Ledaren # 37 2016
► Lätt att ta den bild som bekräftar grundåsikten
► Vi får inte luras in i de reaktionära lägren
► Oberoendet är vårt existensberättigande
Vi verkar i en komplicerad värld där alla aktörer i offentligheten löper risk att utnyttjas av krafter med en egen agenda – att agera ”nyttig idiot” som det populärt brukar heta.
I varje given politiskt laddad situation är urvalet av information för att bekräfta den egna åsikten en etablerad metod. Det räcker med att en antifascistisk mobilisering sker för att spelet skall vara igång. Fanns det några kicksökande ungdomar bland antifascisterna görs hela händelsen till meningslöst våld av de debattörer som aldrig någonsin tolererar politik på gatan. Följden blir en cirkus där vissa försvarar allt agerande medan andra tar avstånd – utan att veta något om vad som i verkligheten skedde och utan fundering på vem som egentligen går stärkt ur käbblet.
När Majdanrörelsen växte fram i västra Ukraina skapade det en klyfta inom vänstern, inte bara inom landets gränser, utan i hela Europa. Delar av den ukrainska vänstern, såsom den Fjärde Internationalen närstående Vänsteroppositionen, valde att tro på dynamiken i Majdanupproret och gå på demonstrationerna med de röda flaggorna undangömda, medan det socialistiska Borotba positionerade sig emot yran och hamnade på den östra, mer Rysslandsorienterade sidan i det uppblossande inbördeskriget.
Men medan Vänsteroppositionen och Borotba så småningom kunde överbrygga de destruktiva motsättningarna och gå ut i gemensamma fredsappeller, gjorde sig många i Sverige till tillskyndare och försvarare av två olika sorters högernationalism. I ett skede där oberoende kritiska röster verkligen behövdes för att bemöta och punktera den nationalistiska propagandan, lyckades stora delar av vänstern istället göra sig till brickor i spelet.
I både Öst och Väst låter reaktionära krafter desinformationen pumpa ut i flödet och ständigt låter sig aktörer som borde veta bättre svepas med. På så vis kan ryska arméns agerande över Östersjön framstå som en aggression trots att Natos styrkor beter sig på precis samma vis och agerande som faktiskt är allvarligt gömmas bort i bruset. Vänstern spelar alltför ofta villigt med i dansen med resultat att vi, i bred mening, framstår som i bästa fall precis så splittrade som vi i våra sämsta stunder är. I värsta fall blir vi apologeter för de nationalistiska, krigshetsande krafter som är våra egentliga fiender.
Ryggmärgsreflexen säger åt oss att välja sida i varje given politisk konflikt, den säger åt oss att ta till oss varje utspel som bekräftar våra förutfattade meningar. Allt detta är såklart mänskligt, men det är också impulser vi måste bekämpa. Idag, när både den bruna rörelsen och etablissemangets högerkrafter är på frammarsch, är det kanske viktigare än någonsin att vi stävjar ryggmärgsreflexerna och låter vårt oberoende tänkande och agerande ställa oss som en självständig politisk kraft. För under tiden vi käbblar intern omvandlas samhället omkring oss. När twitterbubblan är spräckt kan vi börja fokusera på verkligheten.
