Susanne Fjällner, undersköterska i Vilhelmina.
Vården går på knäna i stora delar av landet. Men vissa platser drabbas värre än andra. I Västerbottens inland har vården bara handlat om neddragningar och avvecklingar under flera års tid. I vissa kommuner finns det inte ens adekvat vård att få under vissa perioder. Hur känns det för dem som arbetar inom vården i dessa områden? Emma Lundström har träffat Susanne Fjällner, undersköterska i Vilhelmina kommun.
Efter några kyliga dagar har sensommaren kommit tillbaka. Rönnbären lyser röda i den varma solen och bergen blånar i fjärran. Vilhelmina är ett samhälle och en kommun i Västerbottens inland. Det är den till ytan största kommunen i länet och i söder gränsar den till Dorotea, kommunen som för några år sedan blev synonym med ett uppror mot nedskärningar och indragningar i vården. Normalt har Vilhelmina kommun en befolkning på strax över 6 800 personer. Under sommaren blir den siffran betydligt större. Paradoxalt nog är det då svårare att få vård. Det finns inte tillräckligt med vikarier. Det finns överhuvudtaget inte tillräckligt med vårdpersonal berättar Susanne Fjällner när jag träffar henne utanför Sjukstugan och det intilliggande äldreboendet där hon arbetar. Hon menar att situationen på hennes arbetsplats i princip är ohållbar.
– Den skulle kunna vara så mycket bättre. Det känns som att det i dagsläget dras ned så mycket mer än vad vi egentligen klarar av. Det är mycket påfrestande för personalen och det drabbar ju även de boende indirekt, säger hon och förklarar hur det märks i det dagliga arbetet:
– Arbetsmiljön blir ju dålig. Vi blir stressade och det leder ofta till sjukskrivningar, både på lång och kort sikt. Patienterna får vänta på hjälp. Vi hinner inte riktigt med de beviljade insatser som ska göras alla gånger utan man får ta det eftersom. Då får de boende vänta på hjälp och det känns inte bra. Det är inte ett kvalitativt arbete. Man känner sig inte nöjd då man går hem efter en arbetsdag.
Precis som initiativtagarna till det pågående upproret ”En annan vård är möjlig” vittnar Susanne Fjällner om överbelastad personal. Framförallt handlar det om att alltfler får utmattningssymptom:
– De går in i väggen helt enkelt. De orkar inte med sin arbetssituation. Det påverkar ju också arbetsmiljön negativt, det är jobbigt att ha det så. Det känns inte trevligt. Man går sällan till jobbet och känner någon glädje, tyvärr.
Den tystnadskultur som också har kommit fram i ljuset i och med det nya vårdupproret känner hon mycket väl igen:
– Dels kan det handla om att man skäms över att man inte orkar med, att man inte vill vara en börda. Man vill ju orka jobba. Dessutom finns ju det här med att om jag inte kan prestera så finns risken att jag inte blir en lika attraktiv anställd som tidigare.
Att Sjukstugan har stängt under perioder eller är gravt underbemannad tycker hon är djupt problematiskt.
– Vi har ju dels personalbrist som bara blir större och större, både under sommaren och överlag. Dessutom har vi vikariebrist. Det sätter ju också press på arbetssituationen. Och inom landstingsdelen löser man det nu ofta så att man stänger avdelningar för att folk ska kunna få sommarsemester, säger hon och tillägger att det gör det väldigt svårt för den som blir sjuk under den perioden:
– Om det är något tillfälle då vikarierna blir sjuka, då finns det ingen att tillgå. Då får man jobba kort, som vi säger.
Och om någon blir allvarligt sjuk och behöver akut hjälp när Sjukstugan är stängd är det lång resväg till närmsta vårdinrättning:
– Vi har ju Dorotea, det är fem mil. Och så Åsele, det är nästan lika långt. Storuman ligger sex mil bort. Det är de närmaste vårdcentralerna. Nästa lasarett är ju Lycksele, då är det tolv mil och det är ju en bit att åka om du är riktigt sjuk. Vi har även många turister som kommer hit under somrarna och de blir ju också sjuka. Det behövs fungerande vårdinrättningar och vårdpersonal.
Nedskärningarna inom vården i Västerbottens inland har pågått länge och orsakat uppror förut. I Dorotea belägrade patienter och personal själva vårdcentralen i protest mot försämringarna och det fick till slut positiva konsekvenser för kommunen.
– Det tog tid. De fick kämpa länge, säger Susanne Fjällner som tycker att det är svårt att säga om något liknande skulle kunna hända i Vilhelmina, som ännu inte anslutit sig till ”En annan vård är möjlig”:
– I nuläget känns det inte så men man kan ju aldrig sia om framtiden.
Hon tror att det dels beror på att folk blir uppgivna när så mycket blir sämre hela tiden, men också att de inte riktigt vet hur de ska gå tillväga. Men kampen finns här också understryker hon.
– Det är många som tycker att det är fel som det är nu och som känner en rädsla över att inte få hjälp. Farhågan finns där. Så om det skulle komma riktigt till kritan så finns det nog många som skulle ställa upp, säger hon och tillägger att hon tycker att det är dåligt att vården i inlandet har drabbats så hårt. Hon anser att alla ska ha tillgång till likvärdig service i Sverige, oavsett boplats. Att storstäderna prioriteras medan glesbygden hamnar på undantag tror hon beror på ett felaktigt synsätt: att det är färre människor som bor här och att det alltså behövs mindre vård:
– Vi blir lika sjuka fast vi bor här men vi måste åka till större orter för att få samma hjälp. Vi måste ha samma förutsättningar som större orter.
Lösningen på situationen för vården i hela landet är mer resurser, enligt Susanne Fjällner.
– Det måste sättas till mer pengar. Budgeteras mera. Det är det som krävs. Man måste se över vad vi lägger pengar på och var behoven finns, säger hon och påpekar att om detta inte sker så kommer flykten från yrket att fortsätta. På hennes egen arbetsplats märks det tydligt att de dåliga arbetsförhållandena får konsekvenser:
– Det är många som till och med har sagt upp sig för att de känner att de inte orkar ha det så här längre, att de vill ha det bättre. Det finns de som har jobbat i många, många år men som slutar för att de känner att de är värda att behandlas lika som alla andra. Man vill känna att man kan ge någonting i yrket. De väljer att lämna, eller så väljer de som är utbildade i yrket att utbilda sig vidare för att de vill få någonting ut av jobbet och känna sig uppskattade, idag känner vi oss inte det.
”En annan vård är möjlig” tycker Susanne Fjällner är ett jättebra initiativ och hon hoppas att det kan få folk att reagera:
– Det kanske kan få folk att tänka att vi faktiskt kan kämpa lite mer för att få rättvisa och också att känna att vi är värda någonting, värda att satsas på. Vård och omsorg är ju något som verkligen behövs var man än bor. Men det måste som sagt till mer resurser. Det är det som fattas. Det kan inte fortsätta så här. Det är en tuff arbetsmiljö idag. Den är fruktansvärt tuff. Och som det är nu ser det inte bättre ut för framtiden, tyvärr. Det är en nedåtgående spiral.’
Text och foto: Emma Lundström
Tidigare i Internationalen:
Päivi Vilkkavaara från vårdupproret: “Det har spridit sig explosionsartat”