KULTUR Historiens vingslag slår i dagens Europa. Murkna tongångar från andra världskriget kryper fram ur sina gömslen. Kan ett seriealbum hjälpa oss? Kanske. Åtminstone om det handlar om en humanistisk och antiauktoritär marxist som konfronterade sin samtid både som en fri själ och som en stor teoretiker. Arash Gelichkan har läst en angelägen biografi i bildform som ger en grundkurs i marxistiskt tänkande och i Rosa Luxemburgs liv.
”Herregud! Vad har ni gjort? Vill ingen av er se mig i ögonen?” Det är den 4 augusti 1914. Rosa Luxemburg står vid kolonnerna till den tyska riksdagens trappor och ser en ström av socialdemokratiska ledamöter med lätt hopkrupna ryggar släntra ner för trapporna. De har nyss godkänt Kaiserns krigsbudget. ”Allt kommer vara över vid jul”, svarar en av ledamöterna lakoniskt.
Det är en av hundratals stiligt tecknade rutor i den grafiska biografin över Rosa Luxemburgs liv som talar rätt till oss i vår tid. Åter ställs arbetare mot arbetare, åter ställs en grundläggande samhällsomdaning åt sidan av reformismens (nåja) partibyråkrater. Och vi kanske behöver Rosa Luxemburgs humanistiska och anti-auktoritära marxism mer än någonsin tidigare. Biografin är också en snabb genomgång av marxismens grunder och Rosa Luxemburgs vidareutveckling av teorierna. Med utdrag ur brev, appeller och skrifter tecknas en bild av Luxemburgs liv, tänkande och handlande. För den som vill djupdyka finns ett rikt nothäfte på slutet av boken.
Biografin kombinerar på ett unikt sätt en fascinerande berättelse om en person som konfronterade samtiden, både som en fri själ och som en stor teoretiker, med en teckning över det tidiga 1900-talets omskakande skeenden. Som biografisk roman är det nog så intressant att läsa om lilla Rozalita som föds i polska Warszawa våren 1871 och får tillbringa ett av de första levnadsåren ingipsad på grund av en ledsjukdom och med poesin som bästa vän. Det går inte annat än att kapitulera för rutorna där den klipska Rozalita i tidiga tonåren förklarar Marx för sina äldre bröder och dyker upp utanför porten på de underjordiska socialisternas möte i Polen bara för att golva de äldre farbröderna med sin argumentation. Hennes politiska aktivism tvingar henne att fly till Schweiz 1889 där hon också inleder sina universitetsstudier – något helt banbrytande för en kvinna under den tiden. Väl där möter hon revolutionären Leo Jogiches (också känd som Leo Tyska), en man hon kommer att älska och leva med från och till i många år trots hans återkommande häftiga utbrott av vrede och svartsjuka.
Nästa punkt i hennes liv som revolutionär på resande fot är Tyskland som kommer att utgöra navet för hennes politiska studier och aktivism. Genom ett skenäktenskap med Gustav Lubeck i april 1897 får hon ett tyskt medborgarskap och blir medlem i tyska socialdemokratiska partiet SPD. Genom alla svårigheter lyckas hon bevara den frihet och självständighet som gör det möjligt för en kvinna på den tiden att omvälva tänkande och världar. Bara den levnadsteckningen är storartad. Lyckligtvis undviker boken helt fallgropen att fastna i hennes otroliga liv och missa anledningen till varför Luxemburg är så angelägen än idag.
Luxemburgs viktigaste bidrag är förvisso inte unik för henne, men hon var bland dem som tidigast och klarast förstod att Marx idéer inte var kompletta och att mycket – som den historiska determinismen – måste ifrågasättas och annat vidareutvecklas. Som en av den ryska revolutionens starkaste försvarare i Tyskland och en tidig vän av Lenin talade hon med en auktoritet likt ingen annan när hon fördömde Lenins röda terror.
Hennes centrala roll som den revolutionära vänsterfraktionens galjonsfigur inom SPD sätter henne ständigt på kollisionskurs med reformismen. När Eduard Bernstein på slutet av 1890-talet talar för en total omprövning av Marx teser och en anpassning till borgerligheten som gradvis ska bana vägen för socialismen, blixtrar Luxemburgs skarpa penna till. Bernstein tror nämligen att eran för kapitalistiska kriser kommer vittra bort i och med framväxten av kredit.
Luxemburg pekar med stor klarhet istället ut framväxten av kredit som något som kommer göra kapitalismen än mer instabil och visa på otillräckligheten i reformer. Ytterst är revolutionen nödvändig för en beständig förändring.
Men Bernsteins opportunism ska bara visa sig vara ett litet tecken på hur långt reformismen är beredd att gå för att bevara den grundläggande ordningen. Luxemburg insåg – liksom tidigare Marx och samtida Lenin – att kapitalismen, i sin ständiga expansion i jakt på profit, ständigt lägger under sig och dominerar nya marknader, råvaror och arbetskraft. Imperialismen är en konsekvens av kapitalismen och de olika imperialistiska makterna var förutbestämda att drabba samman i jakten på expansion. Det förebådade i början av 1900-talet en stor sammandrabbning som skulle kunna lämna miljoner dödade och lemlästade.
Rosa Luxemburg insåg att arbetarrörelsens viktigaste uppgift i Tyskland och Europa är att till varje pris förhindra ett sådant krig. Tillsammans med den franske socialisten och anti-militaristen Jean Jaures pläderade hon för generalstrejk i händelse av ett krigsutbrott. ”Om de tror att vi ska lyfta mordvapnen mot våra franska och andra syskon då ska vi ropa: vi kommer inte att göra det!” sa hon vid en internationell socialistkongress 1913.
Men SPD-ledarskapet bestämde sig året därpå istället för att sända miljoner tyska arbetare i krig mot sina franska och andra kamrater. Luxemburg och krigsmotståndarna slängdes ner i fängelsehålorna med SPD:s goda minne.
När kriget 1918 tvingas till ett slut av krigströtta soldater och arbetare som gör uppror i hela Europa fortsätter SPD axla sin roll som revolutionens brandsläckare. En SPD-regering tillsätts samtidigt som Luxemburg och kamraterna i det under kriget underjordiska Spartakistförbundet leder massuppror och utlyser Tysklands fria socialistiska republik. Soldat- och arbetarråd innehar nu på många håll makten över fabriker och grannkvarter. Men fast beslutna att göra slut på arbetarmakten gör SPD gemensam sak med borgerligheten och kejsarens gamla generaler. Med stöd av SPD:s försvarsminister Gustav Noske släpps de proto-fascistiska frikårerna, hjärntvättade med socialisthat och antisemitism, lös mot regeringens kommunistiska motståndare. Massakrer mot strejkande arbetare och räder mot kommunisternas lokaler och tidningar överrumplar de revolutionära krafterna som går miste om initiativet.
Ibland är det som om slumpen avgör världshistorien. Den 5 januari 1919 är Rosa Luxemburg omedveten om ett avgörande möte där Spartakister och andra revolutionärer beslutar att överta ministerierna. Med ett uttalande underskrivet på maskin av kommunistledaren Karl Liebknecht i högsta hugg marscherar arbetarna in på ministerierna. Vakterna lovar att desertera om de får en handskriven underteckning av Liebknecht. När väl underskriften är ordnad är det sen natt och de beväpnade arbetarna har gått hem.
Det är såklart vanskligt att koka ner historiens utveckling till ett ögonblick. Men när man bläddrar genom sidorna i allt högre takt mot det gripande slutet – där och då – känns det som att man läser historien om en förlorad värld. Hur vi gick miste om en anständig och mänsklig värld. Hur det än är med den saken så lyser Rosa Luxemburgs klarröda humanism och intellekt genom de graciösa skissdragen och ut i den vida världen än idag. Det är i alla fall min förhoppning.
Arash Gelichkan
BOK
RED ROSA
Kate Evans
Verso Books 2015