Vänstern och helheter efter kongressen

SLAGKRAFTIGT iallafall på invigningen av kongressen. foto: Vänsterpartiet

SLAGKRAFTIGT iallafall på invigningen av kongressen. foto: Vänsterpartiet

► Kommer vi se mer av samma V – eller är fröet till breddning ändå sått?

Det är nödvändigt att se till helheten. Vänsterpartiet har varit det enda svenska riksdagsparti som stått emot tvärvändningen i flyktingfrågan. Det motsätter sig allmänt reaktionära och välfärdsfientliga lösningar, står för en radikal miljöpolitik, för kvinnors och minoriteters rättigheter samt är uttalat socialistiskt och antikapitalistiskt. Det är bra. Partiet upprätthåller ett slags utrymme i offentligheten för socialistiskt idégods och väns­terinriktade lösningar och samlar många tusen radikala människor. Ja, efter att den utomparlamentariska vänstervåg som för snart ett halvsekel sedan gav upphov till en flora av livaktiga revolutionära grupper ebbat ut, har Vänsterpartiet kanaliserat den absoluta majoriteten av vänstersinnade utanför socialdemokratin. Även om uttrycket i partiprogrammet att Vänsterpartiet ända sedan grundandet 1917 skulle ha varit ”det partipolitiska uttrycket för vänstern i Sverige” är i hög grad självbedrägligt.

Till helheten hör också att partiet från sitt stalinistiska förflutna sedan länge förvandlats till ett ganska normalt resultatorienterat parlamentariskt parti anpassat till dagens politiska kultur. Trots att partiprogrammet understryker att det är styrkeförhållandena ute i samhället som “sätter ramarna för vad som är möjligt att uppnå parlamentariskt”, präglas inte partiets prioriteringar av en sådan inriktning. Verksamheten i valda församlingar suger upp stora delar av energin och i den representativa demokratins kompromissmaskineri befinner sig inte sällan vänsterpartister lokalt bland “röd-gröna” med beslut om nedskärningar inom just pressade ramar. Ramar som på övergripande nivå sätts av riksdagsmajoriteter och den nyliberala kapitalismens plundringståg.

Att ”all hittillsvarande historia är historien om klasskamp”, som Kommunistiska manifestet uttryckte saken för halvtannat sekel sedan, tillhör på många sätt en annan tids förhållanden och tänkande – och har rent terminologiskt utmönstrats ur Vänsterpartiets programmatiska arsenal, eller förpassats till arbetsmarknadsområdet. Det borde i sig inte vara mycket att gnälla om, ordval kommer och går, men vissa samhälleliga realiteter består. Inte minst just den fundamentala samhällsklyvnaden i motstridiga intressen mellan arbetarklassen i bredaste mening och kapitalvinstens makthavare. Den konflikten är inte reducerbar till en arbetsmarknadsfråga utan löper som en förkastningsspricka under hela det moderna samhället och framkallar, likt skavande kontinentalplattor, väldiga samhällsskalv när de kolliderar. Kollisionerna behöver inte alls kläs i progressiva idéer eller ideologi, vanligare är att de uttrycks i vrede, förtvivlan, missunnsamhet, sekterism eller på annat sätt utifrån givna samhällsideal och traditioner. Det är det vi förfasas över när vi ställs inför växande nationalism och motsättningar bland just drabbade delar av arbetarklassen i nordfransk massarbetslöshet, östeuropeiska industriruiner eller svenska nedskärningsbygder.
Den vänster som inte förmår kanalisera vreden och frustrationen över sjunkandet, över att välfärden – glimten av ett gott liv för generationer av pigor och drängar – tycks glida oss ur händerna, kommer inte att nå utöver de ideologiskt övertygades och parlamentariskt intresserades krets.

Det handlar om prioriering byggd på insikt om att svaret ligger just i att förändra “ramarna”, att det är bland folket utanför som det hela avgörs. Att få arbetskamrater, grannar och andra att tillsammans – utan parlamentariska eller partipolitiska hänsyn – ta steg för motstånd och förändring, vinna självförtroende och strida tillsammans, tvärsöver olikheter och skillnader, bidrar till erfarenheter och sammanhållning som kan försätta berg. Och kasta om politiska dagordningar.
Många aktivister i Vänsterpartiet är besjälade av sådan insikt och strävan. Men partiet som organisation är inte grupperat kring den uppgiften.
Vänsterpartiets kongress förändrade inte det. Flera bra förslag antogs; om arbetstidsförkortning, klimatomställning och kärnkraftsavveckling, antirasistisk rörelse, facklig uppryckning med mera. Att partiledningen får fortsätta budgetförhandla med regering­en var närmast ofrånkomligt. Det var ju vänsterns smala lycka att inte hamna i Miljöpartiets gisslanposition, utan med bibehållen självständighet kunna påverka något av betydelse för människor, om än i form av det “mindre onda”.

Även det klara avslaget på motioner om tendensfrihet var väntat efter partistyrelsens absoluta avslagsyrkande. Synd, om perspektivet på en samlad pluralistisk vänster – och för risken av renässans för gammaldags “enhetsklimat” – men kanske reellt av mindre betydelse. Verklighetens bredd och brokighet pressar sig in i organisationerna oavsett stadgestängsel. I dagens Vänsterpartiet vimlar det av reellt existerande tendenser, i meningen åsiktsriktningar och nätverk – inte minst just i frågan om tendensrätt! Risken är förstås att en partiledning får för sig att homogenisera och med stöd av kongressbeslutet rensa i floran, men det kommer i så fall att straffa sig och ramponera den breddning partiordföranden förespråkade i avslutningstalet.
Efter att ha tröskat igenom hundratals – ja kanske tusen – sidor kongresstexter, över sexhundra motioner, i minst sextio timmar under fyra dagar i en dunkel kongressaula just när långhelgens vackraste försommarsol dränkte många andra i trädgårdspyssel och häggdoft, är det kanske ännu för tidigt att överblicka resultatet. Men inte för tidigt att tillsammans se till helheten och ta oss an det vi brukade kalla “huvudfienden”, kapitalismens och klassamhällets nedbrytande krafter, och bana oss möjliga vägar ut.

Håkan Blomqvist

Dela