• Vår stora sockerkonsumtion är en hälsofara
• Livsmedelsbranschen kommer inte att sanera sig själv
• Betrakta socker på samma sätt som alkohol och tobak
För första gången i mänsklighetens historia dör nu fler människor av övervikt än av svält. Över hela världen kan vi se en liknande trend och Sverige är inget undantag i sammanhanget. Enligt Folkhälsomyndigheten är idag nästan hälften av vår befolkning överviktig och var sjunde svensk definieras som fet. En avgörande bov i detta sammanhang är sockret. Det är vetenskapligt fastställt att vår mycket höga sockerkonsumtion är en starkt bidragande orsak till övervikt och fetma. Den nationella folkhälsoenkäten visar också att förekomsten av kostrelaterad ohälsa är mycket vanligare i socioekonomiskt mindre bemedlade grupper. Lågutbildade har mer diabetes, högt blodtryck och övervikt än högutbildade. Tiden när den rika patron med en väl tilltagen rondör var sinnebilden för överklass är sedan länge förbi.
Idag får svensken i genomsnitt i sig 118 gram socker per dag, nästan fem gånger mer än WHO:s rekommendation om max 25 gram per dag. Till det kan tilläggas att Jordbruksverket endast uppskattar konsumtionen av så kallat fritt socker, socker som tillsatts livsmedlet. En produkt som exempelvis apelsinjuice, vilken innehåller lika mycket socker som coca-cola, räknas inte in på grund av att sockret här inte är tillsatt.
Men behövs det verkligen en sockerskatt? Är det trots allt inte individens egna ansvar vad hen stoppar i sig? Och kan inte branschen sanera sig själv utan några statliga styrmedel? I frågan om individens egna ansvar bör det replikeras att vi faktiskt sedan länge infört punktskatter på skadliga produkter som tobak och alkohol, just för att få ner bruket, och det är naturligt att sockret placeras in i samma kategori.
”Individens egna ansvar” är därtill en sådan typisk liberal fras som har en tendens att trakteras i tid och otid, vars innebörd – om man drar ut den i sin förlängning – blir synonymt med att satsa på sig själv och bry sig mindre om andra. Ett samhälles grundläggande signum är emellertid att ingen enskild individ är en isolerad ö utan vi är alla ytterligt beroende av varandra i livets alla skiften.
Att branschen skulle sanera sig själv kan vi dessutom glömma. Vinstmarginalen på läsk och godis är mycket högre än för andra livsmedel och branschen strävar självklart efter ett bevarande av status quo. Naturligtvis siktar man också – med hjälp av reklam och lockpriser – på att hela tiden öka konsumtionen. Det hela kan jämföras med hur tobaksindustrin på 50- och 60-talet med emfas avvisade alla uppgifter om rökningens farlighet och politiska åtgärder för att få ner bruket av denna last, samtidigt som reklamen visade upp rökningen som bland det häftigaste man kunde företaga sig.
Om Sverige inför en sockerskatt är vi inte heller först i världen med att vidtaga denna typen av åtgärd. Finland, Norge, Polen, Ungern och Mexiko är alla länder som infört skatt på söta produkter och för några veckor sedan aviserade även Storbritannien att man från och med nästa år kommer att införa en skatt på sötade läskedrycker. Det naturliga för Sverige bör här vara att nogsamt studera de modeller som införts i dessa länder, för att uttaget av denna typ av skatt ska göra ett så stort avtryck som möjligt i vårt konsumtionsbeteende. Väsentligt i sammanhanget är att sockerskatten kombineras med en prissänkning på vissa nyttiga produkter. Närmast till hands ligger härvidlag en momssänkning på frukt och grönsaker.
Hälsominister Gabriel Wikström har hitintills avvisat förslaget om en sockerskatt med argumentet att han istället vill ta ett ”helhetsgrepp på fetmaepidemin”. Ett underligt påstående för sockerskatten borde vara en given del i ett sådant helhetsgrepp, precis som exempelvis lagen om användande av bilbälte varit ett sätt att få ner olyckstalen i trafiken, även om enbart den åtgärden självklart inte eliminerat alla risker.
Anders Karlsson