UTRIKES/KOMMENTAR ”Det värsta som kan hända Spanien är att föreningen av kommunister kommer på andra plats i valet i den 26 juni”. Det sa Spaniens sittande premiärminister Mariano Rajoy, ett par dagar innan valet. Det ”värsta” inträffade inte och kapitalet och etablissemanget kunde dra en lättnadens suck. Högerns regerande parti (PP) fick med 33 procent flest röster, vilket var något mer än december 2015. Före valet tydde alla opinionsundersökningar att vänsteralliansen Unidos Podemos skulle lyckas med en sorpasso, det vill säga att gå om socialdemokraternas PSOE. Så blev det inte och för politiska bedömare och miljontals människor är detta helt obegripligt. Misstankarna om valfusk är många, vi talar om en miljon röster som tycks ha gått upp i rök. Valresultatet blev givetvis en stor besvikelse för Unidos Podemos fem miljoner anhängare, även om alliansen dominerade stort i både Katalonien och Baskien. För vänsteralliansens ledning är detta ”inget bra valresultat, eftersom det fördröjer den nödvändiga politiska förändringen i landet”. Det innebär att Unidos Podemos kvarstår, med 22,7 procent av rösterna, som den tredje politiska kraften.
”Utvecklingen av Unidos Podemos som ett alternativ till det bestående beror inte så mycket på vänsteralliansens egen beslutsamhet som på styrkeförhållandet mellan olika sociala krafter.”
Att Unidos Podemos inte lyckades rycka vänsterns ledande plats från socialdemokraterna gör det mycket svårare att utsätta PSOE för en betydande press inför möjligheten att tillsammans med PSOE få bilda regering. PSOE misslyckades med allt under valkampanjen, men kan paradoxalt nog bli avgörande i just frågan om regeringsbildning. I decembervalet i fjol kom PSOE på andra plats och vägrade bilda regering tillsammans med Podemos. Om partiet nu väljer att stödja en regeringsbildning med högerns PP suddar man all fernissa om vänsteridentitet (”vi är vänsterns första politiska kraft”, sa partiledningen under valnatten) och följden blir i så fall ett politiskt trauma. Ett skadeskjutet PSOE skulle kunna försöka bilda en progressiv regering med Unidos Podemos och andra mindre partier, men högerfalangen inom partiet kommer sannolikt att besluta att lägga ner sina röster och möjliggöra en regering bestående av PP och Ciudadanos. Ett troligt scenario, men det skulle kunna leda till ett politiskt självmord. Dagen efter valet hävdade PSOE att de varken ska stödja PP eller att lägga ner sina röster. Spel för gallerierna, hävdar många.
Man kan naturligtvis undra hur PP, ett reaktionärt parti med fascistiska rötter som under många år drivit en hård nyliberal politik, kunde få flest röster i detta nya val, men högern har lyckats skapa en politisk kultur grundad på tystnad och rädsla. Etablissemanget och högern, inklusive PSOE:s högerfalang, målade upp ett land som hotades av ”de röda” och ”extremvänstern”. Skrämseln trappades upp i samma skede som Podemos och Enade Vänster (där även Kommunispartiet ingår) bildade alliansen Unidos Podemos. Man kan på sätt tolka stödet till konservativa PP som en irrationell rädsla inför förändringen och att rädslan segrade till slut över förväntningarna om förändring.
Även Europeiska Centralbanken har talat om ”politiska risker” i flera medlemsländer. Man har främst syftat på Grekland, Frankrike och Spanien. Unidos Podemos hypotetiska valseger var en mardröm för Merkel och hennes bundsförvanter. Nuit Debout och massiva arbetarstrejker i Frankrike, liksom Brexit i Storbritannien, samt en växande rasistisk främlingsfientlighet i länder som Österrike och Holland har förvärrar läget för EU:s redan kapsejsande projekt. Wolfgang Schäuble, Tysklands finansminister, hotade till exempel Spanien med åtgärder liknande de som tidigare riktades mot Syriza i Grekland. Schäuble krävde nedskärningar motsvarande 8 000 miljoner euro. Detta i ett land där var tredje invånare riskerar att drabbas av en fullkomlig fattigdom och social utsatthet, där cirka 14 procent av familjerna har svårt att få lönerna att räcka till innan månaden är slut och där cirka tio procent inte kan betala hyran i tid. Nu efter valet talar Bryssel om ”reformernas goda väg”.
Före 2007 var arbetslösheten tio procent. Idag har den tredubblats – det innebär 6 miljoner arbetslösa. Låginkomsttagare har blivit fattigare och även medelklassen har dragits in i ett prekariat. Arbetsmarknadens läge har försämrats till den milda graden att 91 procent av befolkningen tycker sig leva i ett ”orättvist” samhälle. Samtidigt, ända fram till valet, hade man avslöjat mängder av korruptionsskandaler inom den styrande högern, även inom PSOE. Att fortsätta som hittills kommer ofrånkomligen ge upphov till ytterligare försämringar för majoriteten i frågan om grundläggande sociala rättigheter. Det är detta tillstånd som talar för en ”Plan B” som bryter med nyliberalismens fanatism och EU-diktat som TTIP, TISA och CETA. Unidos Podemos ekonomiska reformprogram med skattereform, högre minimilön och pensioner, ”flexibilitet” i statens underskott, ogiltigförklaring av människofientliga tillväxt- och arbetsmarknadsreformer skulle vara ett steg i den riktningen. Det är inte mycket, förutom skräckpropagandan från höger och etablissemang, som kan förklara varför inte fler röstade för förändring.
Valkampanjen har utan tvivel präglats av en växande skärpning av sociala motsättningar och det är inget som gått obemärkt förbi, i synnerhet inte för den styrande borgerligheten. Inför valet formerades i praktiken två stora block. Det ena kring Unidos Podemos – ett brett och pluralistiskt block. Det andra runt maktelitens och trojkans front som har använt Rajoys regering som sin betjänt. Det är mycket som har stått på spel i detta unika val och regeringsfrågan är på så sätt av stor vikt. Den parlamentariska kartan har inte förändrats i enlighet med Unidos Podemos ville. Trots det råder det en tydlig höger-vänster skala och en logisk följd blir fortsatta kraftmätningar, helt oavsett valresultatet. Utvecklingen av Unidos Podemos som ett alternativ till det bestående beror inte så mycket på vänsteralliansens egen beslutsamhet som på styrkeförhållandet mellan olika sociala krafter.
För antikapitalister är valet ett relativt politiskt nederlag; man lyckades inte gå om PSOE och avsätta PP från regeringsmakten. Men sett ur ett historiskt perspektiv visar valresultatet ändå att det finns en betydande del av samhället som vill ha en förändring. Under valkampanjens slutskede visade Podemos massmöten att lågan lever vidare.
Alex Fuentes