vill säga till hela svenska folket: ni måste hjälpa oss. Vi kan inte åka tillbaka till Afghanistan, det finns ingen trygghet där, det finns ingen fred, snälla utvisa oss inte, säger en annan pojke, 16-årige Danial.
Pojkarna på mitt boende har nyligen fått i uppgift i skolan att skriva varsin uppsats i valfritt ämne. En av dem tänkte länge och noga, och så bestämde han sig för att skriva en uppsats på ämnet Solidaritet. Jag tror att han gjorde ett bra val.
Aleksej Sachnin
