Berlin: antimilitarism och socio- ekologisk omställning förenas

Tord Björk frågar sig hur fredsrörelsen, facket och miljörörelsen kan samverka mot både militarisering och för en klimatomställning. Han känner sig hoppfull efter att ha deltagit i Internationella fredsbyråns världskonferens i Berlin, som han tycker drog sitt strå till stacken till skapandet av en allmänpolitisk rörelse som med kraft kan bemöta globala hot med ett konstruktivt program.

När Internationella fredsbyrån IPB bjöd till världskonferens i Berlin var tanken att ifrågasätta en satsning på militären och göra det till en bred allmän debatt. Dessutom var syftet att stärka den globala gemenskapen av aktivister i den breda fredsrörelsen där IPB är en samlande kraft sedan 125 år.
Ja syftet sågs som än mer omfattande än så. Det handlade om sambandet mellan global militarisering och krig på ena sidan och på den andra behovet av en stor omställning. I det officiella målet för världskonferensen står det: ”För att uttrycka det rakt på sak, utan att övervinna militarism, blir en socio-ekologisk omställning med målet om en rättvis internationell samhällsordning ett misslyckande.” Vidare att social förändring hittills knappast tagits upp av någon, vare sig inom fredsrörelsen, i forskning om omställning eller hos de sociala rörelser som har detta som mål.

Hur lyckades då världskongressen med de högt ställda målen? Viljan från ledarna för IPB var mycket tydlig. Utöver målet att stoppa krig talade förre ordföranden Cora Weiss från USA om alliansen med klimatrörelsen som den mest centrala uppgiften för fredsrörelsen idag. Hon berättade att hon sökt få Bill McGibben som leder den inflytelserika klimatrörelsen 350.org intresserad av en allians men fått nej. Fredsrörelsen har ännu inte förstått att det är klimaträttviserörelsen som bekämpar storföretagens makt som de kan alliera sig med och inte de som mer allmänt uppmanar till klimataktion och använder sig av luddiga termer som hållbar utveckling.
Fredsrörelsen av idag drömmer inte om att snabbt bli den ledande massrörelsen som den en gång var på 1960-talet och 1980-talet. De rörelser som man talar om som stora idag bland ungdomar i Europa är utöver klimataktivismen den flyktingpolitiska och antiislamofoba. Insikten om fredsrörelsens egen svaghet fanns. Men å andra sidan har fredsrörelsen kanske mer än de flesta andra rörelser klarat kraftiga uppsving och nedgångar i aktiviteten. Med tusen deltagare från 80 länder var världskonferensen en framgång och visade fredsrörelsen sin styrka trots bristande massuppslutning i rörelsen.

Men om fredsrörelsen är svag så var närvaron av fackföreningarna desto starkare. Konferensens mest medryckande brandtal hölls av Philipp Jennings, generalsekreterare för globala tjänstemannafacket. Han stack inte under stol med det svåra läge som folkrörelserna befinner sig idag och inte minst arbetarrörelsen. Men han lyfte salen med betydelsen av massmobiliseringar mot TTIP, klimathotet och krig och vikten av att folkrörelser samarbetar. Generalsekreteraren Sharan Burrow för hela internationella fackföreningsrörelsen ITUC gjorde det lika klart att den fackliga uppslutningen bakom konferensens mål var stark och att fackens intresse för fredsrörelsen är i växande. Ordförande för tyska LO lyfte fram omställningen av ubåtsvarvet i Emden som togs över av de anställda och började tillverka vindkraftverk istället som ett föredöme utan att glömma föregångarna på Lucasfabriken i England under 1970-talet. Det handlar till lika delar om engagemang mot upprustning och krig som vilja att ställa om samhället för att lösa klimatkrisen  och stärka gemensam kamp för jämlikhet. Här kommer kanske konferensens mål om att se till den sociala sidan av den omställning som behövs bort från militarism och klimathot mest till sin rätt.

Miljörörelsens gensvar på fredsrörelsens invit var påtagligt svag. Tydligast kom den till uttryck i att Internationella Jordens Vänners ordförande Jagoda Munic från Kroatien och Katie Kiria från Jordens Vänner i Georgien inledde tillsammans Nick Buxton från Transnationella Institutet i USA med en paneldiskussion om extravism, klimatorättvisa och militarism. I detta samtal visade miljöaktivisterna att de gick betydligt längre än den mer tongivande pacifistiska fredsrörelsedebatten som tenderar att stanna vid den ekonomiska aspekten och kräva att militärens medel överförs för att lösa klimat- och andra problem.
För miljörörelsen är sambandet mycket mer än så. Munic påpekade att alltfler miljöaktivister dödas årligen då de sociala miljökonflikterna alltmer militariseras. Stor tonvikt lades också på att storföretagens och militärens framtidsplanering alltmer samstämmer på centrala punkter. Hur kontroll över vattenresurser används i konflikter för att utarma Palestina togs också upp som exempel.
Men miljöaktivisterna avviker också tydligt från mer geopolitiska och statscentrerade synsätt på fredskonflikter. Miljöorganisationer i en del före detta sovjetrepubliker brukar ha visst stöd från väst och ses i antivästpropagandan ibland som farliga krafter styrda utifrån. Kria från Georgien påpekade att landet förlorat 20 procent av sitt territorium i konflikter men övergick sedan till att fokusera på den militarisering som sker i motsättningar mellan lokalbefolkning och storföretag i samband med utvinning av naturresurser. För miljörörelsen är Nato inte längre bara en försvarsorganisation utan också storföretagens allmänpolitiska organisation vilket kom till uttryck när förre Natochefen Anders Fogh Rasmussen förklarade att miljörörelsen var styrda av Putin därför att de motsatte sig skiffergasutvinning.

Frågan om hur fredsrörelsen, facket och miljörörelsen kan samverka mot både militarisering och för en klimatomställning togs också upp i andra delar av programmet. Jordbruket och småbrukarnas centrala roll lyftes fram av Jean Ziegler, FN:s rapportör för rätten till mat. Dominerande annars var ett smörgåsbord av sedvanliga fredsrörelsefrågor med allt från vapenexport och cyberkrig till situationen i olika länder eller stöd för visselblåsare.
Kring den aktuella konflikten i Syrien fanns en klar medvetenhet om att skillnaderna i synsätt var sådan att ingen enighet skulle kunna uppnås. IPB har varit den klassiska fredsrörelsens samarbetsorganisation där pacifismen varit dominerande vilket också färgar den diskussion som förs om vad man ändå gemensamt kan säga. Avståndstagande från varje utländskt ingripande är så långt man kan sträcka sig. Men på mötet var initiativen i Syrienfrågan många, från att ordna en fredsaktion på Lesbos till att binda samman olika initiativ för hur det framtida Syriens konstitution kan se ut och förankras.

Världskonferensen hölls på klassisk mark på Tekniska universitetet i Berlin. Här hölls också Vietnamkonferensen våren 1968 som samlade aktivister från hela Europa mitt i den stora mobiliseringsvågen mot kriget. Här stod också vänsterledaren Rudi Dutschke, studentledaren som blev nedskjuten på öppen gata 1968 i Berlin, tillsammans med Eva Quistorp på podiet i Die Grünens första valkamp i Europavalen 1979 som då sågs som en förenad miljö- och fredsrörelse.
Fredsrörelsen nådde sin kulmen 1983 då det största internationella fredsmötet i Europa hölls i Berlin med 3000 deltagare. Det var strax innan planerade utplaceringar av kärnvapenraketer i Västtyskland och på andra håll med omfattande massdemonstrationer och blockader. Arrangör var European Nuclear Disarmament, END, som inte bara motsatte sig utplacering av kärnvapenraketer utan också verkade för dialog mellan väst och öst i Europa.
Av 99 talare på de många seminarierna var det bara en enda som hade en bredare syn på fredsfrågan och talade om nödvändigheten av att också ha ett program för fred som löste miljö och sociala frågor – Jan Öberg, som fortfarande är ledande kraft i fredsrörelsen och driver Transnationella stiftelsen för fred och framtidsstudier. Alla andra begränsade sig inte bara till vapenfrågor och säkerhet utan också bara till Europa. Den mer framåtsyftande kvinnliga fredsrörelsen som krävde att generalernas klöver skulle gå till vad barnen behöver hade inget inflytande.
Sett mot den bakgrunden är Internationella fredsbyråns världskonferens i Berlin 2016 en stor framgång. En omsvängning är på gång i fredsrörelsen som tog sig tydligt uttryck redan på fredsmötet i Sarajevo 2014 när Mary Caldor, en av ledarna för END rörelsen på 1980-talet tillstod att man inte valt rätt riktning. Vi trodde att de sociala frågorna var ett avslutat kapitel men vi hade fel menade hon.

I Sverige lade Miljöförbundet, som numera heter Jordens Vänner, 1981 grunden för en annan strategi. Tillsammans med inte minst många medlemmar från Socialistiska partiet, ofta med i facket, utarbetades en folkrörelselinje för fred, bröd och arbete. Det räckte inte att vara emot kärnvapen, det behövdes en mer långtgående politik som förenade sociala och ekologiska intressen. 35 år senare har den insikten också nått fredsrörelsens och fackens internationella organisationer. Det är dags att också svenska fackföreningsrörelsen och fredsrörelsen sluter upp i denna folkrörelsernas gemensamma kamp.
Radikalismen hos konferensen märktes inte minst i diskussionerna om organisering av protester i samband med Natotoppmötet i Bryssel nästa år. Den belgiska fredsrörelsen passade på att få internationellt stöd på mötet för sitt initiativ till en global aktionsvecka mot krig och Nato. Det kan ställa saker på sin spets. I Belgien har parlamentet två gånger krävt att regeringen skall framföra till Nato att kärnvapnen skall bort. Regeringen har inte följt parlamentets beslut med hänvisning till att man är värdland för Natohögkvarteret. Över hela Europa växer protester mot åtstramningspolitiken som med den ökade upprustning som Nato kräver kommer bli än värre.

Insikten om att alla folkrörelser behöver se sig som del av samma rörelse är i växande. Fredsrörelsen har med konferensen i Berlin visat vad den vill och dragit sitt strå till stacken för framväxande av en allmänpolitisk rörelse som med kraft kan bemöta globala hot med ett konstruktivt program.

Text och Foto: Tord Björk

 

Protestera i Bryssel mot NATO 2017!

Nästa Nato-toppmötet kommer att äga rum i Bryssel 2017 och kommer också att användas för att inviga den nya NATO HQ byggnad.
NATO är nu, mer än någonsin, en destabiliserande krigsmaskin som hotar fred och säkerhet i världen, inte minst eftersom det fortsätter med sin doktrin om förstaslagsförmåga med kärnvapen. Denna krigsmaskin plundrar statskassor hos medlemsländerna, och är medansvarig för det faktum att miljontals människor flyr från krig. De lyckliga överlevande anländer i Europa och lyckas i sina asylansökningar – men allt oftare överlever de inte ens passagen över Medelhavet. Dessutom måste Nato också göras ansvariga för förstörelsen av ekosystemen och hot mot livsmedelsförsörjningen för hela befolkningen.

Deltagarna i workshopen om Nato och militarisering på internationell fredskonferensen i Berlin ber Nej-till-Nato nätverket och alla dess lokala, regionala och internationella medlemmar att förbereda en mobilisering mot det kommande Nato-toppmötet. Vi uppmanar till en global aktionsvecka, med deltagande av hela det civila samhället, för att skapa utrymmen för protest och alternativ i Bryssel och på andra håll i världen för att ta itu med Natos mördarpraktik. Toppmötet 2017 kommer att hållas i det nya Nato-högkvarteret i Bryssel, som också är centrum för Europeiska unionens institutioner. Mer än någonsin behöver vi visa ett stort starkt och enat civilt samhälle med rörelse som främjar fred, global rättvisa och mänsklig säkerhet för människor över hela världen.
Tillsammans kommer vi att stoppa NATO!

Om du vill gå med i förberedande möten för globala anti-Nato aktioner, vänligen skicka ett e-postmeddelande till Brussels2017@no-to-nato.org
Mer information: www.no-to-nato.org