Är Clinton feminist?

Frågan om representation är i sig är inte oväsentlig, men som progressiva feminister måste vi akta oss för att gripa efter halmstrån i form av militarister och pro-kapitalister som Hillary Clinton. Det menar Arash Gelichkan som ser skeptiskt på den amerikanska valrörelsens feministiska potential.

 

Vad är det första du tänker på när du ser presidentkandidaten Hillary Clinton, vad representerar hon främst? Är det möjligheten för en kvinna att för första gången bli president i USA? Eller är det den långvariga karriären inom den maktelit med täta band till Wall street som förhindrat sociala framsteg på hemmaplan och borta som bäst representerar henne som politiker? Är hon en idealistisk feminist eller en före detta amerikansk utrikesminister som slutit vapenavtal med Saudiarabien och bombat civila kvinnor, män och barn i Jemen, Pakistan och andra håll?
Kanske är hon både och men i mediebevakningen har hon – delvis till skillnad från Donald Trump – blivit reducerad till sitt kön. Men en politiker är ju inte bara sitt kön eller sin hudfärg utan representerar alltid även ett eller annat klassintresse. I Clintons fall och den falang i Demokraterna hon tillhör är det de superrika, vapen- och oljeindustrins intressen de – liksom Republikanerna –företräder. Är det något båda dessa krafter är intresserade av är att hålla detta förhållande så långt bort från valrörelsens rampljus de bara kan. Nyligen publicerades läckor kring hur Clinton-kampanjen redan i primärvals­rörelsen fokuserade attackerna på Donald Trump eftersom de trodde hon skulle ha bättre chanser om den gapige miljardären blev Republikanernas kandidat.

Bernie Sanders hade blåst till strid om social rättvisa ur alla upptänkliga (klass, kön, rasifiering, med mera) aspekter och utmanat Wall Street, men av det återstår inte mycket i valdebatten även om Clinton retoriskt skiftat åt vänster. Det återstår att se hur mycket av de progressiva löftena som förverkligas efter valet, men onekligen ger åren med Obama-administrationen som ju Clinton varit en central del i en fingervisning.
Många trodde att valet av Barack Obama skulle ge afro-amerikaner och minoriteter en starkare ställning i samhället. Men vi ser hur det rasistiska polisvåldet fortsätter med oförminskad styrka, de sociala orättvisorna baserad på hudfärg fortsätter att genomsyra det amerikanska samhället på samma vis. Obama har visserligen gjort viktiga uttalanden och markeringar i dessa frågor men de djupgående politiska och ekonomiska åtgärderna har uteblivit – ansvaret faller i och för sig inte uteslutande på presidenten, men det faller tungt även på denne. Det vore väl naivt att tro att en kvinnlig makthavare från samma administration och samma marknadsliberala falang i Demokraterna automatiskt skulle göra under för jämställdheten. Problemet är ju att både Obama och Clinton före allt annat representerar kapitalets intressen och profitjaktens olika uttryck: finansspekulation, miljöförstörelse, krigföring i Mellanöstern och kväsande av progressiva krafter i Latinamerika och vidare.

En seger för Donald Trump skulle givetvis vara ett stort bakslag för aborträtt och rättigheter för kvinnor generellt. Hillary Clinton skulle inte innebära det. Men frågan är om det räcker för att vi ska utmåla henne som en feministisk ikon och ställa oss okritiska till den otillräckliga politik hon (liksom Obama och andra i Demokraternas höger) kommer driva på jämställdhetsområdet och vidare? Som det nu ser ut är risken uppenbar att den press från progressiva krafter som behövs vid all positiv samhällsförändring till stor del uteblir åtminstone under de första Clinton-åren. En feministisk röst mot Trump blir som mest effektiv om den kombineras med en feministisk press mot den kommande administrationen, även om den skulle ledas av Clinton. Men det förutsätter en kritisk inställning istället för de blinda Clinton-hyllningar som vi nu ser.

Nu kan en ju ha olika definitioner av feminism (fråga bara Liberalernas Birgitta Olsson som anser att krigföring kan vara feminism om de som håller kapitalets avtryckare till hälften är kvinnor). Den feminism progressiva krafter står för – oavsett om vi pratar om Fi, V eller aktiviströrelser – är ju i grunden ett annat samhälle än det som formats av patriarkatet.

En verkligt feministisk politik i USA skulle därför kräva en omfördelning av resurser och makt från män som grupp till kvinnor, men också från kapitalet till utjämning och generell välfärd som nästan alltid gynnar kvinnor som grupp. Avgiftsfri högre utbildning, generell sjukförsäkring, barnomsorg och utökad föräldraledighet är alla viktiga åtgärder för att rucka på cementerade könsroller. En feministisk politik skulle också upphöra med krigföring som ofta drabbar kvinnor hårdast, sluta hålla kvinnofientliga regimer som den i Saudiarabien under armarna och prioritera klimatfrågan som den jämställdhetsfråga den också är globalt. Det förutsätter att kunna sätta feminismen före kapitalets profitjakt där dessa intressen krockar. Är Hillary Clinton den sortens politiker som skulle välja förbättrade villkor för USA:s och andra länders kvinnor framför Wall Streets intressen? Hur valde hon när fossilkapitalets intressen stod mot de irakiska kvinnornas  intressen, hur valde hon när bankernas intressen stod mot arbetande kvinnor och mot välfärd?
Om feminismen är en vision om ett annat samhälle utan patriarkal krigföring och rovdrift på människor och natur uppfyller inte en politiker som Hillary Clinton den visionen.

Frågan är om en kvinnlig politiker enbart i kraft av sitt kön kan sägas representera kvinnors intressen. För det är det frågan ur ett feministiskt perspektiv i grunden handlar om: representerar politikern och den förda politiken kvinnors intressen? Det är därför Margaret Thatchers konservativa styre under 1980-talet var ett enormt bakslag för feminismen trots att hon var Storbritanniens första kvinnliga premiärminister. Ur det perspektivet representerar tydliga vänsterpolitiker som Jeremy Corbyn (vars nya skuggregering händelsevis också är den mest jämställda och diversifierade i Labour-historien) bättre kvinnors intressen och feminismen än sådana som Thatcher. Det som däremot är meningsfullt är där representation möter progressiv politik. Politiker som Gudrun Schyman eller de grönas kandidat i det amerikanska valet, Jill Stein, representerar kvinnor både i kraft av sitt kön och sitt politiska program som tar tydliga steg i riktning mot feminismens samhällsvision.

Ja, arbetarrörelsen hade mått bättre av fler kvinnor på viktiga positioner, den måste jobba outtröttligt med internfeminism och alltid vässa politiken. Herregud, det här är inget nytt för vänstern – ända sedan Kollontaj har socialister legat i framkant när det kommer till jämställdhets-reformer och vi ska inte förminska det djupa avtryck i arbetarrörelsen som kvinnliga teoretiker och aktivister från Rosa Luxemburg till Angela Davis gjort. Men det har funnits och finns för många blinda fläckar och paradoxer och en levande vänster måste hela tiden förändras och utvecklas för att vara feministiskt relevant för sin tid.
Frågan om representation i sig är inte oväsentlig, men som progressiva feminister måste vi akta oss för att gripa efter halmstrån i form av militarister och pro-kapitalister som Hillary Clinton. Det leder oss inte närmare den feministiska visionen om ett annat samhälle.

Arash Gelichkan