John Lapidus. Foto: Olivia Muregård
► Skapar ett parallellsamhälle där olika grupper får olika vård
► Vi är på väg bort från den socialdemokratiska välfärdsmodellen
► Forskaren John Lapidus efterlyser en ärligare debatt
Från att tidigare ha varit ett ovanligt fenomen känt som ”VD-försäkringar”, har idag runt 640 000 svenskar tecknat privata sjukvårdsförsäkringar, direkt eller via sina arbetsgivare. Utvecklingen har gått fort och innebär att vårt välfärdssystem håller på att stöpas om i grunden, utan någon egentlig diskussion om vad som händer.
– Vi rör oss bort från den socialdemokratiska välfärdsmodellen mot en mer liberal marknadsanpassad modell, och det får konsekvenser, säger John Lapidus, forskare i ekonomisk historia Handelshögskolan vid Göteborgs universitet, till Internationalen.
Det har börjat växa fram en tudelad välfärdsstat, eller gömd välfärdsstat. Ett parallellt system med olika förutsättningar för vård för de med privata försäkringar, respektive de som inte har det, menar John Lapidus. Nu efterlyser han en ärligare debatt om vad som händer.
– Det är viktigt att renodla perspektiven. I min roll som forskare kan jag slå hål på vissa myter. De som förespråkar den här utvecklingen hävdar att privata försäkringar är bra för den offentliga vården, men det är absurt att påstå att privata lösningar skulle vara särskilt gynnsamma för gemensamma lösningar. Då är det mer ärligt att argumentera för det man faktiskt tycker, nämligen att sjukvård ska vara köp- och säljbar som vilken produkt som helst, säger han.
John Lapidus radar upp ett flertal exempel vad som är problematiskt med privata sjukvårdsförsäkringar. Som att det leder till minskad tillit till den offentliga vården om människor som är resursstarka känner att de hellre vill ha privata försäkringar. Dessa blir då också mindre benägna att betala skatt för en gemensam välfärd, eftersom de redan har sitt på det torra.
– De som har löst sin sjukvård på privat väg känner inte för att betala en gång till för vården genom att betala skatt, så därmed minskar skatteviljan, säger han.
Det betyder dock inte att de med privata försäkringar ekonomiskt står för sin egen sjukvårdskostnad, utan snarare att deras sjukvård subventioneras av staten genom skattelättnader ungefär på samma sätt som ROT- och RUT-avdragen. Dessutom blir den vården i regel mer kostsam, eftersom de med egna försäkringar ofta ställer fler krav som ”kunder”. Samtidigt har de privata vårdgivarna intresse av att sälja så mycket sjukvård som möjligt.
– Här finns också en intressant koppling till frågan om vinster i välfärden, som inte fått tillräcklig uppmärksamhet i den pågående debatten. Enkelt uttryckt finns ett ömsesidigt beroende mellan privat finansiering och privat drift av välfärdstjänster, i det här fallet mellan försäkringsbolagen och de privata vårdgivarna. Försäkringsbolagen kräver ett landsomfattande nät av privata vårdgivare för sina kunder. De privata vårdgivarna vill ha riskspridning och de extrainkomster som försäkringsbolagen ger per patient, säger John Lapidus.
Ytterligare en problematik vad gäller jämställdheten inom vården är att de med privata sjukvårdsförsäkringar kan gå före i vårdköerna. Det finns ett begränsat utbud av sjukvårdsresurser: vårdcentraler, sjukhus, läkare, sjuksköterskor med mera. Om en läkare behandlar en patient med försäkring som får gå före i kön, innebär det att andra måste vänta.
– Man kan ifrågasätta om det rimmar med lagen som säger att alla ska ha rätt till vård på lika villkor, och att de med störst behov ska få hjälp först, säger John Lapidus.
Dessutom är systemet med privata försäkringar orättvist från grunden för hela samhället, eftersom det är svårare och dyrare för arbetslösa, gamla och redan sjuka att teckna en försäkring. Något som innebär att offentligfinansierade vården får ta hand om de mest kostnadskrävande patienterna.
Per Leander