CH Hermansson. Foto: Emma Jones
Det var snudd på att han fick uppleva hundraårsminnet av den ryska revolution som sammanföll med hans eget födelseår och som kom att prägla hans liv. C H Hermansson anslöt sig till den sovjetiska stalinismens svenska anhängarskara när klappjakten på ”nazikommunisterna” under Hitler-Stalinpakten 1940 var som värst, men gick till historien som den vänlige folkhemskommunist som bände loss sitt parti från Moskva.
Född i Bollnäs och uppvuxen i Sundsvalls medelklass anslöt han sig under läroverkstiden till SSU via nykterhetsrörelsen, läste Wigforss, skrev dikter och reste till Stockholm för att kanske bli filmregissör. Men det var 1930-tal, fascismen hade börjat marschera, ända in i klassrummen på Sundsvalls läroverk. Politiken styrde universitetsstudierna till statskunskap och nationalekonomi.
Kampen mot fascismen i Spanien ställde allt på sin spets. Inom de intellektuellas Clarté kom även socialdemokrater som C H Hermansson att vämjas över västmakternas, inklusive socialdemokratins, noninterventionspolitik och hoppas på Sovjet. När Hitler och Stalin ingick nonaggressionsavtal sommaren -39 ställdes de radikala inför ultimatum från S-ledningen: Lämna den ”kommunistiska täckorganisationen” eller SAP. Hermansson valde att glida ur båda och inkallades till krigsberedskapen. Att bli medlem i det svenska kommunistpartiet, SKP, hösten 1941, när Tyskland angripit Sovjetunionen och kommunisterna ansåg sig kämpa för demokratin mot fascismen, är en sak. Och formellt var det i oktober det året Hermansson anslöt sig. Men i praktiken hade han börjat skriva för Ny Dag redan 1940 och för kommunistiska internationalens svenskspråkiga tidskrift i början av 1941. I Clarté hade han försvarat Hitler-Stalinpakten liksom Stalinregimen – alltså under den stora terrorn – och brännmärkt ”trotskisterna”.
Enligt Hermanssons biograf Werner Schmidt var det centrala för Hermanssons anslutning till kommunistpartiet antifascismen och övertygelsen om att Sovjet ytterst representerade ett socialistiskt samhällssystem där kapitalismens avskaffats.
Det var en uppfattning som delades av många, även inom socialdemokratin, men med hoppet om att tyranniet berodde av tsartidens sociala och ekonomiska efterblivenhet, och skulle mildras i takt med växande välstånd. För en sådan kritisk syn på den sovjetiska regimen fanns ingen plats i SKP och Hermansson fick ta det hela med hull och hår. Han var knappt 24 år och en av partiets ytterst få akademiker, placerades i Stockholms kommunistiska grovarbetarklubb och anställdes på partiets huvudorgan Ny Dag. Arton år senare skulle han bli dess chefredaktör. Då hade mycket vatten flutit under broarna och Hermansson rest med. Han hade glorifierat den sovjetiska socialismen, hyllat Stalin och stått på förtryckets sida under arbetarupproren i Östberlin 1953 och Ungern 1956. Men han hade också författat viktig analys och kritik av den svenska och internationella kapitalismen och försökt hålla dörren öppen för radikala kulturaktivister och intellektuella.
Nikita Chrustjovs avstalinisering från 1956 och strategin om ”fredlig samexistens” låg i linje med Hermanssons uppfattningar. Han hade slutit upp bakom den kommunistiska efterkrigslinjen att en fredlig och parlamentarisk övergång till socialismen genom den borgerliga demokratin inte bara var önskvärd utan också möjlig.
Från att under de allra första efterkrigsårens radikalism vuxit till ett massparti med femtiotusen medlemmar och över tio procent av väljarkåren hade SKP med upptrappningen av det kalla kriget från 1947 reducerats till en spillra. Partiets förstamajdemonstrationer lades ned liksom de egna partiklubbarna på arbetsplatserrna. Socialdemokratins dominans var närmast total och kommunisterna en lojal drabant i inrikespolitiken men Moskvas röst i utrikespolitiken.
När Hermansson blev chefredaktör 1959 hade situationen ännu inte vänt, men samma år segrade den kubanska revolutionen och tre år senare den algeriska. Koloniala befrielserörelser gick till offensiv från Indokina till Latinamerika, den amerikanska medborgarrättsrörelsen och kampen mot apartheid kom att sätta en prägel på det tidiga 1960-talet.
C H Hermansson valdes till partiledare 1964 mitt i tidens skarv som företrädare för de förnyare som ville bryta kräftgången, göra sig friare från såväl styrningen från Moskva som den äldre partigenerationens marxist-leninistiska statsideologi. Partiet skulle breddas, radikala socialdemokrater och andra grupper än arbetare känna sig välkomna.
I viss mening stod Hermansson för en liknande inriktning som kom att manifesteras i Danmark och Norge genom de bredare socialistiska folkpartierna. Men till skillnad från i grannländerna sökte Hermansson överbrygga den politiska generationsklyftan, på gott och ont. VPK kom att präglas av konflikter mellan ”gammelkommunister” och ”förnyare”. Och den nya vänster som växte fram från mitten av 1960-talet med kulmen 1968 passerade inledningsvis partiet eller bröt sig loss från det. 1967 var det maoisterna, tio år senare de mest Moskvatrogna.
Han fördömde den sovjetiska invasionen av Tjeckoslovakien 1968 men VPK återupprättade förbindelserna med den efterföljande marionettregimen.
När gruvarbetarna i svenska Malmfälten 1969 gick ut i den väldiga vilda strejk som förändrade svensk politik och arbetsliv deklarerade förstås Hermansson sin solidaritet, men drivande partimedlemmar på platsen kom inte alltid att tillhöra dem som osjälviskt stöttade den självständiga gräsrotskampen. På många håll hade partiets fackföreningsfolk kommit att bli del av byråkratiserade fackliga strukturer.
Så paradoxen för en tid blev att när den gamla stalinistiska ballasten säck för säck lämpades överbord passerades partiet i början av 70-talet i vänsterfilen av nya, unga, radikala vänsterströmningar.
Under de dryga fyrtio åren efter hans partiledarskap var han noga med att avgränsa sig från den gamla stalinismen och slutade även att kalla sig kommunist. Men utan att glida över i en socialdemokratisk hållning. Tvärtom var han inte sen att kritisera vad han såg som urartning av en radikal vänsters nödvändiga inriktning på kamp för att socialisera kapitalet – den nya tidens ”femton familjer” han en gång gjorde så berömda. Hans nära hundraåriga liv innehöll en märkvärdig kontinuitet där mycket av det värsta bearbetades bort men en del av det bästa överlevde långt in mot slutet, och som han ibland delgavs oss mellan sina slummerstunder, innan den allra sista nu lugnt har inletts.
Håkan Blomqvist