Hur ska man diagnostisera ett samhälle där antalet personer som medicineras med narkotikaklassade preparat ökat lavinartat under det senaste decenniet? Inte endast barn och unga vuxna utan också i åldersgruppen 45 till 64 år. Kan en diagnos som ger tillgång till euforiframkallande och prestationshöjande medel uppfattas som en tillflykt undan konkurrenssamhällets övermäktiga krav?
Enligt Läkemedelsverkets nya rekommendationer för behandling av ADHD bör dessa preparat sättas in som förstahandsalternativ istället för att, som hittills, övervägas som sista åtgärd.
Framträdande pillerpropagandister talar nu även om en särskild ADHD-pedagogik. Ingen kan dock förklara vad som skiljer denna från god pedagogik i allmänhet. Varför inte helt enkelt motverka stress och prestationshets bland såväl lärare som elever och skapa förutsättningar för en behovsanpassad pedagogik med särskild uppmärksamhet riktad mot lite annorlunda och känsliga barn? Det stimulerar lärandet för alla.
Fokusera på behov istället för på diagnos.
Det hela började med att man uppmärksammade okoncentrerade och rastlösa beteenden hos barn och bestämde att om ett visst antal av dessa beteenden förekommer ”ofta” i minst två miljöer så lider barnet av en funktionsnedsättning ADHD, Attention Deficit Hyperactivity Disorder, vilket betyder uppmärksamhetsbrist och rastlöshet.
Egentligen är det fråga om två skilda tillstånd, AD och HD.
Riskbeteende för AD: Är ofta glömsk i det dagliga livet. Pratar ofta överdrivet mycket. En diagnos kräver sex (för vuxna fem) av nio liknande beteenden.
Riskbeteende för HD: Är ofta lättdistraherad av yttre intryck. Har ofta svårt att vänta på sin tur. Även här krävs sex (vuxna fem) av nio liknande beteenden för en diagnos.
För kombinationsdiagnosen ADHD krävs båda diagnoserna.
Men hur mycket är egentligen ”ofta”? Det förekommer som krav när det gäller alla arton beteenden och är en väldigt godtycklig bestämning.
Sedan påstås att dessa beteenden orsakas av ADHD.
Men vänta lite nu, är det samma beteenden som definierar ADHD som även orsakar ADHD? Är inte detta exempel på ett klassiskt cirkelresonemang? Denna sammanblandning av orsak och verkan noteras av tre Göteborgsforskare, Soly Erlandsson, Linda Lundin och Elisabeth Punzi, som analyserat hur amerikanska NIMH, National Institute of Mental Health, informerar föräldrar om ADHD.
Trots att ADHD egentligen bestäms av ett antal flytande symptom har begreppet omformats och uppfattas som exakt definierat genom enbart bokstavsbeteckningen. Men eftersom det inte finns några blodprov eller kliniska test för att diagnosticera hänger allt på beteendebeskrivningar. För att komma ur cirkelargumentationen uppfinns hypotesen om dopaminbrist i hjärnan, ett genetiskt betingat ”neuropsykiatriskt funktionshinder” som orsakar ADHD-beteendet.
Statens medicinsk-etiska råd, Smer, ställde sig nyligen i en intressant rapport tveksamt till denna betoning av biologin. Psykiatern och forskaren Tomas Ljungberg har även påvisat att det inte är vetenskapligt hållbart att kalla ADHD för ett ”neuropsykiatriskt funktionshinder”. Det som bäst kan förklara uppkomsten av ADHD tycks vara en stress/sårbarhetsmodell.
Smer varnar för medikalisering och ”diagnosglidning” som innebär att måttliga symtom diagnosticeras – med krympande normalitetsbegrepp som följd, samt noterar risken att dagens målstyrda skola inte ger utrymme för naturliga variationer som riskerar att tvingas in i diagnoser för att rymmas inom skolsystemet.
Hypotesen om den neuropsykiatriska funktionsnedsättningen förmedlas som ett faktum av välvilliga men okritiska journalister som förses med lämpligt utvalda personer att intervjua Den propageras också av Socialstyrelsens och Läkemedelverkets ”experter” som har nära band till läkemedelsbolagen. Helt skamlöst kan dessa framträda som kontaktpersoner för ADHD-preparat.
Den påstådda dopaminbristen är argumentet för att medicinera ADHD med metylfenidat, typ Concerta, som anses öka förekomsten av dopamin i hjärnan som tvingas försvara sig genom att öka antalet transportörer som för bort dopamin. Resultatet är ett allt större behov av Concerta samt akut dopaminbrist när medicineringen upphör. Med förstärkt ADHD-beteende som följd.
Cochraneinstitutets Peter Götzsche skriver i sin prisbelönta bok Dödliga mediciner och organiserad brottslighet: ”Psykofarmaka rättar inte till någon kemisk obalans, de skapar den, vilket är orsaken till att det är så svårt att sluta ta preparaten. Om läkemedlen tas mer än några få veckor, skapar de samma sjukdom som de skulle läka.”
Bristhypotesen rörande orsaken till ADHD är en myt, en ”vandringssägen” som ivrigt propageras av läkemedelsbolagen, men som egentligen ingen forskare längre tror på. Denna myt ska nu spridas som ”kunskapen om ADHD” till ”okunniga” svenska lärare.
Stora vinster finns att hämta för läkemedelsbolagen om hittillsvarande diagnoskriterier för ADHD utvidgas till att omfatta även andra problem hos flickor och vuxna i allmänhet. Pillerproducenterna åtrår intensivt denna marknad och deras reklamkampanj intensifieras nu under jämställdhetens täckmantel.
När det gäller flickor hävdar Attention, intresseorganisation för neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, med stöd av Barnombudsmannen att nya symptom kan ses som tecken på obehandlad ADHD: bipolär sjukdom, ätstörningar, depression, generaliserad ångestsjukdom och så vidare. Och allt ska så tidigt som möjligt medicineras. Det är självfallet viktigt att flickors problem uppmärksammas, men varför måste det resultera i ADHD-medicinering?
Är föräldrar, lärare och Barnombudsman informerade om biverkningar? Om den snabbt ökande gatuförsäljningen? Om att över 500 barn mellan 10 och 19 år i Sverige under de senaste fem åren i självskadligt syfte överdoserat ADHD-preparat? Informeras de om att utredande europeisk läkemedelsmyndighet inte kunnat konstatera någon positiv effekt men ett tydligt orsakssamband mellan Concerta och aggression, tics och depression?
Resultatet av den sistnämnda undersökningen fick producenten att lova att inte sälja preparatet till vuxna. Trots detta har Concerta sålts till den kategorin för 500 miljoner kronor i Sverige och använts dessutom, utan hållbart forskningsunderlag, för att behandla kriminalitet på svenska fängelser.
Bara i Stockholms län har läkare under 2014 underlåtit att rapportera närmare 300 allvarliga biverkningar av ADHD-preparat. Detta kan konstateras eftersom utskrivande läkare måste motivera licensansökningar för starkare preparat och då beskriver biverkningarna.
Amfetaminet Elvanse, lisdexamfetamin, har under de senaste två åren exploderat i tiotusentals förskrivningar i Sverige. Preparatet subventioneras enbart om effekten av metylfenidat, typ Concerta, försvagats eller upphört.
Föreställningen att barn lider av nedärvda handikapp som miljön enbart kan förstärka leder, enligt de tre tidigare nämnda Göteborgsforskarna, uppmärksamheten bort från problem i relationer, i bostadsområden, inom utbildning och uppfostran. Likaså från sociala orättvisor. Läkemedelsindustrin är den enda som gynnas eftersom den presenterar medicin som lösningen på barnets svårigheter.
En grundlig norsk undersökning från 2012 visar att ADHD-medicinerade barn i inget fall själva begär medicinsk behandling. 75 procent av barnen kämpar med ofta skrämmande och plågsamma biverkningar som tics, påverkan på rörelsemönstret, personlighetsförändringar, humörsvängningar, insomningssvårigheter, viktnedgång och dålig matlust. Illamående och magont är snarare regel än undantag. Varför får vi aldrig läsa om detta i media?
Diagnossystemen bryr sig inte om hur beteenden utvecklas och vilken funktion de har för barnet, trots att många studier visar att ADHD är vanligare vid skilsmässa, låg socioekonomisk ställning, psykisk sjukdom och drogmissbruk. De intresserar sig inte för vad individen varit med om eller försöker ge uttryck för; som dödsfall, skilsmässa eller arbetslöshet. Det enda som söks är en psykiatrisk stämpel.
Det är personen det är fel på.
Samhället finns inte.
Lars Lundström