Alla som någon gång har kämpat mot ett storföretags exploateringsplaner skulle känna igen sig i den finska läraren Hanna Halmeenpää och hennes kamp mot energibolaget Fennovoimas kärnkraftsprojekt på Hanhikiviudden i Pyhäjoki kommun i norra Finland. Fredrik Oskarssons film Nuclear Neighbour – som kom tidigare i år och snart kommer att visas på Stockholms Filmfestival – är en högaktuell film om att kämpa för sin plats och sin framtid. Paralleller går att dra till liknande kamper runtom i världen; till motståndet mot en titangruva i sydafrikanska Pondoland, mot en guldgruva i peruanska Cajamarca, eller mot ett kalkbrott på norra Gotland.
I oktober 2011, bara några månader efter den fruktansvärda katastrofen i japanska Fukushima, tillkännagav det finska energibolaget Fennovoima sina planer på att bygga ett kärnkraftverk i Pyhäjoki i finska Österbotten. Näringsliv och kommundirektör jublade – nu skulle sysselsättningen öka i glesbygdskommunen. Men alla var inte lika positiva. Snart bildades Pro Hanhikivi – ett nätverk främst bestående av ortens kvinnor – och Hanna Halmeenpää blev en av förgrundsgestalterna. Hon, som aldrig tidigare varit politiskt aktiv, bestämde sig för att med all sin kraft försvara Europas sista kärnkraftsfria zon och sina barns framtid.
Filmen speglar hennes enorma viljestyrka, envishet och mod. Motståndet blir hennes andra arbete. Hon läser in sig på all fakta, debatterar, demonstrerar och reser för att träffa kärnkraftsmotståndare i andra länder. En av filmens allra starkaste scener är när hon besöker Japan och möter kvinnor som på olika sätt drabbats av Fukushima.
När Nuclear Neighbour i helgen visades på Bildmuseet i Umeå som en del av den nyligen öppnade utställningen Perpetual Uncertainty – samtida konst i atomkraftens tidsålder – berättade Fredrik Oskarsson att han, precis som Hanna Halmeenpää, inte varit engagerad i miljöfrågor innan han hörde talas om Pyhäjoki. Det var först när en vän och kollega kom in på hans kontor 2011, rullade ut en karta och visade hur nära det är mellan Pyhäjoki och Skellefteå, som han kände att han måste göra någonting. Ett av världens största kärnkraftverk skulle byggas bara några mil från Sverige och ingen pratade om det. Plötsligt insåg han att det inte dög att hoppas att någon annan skulle ta tag i saken. Filmprojektet påbörjades samma år och det var genom det svenska nätverket Kärnkraftsfritt Bottenviken som han fick kontakt med Hanna Halmeenpää.
Med filmen vill Fredrik Oskarsson ge kött och blod åt en extremt komplicerad fråga som präglas av siffror och experter med helt olika syn på saken. Han har försökt att inte göra det till en kampanjfilm mot kärnkraft även om han själv är präglad av Tjernobyl: – Jag var i sexårsåldern när morsan kom ut på gården och slet in mig och mina vänner för att regnet kom över Västerbotten. Det är ett av mina första minnen och det har följt mig under hela livet.
Han är själv från en inlandskommun som är ungefär lika stor som Pyhäjoki och han förstår att kommunstyrelsen famlar efter halmstrån och hoppas att en industri ska rädda samhället. Både de som är för och de som är emot kärnkraftverket kämpar ju för bygdens överlevnad och Pyhäjokis kommunalråd känner sig lurad nu när det har framkommit att bolaget även planerar att slutförvara avfallet på platsen.
Att kämpa mot starka ekonomiska krafter är tufft. Hanna Halmeenpää blir i princip utbränd. 2015 blir hon invald som riksdagsledamot för De gröna och hoppas kunna påverka mer genom sin position. Men alltfler börjar ge upp hoppet om Pyhäjoki. Särskilt när ryska statliga Rosatom går in och blir största aktieägare i projektet. Fredrik Oskarsson menar att det är lätt att bli konspiratorisk när det gäller Rosatom. Han tycker att det är uppenbart att det handlar om mer än energi. Rosatom tillverkar kärnvapen.
Nu är exploateringen i full gång och Pro Hanhikivi har tagit paus.
När Fredrik Oskarsson startade filmprojektet hade han en förhoppning om att få visa hur den lilla människan kan kämpa mot de stora drakarna och vinna:
– Det var min dröm. När tyskarna och senare japanerna hoppade av så tänkte jag att det fanns hopp. Men när Rosatom gick in var det storpolitik på ett helt annat plan. Vi började se hur slitna människorna i Pro Hanhikivi hade blivit och hur svårt de hade att få politiker att driva frågan. När jag gjorde den sista filmningen med Hanna hade energin tagit slut. Det hade varit jättetufft för henne och hon kände att hon inte kunde påverka de politiska besluten.
Han berättar att han fått mycket kritik för slutet. Många har blivit provocerande av att de upplever att Hanna Halmeenpää ger upp. Men för honom är hon en superhjälte. Hon bor kvar, fortsätter att kämpa och har precis fått sitt fjärde barn.
Fredrik Oskarsson ville främst göra Nuclear Neighbour till en film om kampen. Att det går att göra något själv:
– Jag har lärt mig att man inte kan tänka att någon annan fixar det, som jag gjorde från början, utan att man måste kriga och slåss tillsammans. Man måste vara beredd att offra någonting. Hanna höll på att förlora sin familj på kuppen. Hennes man förlorade jobbet på grund av hennes kamp. Men, som hon säger, så går det inte att ge upp eftersom det handlar om kommande generationer.
Kanske kommer kampen om Pyhäjoki till slut att lyckas. I nuläget läcker Fennovoimas kärnkraftprojekt pengar och många experter tror inte att kärnkraft kommer att vara ekonomiskt gångbart om bara några år. Fredrik Oskarsson hoppas att anläggningen på Hanhikiviudden inte blir mer än ett skamset monument över en dålig idé.
Text och foto: Emma Lundström
