Amineh_Kakabaveh Foto: Gabriel Liljevall cc-by-sa
Naturligtvis var det ett groteskt misstag av riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh (V), att dela vidare en rasistisk post om somalier på sociala media. Förfalskad med SVT-logga av nazister, visserligen, men innehållsmässigt desto tydligare islamofobisk. Slarv? Visst, Kakabaveh har uppriktigt bett om ursäkt till alla kränkta och sitt parti. Obegripligt? Nej, inte i sociala medias vansinniga hastighet, när många tager vad man haver för att brassa på med sitt budskap.
Och det är förstås här skon klämmer. I budskapet. Kakabaveh är känd som en obrottsligt kämpande feminist mot alla förtryckande patriarkala strukturer, mot religiös vidskeplighet och underkastelse, mot reaktionära ideologier, traditioner och kulturer – var helst de står att finna. Hon är en kämpande sekulär universalist för demokrati, modernitet och socialism i spåren av 1789 års La Grande Révolution. Och slåss lika envetet mot kvinnoförtryckande ”hederskulturer” i Sverige som mot Erdogans förtryck i Turkiet och Assad-diktaturen i Syrien. Hon utgör personligen ett avantgarde i den antireaktionära och antipatriarkala kulturkamp som förs av kvinnor över hela jorden.
Dilemmat är platsen. Allt kan förstås alltid missförstås. Ingen kamp är möjlig utan oavsiktliga rikoschetter som drabbar oskyldiga. Men just denna plats på jorden, det rika nord i den globala rangordningens krona, som lever av en extremt ojämlik världsordning – den vi kallar imperialism – präglas socialt och kulturellt av nedvärdering och underordning riktad mot de ”främmande”, de ”efterblivna”, de ”inte lika upplysta”. Den vänster som vill vinna vår tids arbetarklass måste ta hänsyn till just vår plats. Just här kan vår universalism, vår sekularism, vårt 1789, ibland alltför enkelt kidnappas av mäktigare krafter – om vi inte garderar oss, om vi inte är lyhörda och ser oss omkring.
Vid Liberalernas riksmöte häromveckan förklarade Jan Björklund krig mot hederskulturer ”i våra invandrartäta förorter”. Ja, flyktinginvandringen medför, menade han, en försämring av jämställdheten i invandrartäta ”enklaver”. Att ”bekämpa hedersförtrycket” bland invandrare är därför, underströk han, den ”största jämställdhetsutmaning Sverige står inför under överskådlig tid. Det kan bli vår tids rösträttskamp”…
En ideologisk bombmatta från överhetssverige i namn av kvinnors rättigheter mot ”våra invandrartäta förorter”, tillsammans med social nedrustning och växande klyftor är ett säkert program för repression och ytterligare nedvärdering. Och i det liberala kölvattnet växer salongsrasisternas självgodhet i takt med nazipyromanernas mordbränder.
En radikal jämlikhetsvänster som vill förena alla förtryckta mot klassamhällets nedtryckande maktordningar måste ta hänsyn till detta sammanhang. Inte dämpa kampen för frigörelse, men föra den inifrån med djup respekt för kulturella olikheter – och sammanflätad med social omfördelningskamp i gemensam front mot rasistiska framstötar.
Om detta behöver vi diskutera. Om platsen, metoderna och budskapens tyngdpunkter. Ty vi kommer inte undan motsättningen, spänningen mellan våra universella ideal och klassamhällets realiteter. Här finns ju också mängder av erfarenheter att ösa ur, om alltifrån små pragmatiska steg för att bryta kvinnors isolering – som badtider och utflykter – liksom att övervinna destruktiva maskulinitetsideal, till bred självorganisering kring bostads- och områdesfrågor.
Att låta Amineh Kakabavehs fel leda till partirepressalier och uteslutning vore tragiskt. Istället kan det öppna upp diskussionen för hur vi klokast utvecklar dessa erfarenheter av kvinnors direkta frigörelsekamp som del i föreningen av vår tids brokiga arbetarklass – utan att den kidnappas av borgerlighetens ideologiska insatsstyrkor.
Att försöka utkämpa – ja genomkämpa – en strid mellan å ena sidan sekulära universalister som Kakabaveh och antirasistiska motståndare till dagens maktordning, vore däremot förödande. Den striden skulle i så fall inte bara komma att stå mellan många av de kvinnor som rest sig mot familjeförtryck, och vänstern. Den skulle lämna fältet fritt för liberaler att exploatera berättigad kamp mot vardagsförtryck. Den skulle driva bort mängder av stridbara feminister och vänsteraktiva.
Och den skulle utkämpas i och splittra vänsterns egen själ. För i den själen flätas den universella jämlikhetskampen samman med all kamp mot de maktordningar och förtryck som stundligen alstras av kapitalismens klassamhälle. Den ena viljan kan inte leva utan den andra.
Striden kring Kakabaveh visar vad som kan hända när själen splittras – och varför den måste hållas odelbar.
Håkan Blomqvist
