17 augusti 1995 torterade fyra nynazister den då fjortonårige John Hron till döds vid Ingetorpssjön utanför det lilla samhället Kode i Kungälvs kommun. Illdådet väckte såväl stark avsky som bestörtning och namnet John Hron kom att bli en symbol för civilkurage. Nu, drygt tjugo år senare, visas filmen John Hron på svenska biografer.
Dagen då media gick ut med nyheten att en fjortonårig pojke mördats av ett gäng nynazister någonstans i Bohuslän minns jag att den svenska sommaren var som allra vackrast, men det makabra meddelandet skar som en kniv genom idyllen. Mitten av 1990-talet var en tid av nazistisk renässans. För första gången sedan andra världskriget blev rasistiska gäng – med karaktäristisk utstyrsel – en del av stadsbilden. Efter valet 1991 hade det högerpopulistiska och främlingsfientliga Ny Demokrati tagit plats i riksdagen, vit makt musik florerade och många flyktingförläggningar stacks i brand. På sätt och vis kom inte mordet på John Hron som en blixt från klar himmel.
I filmen får vi följa John Hron genom hans sista sommar i livet: i skolan, i samvaro med kompisarna, tillsammans med flickvännen och inte minst när han ägnar sig åt sin kära kanotpaddling, en vurm och intresse som gav honom en bronsmedalj vid det årets svenska mästerskap. Fram tonar bilden av en orädd och viljestark yngling med ett starkt rättvisepatos. Filmens bärande tema är att John inte tolererar någon form av mobbning eller trakasserier, som exempelvis att ett helt gäng ger sig på en ensam stackare. I Kode har det vuxit fram ett nazistgäng som hänger sig åt den formen av aktiviteter, och då alltid med ett närliggande hot om våld. Som en röd tråd löper genom berättelsen hur John vågar sätta sig upp mot dessa nazister, och hur hans kompisar samtidigt oroligt försöker att vika undan – ett faktum som gör att John anklagar dem för feghet och svek. Konflikten med nazisterna trappas upp ända fram till det våldsamma och tragiska slut när John berövas livet.
Trots sitt angelägna ärende har filmen sina brister. Förutom i scenerna med John och nazistynglingarna kommer vi inte riktigt ner i de känslomässiga djupen. Kameraåkningen är för snabb och vi tillåts inte riktigt att fastna i bilden. En del scener är mer eller mindre transportsträckor. Såväl David Thorén (som gestaltar John Hron) som de ungdomar, vilka har den svåra uppgiften att framställa nazistgänget, gör det dock med bravur och ger skildringen ett realistiskt nimbus.
Bakom filmen John Hron står John Pettersson som såväl regissör och som producent. Han har kämpat många år för att få medel till att göra den och bland annat använt sig av crowdfunding på nätet. John Pettersson är värd en eloge för sitt slit. Budskapet är också klart och tydligt till alla och envar: att inte vända ryggen till när människovärdet devalveras i form av våld, mobbning, trakasserier och rasism, att följa Johns exempel och vägra att vara en lort.
Vi blir ständigt påminda om att det fascistiska/rasistiska våldet är en del av vår vardag. Som när en ensam 28-årig man i Helsingfors 10 september hade modet att protestera i samband med en nazistisk manifestation anordnad av Nordiska Motståndsrörelsen. Mannen misshandlades svårt, blev nedslagen och fick skallskador. Han dog på sjukhuset några dagar senare. Även i vår tid finns det ett behov av sådant civilkurage som John Hron uppvisade.
Anders Karlsson