Jag var sexton år när jag såg filmen om Rosa Luxemburg. Den fanns att låna på biblioteket i Karlstad där jag bodde det året och jag såg den tillsammans med min pappa. Det var han som hade berättat för mig om den polska socialisten som brann med en så stark och klar låga under 1900-talets första årtionden.
Den tyska regissören Margarethe von Trottas hyllade skildring fastnade i mig som en dröm. När filmen kom 1986 fick den det tyska filmpriset som bästa film. Huvudrollsinnehavaren, Barbara Sukowa, fick pris både i Tyskland och i Cannes som bästa skådespelerska.
Men det jag främst minns från filmen är de enorma kråkfåglarna som vandrar med Rosa Luxemburg när hon haltar fram och tillbaka på fängelsegården med huvudet fullt av tankar. Hon fängslades för sina åsikter. Hon mördades för dem. Det präglar hela filmen. Som ett dovt ljud alldeles utom hörhåll men vibrerande i själen. Åtminstone i mitt minne. I min själ. Det är vad jag tänker på denna åttonde mars, denna internationella kvinnodag: alla dagens Rosa Luxemburg. Alla de kvinnor som kämpar för det de tror på och mördas för att de vågar höja sina röster och kräva rättvisa.
Rosa Luxemburgs födelsedag har aldrig riktigt kunnat fastslås men det lutar åt att det var den femte mars 1871. Kanske var det den åttonde. Grattis Rosa. Och tack för din kamp. Tack alla som kämpar.
Text och illustration:
Emma Lundström