Räkna inte ut Bernie Sanders

Det har varit mycket tal om momentum i det amerikanska primärvalet. Varje gång det har gått dåligt för Bernie Sanders har det varit ett överflöd av artiklar och politiska kommentarer som pekar på att det nu är kört för den socialistiske senatorn från Vermont och hans gräsrotsrörelse eftersom ”momentumet” gått förlorat. Varje gång det har gått bra har det bara mumlats om en viss framgång i texter prydda av bakvända rubriker som istället fått det att framstå som att det egentligen är Hillary Clinton som vunnit. Efter Demokraternas valfusk i Arizona och Sanders oförutsedda förlust i Ohio bestämde sig en unison kör av Clintontrogna mediepersoner för att Sanderskampanjen tappat momentum för gott. Hillary Clinton började bete sig som att hon redan har vunnit.
Men oberoende prognoser och opinionsundersökningar sade något helt annat. Allt har tytt på att det är först nu som Sanderskampanjen börjar vinna mark på allvar. När det gäller förlorat momentum hade det räckt med en liten tillbakablick till Sanders seger i Michigan för att inse att en dipp i momentum inte är samma sak som en upplöst gräsrotsrörelse. Det är stor skillnad på massrörelsen bakom Sanders och Clintons Wall Street-finansierade reklamkampanj. Luften kan fort gå ur reklam, det tar betydligt längre tid för den att gå ur en rörelse.

Så kom då lördagens val i Washington, Alaska och Hawaii. Enligt de flesta medierna hade Sanderskampanjen noll momentum. Och vad hände? Storseger. Mer än stor. Massiv. I Washington fick Sanders 73 procent av rösterna, mot Clintons 27. I Alaska gick det ännu bättre, där valde 82 procent att lägga sin röst på Sanders, medan bara 18 procent valde Clinton. Hawaii gav Sanders 70 procent av rösterna och Clinton 30. Inte ens CNN och Washington Post kunde skriva bort en sådan seger helt och hållet.
Bernie Sanders leder återigen i de nationella mätningarna och han knappar in på Hillary Clinton vad gäller delegater. I nuläget har hon bara omkring 230 reella delegater mer än han. Det är viktigt att understryka ordet ”reella” eftersom Clintonkampanjen och all media knuten till den och till etablissemanget i DNC, Democratic National Committee, gör allt för att vi ska få uppfattningen att superdelegaterna är vanliga delegater.
En superdelegat är en högt uppsatt partiföreträdare för Demokraterna. Superdelegaten har rösträtt vid partiets konvent och räknas inte in bland de delegater som varje delstat har tilldelats efter statens folkmängd. De kan på förhand ta ställning i valet utan att ta hänsyn till väljarna i sin egen delstat.
Men saken är den att superdelegaterna kan byta åsikt när de ser vem som är på väg att segra. De som vid det här laget har gått ut med sitt stöd till den ena eller andra kandidaten kan alltså ändra sig när som helst. I valet 2008 pendlade superdelegaterna fram och tillbaka mellan Clinton och Obama.
De superdelegater som Clintonkampanjen hela tiden räknar in i sitt totala antal delegater används som maktmedel. Det skenbart höga antalet delegater får Hillary Clinton att framstå som absolut vinnare. Det pinsamma är att så pass många journalister rapar upp delegatinformationen från Clintonkampanjen som objektiva fakta.
Bernie Sanders har uppmanat superdelegaterna att lyssna på folket i sina respektive delstater istället för att rösta med makten inom partiet.
Det totala antalet ”vanliga” delegater som behövs för att vinna är 2 383.

Ju längre in i primärvalet vi kommer ju tydligare blir det att Donald Trump kommer att stå som Republikanernas presidentkandidat. Precis som i USA finns det i Sverige en ganska omfattande uppfattning att Hillary Clinton är den enda presidentkandidaten som kan vinna mot honom. Det är en myt utan verklighetsförankring.
Sanningen är att de nationella opiononsundersökningarna visar att Bernie Sanders är den som kan vinna stort mot Trump, i nuläget med 17,5 procent. Sedan flera månader tillbaka ligger Sanders bättre till än Clinton i förhållande till Trump. På ett plan är det så enkelt som att Trump under en tv-sänd presidentvalsdebatt inte kan be Bernie Sanders att plocka fram sina Goldman Sachs-tal eftersom han inte har några.
Men Clintonkampanjen har fler problem. En skribent i Huffington Post beskrev det häromdagen som att den befinner sig i politisk kvicksand.
Hillary Clinton ska snart intervjuas av FBI angående e-mailskandalen. Statliga åklagare ska förhöra henne. Det finns jurister som menar att Clinton kan komma att hamna i fängelse.
Förutom detta visar nio av tio nationella opinionsundersökningar att amerikaner har en negativ syn på Hillary Clinton. Enligt Huffington Post anser 64 procent av de amerikanska kvinnorna att hon varken är ärlig eller trovärdig. Opinionsundersökningarna visar att 78 procent av amerikaner mellan 18 och 44 år föredrar Bernie Sanders. Unga feminister väljer honom framför att få en första kvinnlig president. Så mycket som 61,4 procent av kvinnorna mellan 18 och 29 föredrar senatorn från Vermont.

CNN och andra Clintontrogna medier har framställt gräsrötterna i Sanderskampanjen som unga vita män och hävdat att den har ett minoritetsproblem. Detta har väckt allt större irritation och ilska och resulterade de senaste dagarna i en storm i sociala medier under hashtaggen ”#BernieMadeMeWhite”, där Berniesupportrar som inte identifierar sig som vita visar att mediebilden är fel. Den afroamerikanske författaren Leslie Lee III, som lanserade hashtaggen, ville rikta fokus mot den felaktiga mediebilden av Sanderskampanjen. I en intervju säger han att det är kränkande mot alla de människor som inte identifierar sig som vita, och mot alla de kvinnor som stödjer Sanders.
Innan Bernie Sanders senaste segrar var det en hel del gräsrotsaktivister som tyckte att han skulle ställa upp som oberoende kandidat istället, möjligen för Green Party. Det finns många anledningar till varför det inte är en god idé. Dels skulle det innebära ett svek mot alla människor inom Demokraterna som upplever att de äntligen fått en presidentkandidat som står för deras politiska principer och ideal. Det riskerar också att sätta Bernie Sanders i en omöjlig position där han inte kan vinna utan istället gör en Ralph Nader genom att ta så pass många röster från Clinton att hon förlorar mot Trump.

Primärvalet rullar nu vidare i nordöstra USA. Den 5 april är det val i Wisconsin. Det kan vara avgörande för Berniekampanjen. Industridelstaten i mellanvästern har en lång historia av progressiv aktivism och kämpar i dagsläget med näbbar och klor för de få arbetarrättigheter som finns kvar. Guvernören i Wisconsin, Scott Walker, är mot höjd minimilön, mot fackföreningar och mot kvinnors rätt att bestämma över sina kroppar. De knepiga vallagarna i Wisconsin kan göra det svårt för ett stort antal människor att rösta, däribland de unga väljarna, Bernie Sanders kärntrupper.
En vinst i Wisconsin är en vinst bland arbetarklassväljarna som Hillary Clinton hela tiden försöker vinna över genom att plocka ut valda delar av Sanders politiska program och låtsas som att hon alltid har varit progressiv och på arbetarnas sida.
Flera av de primärval som är i antågande är så kallade slutna primärval, vilket innebär att oberoende väljare som inte är knutna till något parti inte får rösta. Det kan innebära problem för Bernie Sanders som vinner dessa väljare i de öppna primärvalen.

Den 19 april är det val i Clintons hemdelstat New York. Mellan den 10 och 20 mars registrerade sig 41 000 nya väljare i delstaten. 20 000 av dessa är förstagångsväljare. Det bäddar för ett stort antal röster på Bernie Sanders. Sanderskampanjen vill ha en tv-sänd debatt innan valet i New York men Clintonkampanjen har vägrat, bland annat med ursäkten att Bernie Sanders måste ”ändra ton” innan det blir fler debatter. Nu verkar det ändå som att hon kanske har gett med sig, ett resultat av de senaste dagarnas omfattande kritik mot hennes debattovilja.

Åter till idén om momentum. Om vi ska tala om momentum när det gäller Sanderskampanjen så ska vi tala om de människor som varje dag bygger rörelsen. De visar att det som nu sker i USA inte är något tillfälligt och tandlöst litet försök. Det är ett uppror med krav på verklig förändring och med syfte att ändra den politiska och sociala ordningen i landet. Det är en politisk revolution, och som varje revolution har rörelsen ögonblick av stor symbolisk betydelse. Som under ett tal i Portland den 26 mars då en liten fågel flög upp och satte sig på Bernie Sanders talarstol. Fågeln har nu fått en egen hashtag ”#BirdieSanders”.
Som den populäre amerikanske bloggaren Shaun King skrev strax efter händelsen så är det fantastiskt att – i en tid när det politiska landskapet är så pass destrukivt och fyllt av korruption och pengar – se en politiker bli så hänförd av en fågel och tala om den som ett tecken på världsfred och ett slut på alla krig.
Bernie Sanders har momentum. Han har momentum för att han talar om sådant som andra politiker har avfärdat som ouppnåeliga drömmar.

Text och foto:
Emma Lundström