Turkiets största dagstidning Zaman var till en början vänligt inställd till president Recep Tayyip Erdoğan och Rättvise- och utvecklingspartiet, AKP. Men i och med det växande förtrycket mot oppositionella i landet och i och med nedtystade korruptionsskandaler i Erdoğans närmaste krets, har tidningen blivit en av presidentens största kritiker. Den 4 mars beslutade en domstol att tidningen skulle styras av en av regeringen godkänd styrelse. Ingen orsak angavs till beslutet men samma dag stormades redaktionen av polis och chefredaktören avsattes. Tårgas och gummikulor användes mot de människor som samlats utanför tidningsredaktionen i ett försök att skydda den. På bara några timmar gick Zaman från att vara en oppositionstidning till att bli en propagandakanal för Erdoğans regim.
Tidningens engelskspråkiga syster på nätet, Today’s Zaman skrev i ett uttalande att det är en mycket mörk tid för pressfriheten i Turkiet just nu: ”Intellektuella, affärsfolk, kändisar, medborgarrättsorganisationer, medieorganisationer och journalister tystas genom hot och utpressning. Vi har gått in i den sista fasen när det gäller trycket på de som framhärdar i att vara oberoende i sina publikationer.”
De anställda som tvingats bort från Zaman startade en ny tidning redan på söndagen. Den har namnet Yarina Bakis vilket betyder ungefär ”se mot morgondagen”. Zamans twitterflöde, som fortfarande styrs av den tidigare redaktionen, omdirigerade läsarna dit och de utlovas oberoende rapportering.
Den turkiska regeringen insisterar på att den inte på något vis är inblandad i det som skett med Zaman. Premiärminister Ahmet Davutoğlu menar istället att övertagandet av tidningen är en helt och hållet laglig procedur som inte har några politiska kopplingar. Det är som om den turkiska regimen tror att det går att slå blå dunster i ögonen på omvärlden, trots att det är alldeles tydligt att det är Zamans kritik av regeringens brutala krossande av Geziprotesterna 2013, korruptionsskandalen samma år som involverade Erdoğans närmaste medarbetare och familj, samt AKP:s agerande när det gäller Syrien, som gjort tidningen till en icke önskvärd röst i Turkiet. Framförallt handlar det om Erdoğans motvilja mot författaren och tidigare imamen Muhammed Fethullah Gülen. Gülen har ett medieimperium och har starka kopplingar till Zaman. Han är också en ledande figur i Hizmet-rörelsen som har stämplats som terroristorganisation av den turkiska regeringen. De senaste månaderna har flera av hans tv-kanaler och tidningar stängts ned, liksom ett antal andra oberoende tv-kanaler. Erdoğan är orolig för en statskupp ledd av Gülen som för tillfället lever i exil i USA och har sagt att han inte har några sådana planer.
Enligt människorättsorganisationer som Amnesty International och Human Rights Watch är domstolsbeslutet att Zaman och annan media ska styras av tvångsförvaltare bara ett illa dolt sätt för Erdoğan att utplåna all oppositionell media och därmed all granskning av regeringens politik. Dessa organisationer, liksom grupper som genomför mediegranskning, varnar för att yttrandefriheten just nu är i fritt fall i Turkiet. Alla som motsätter sig Erdoğan får känna på förtrycket. Kritiska krönikörer har fått sparken på order av regeringen, journalister som är vänligt inställda till kurderna hotas och fängslas, oppositionella mediebolag köps upp av Erdoğans vänner.
Men Erdoğan låter inte fakta komma och störa den bild av verkligheten han själv vill sprida. Mitt i detta pressfrihetsinferno fortsätter han nämligen att hävda att Turkiets press är en av de friaste i världen. Att landet ligger först på 149 plats av de 180 länderna som är med i Reportrar utan gränsers World Press Freedom Index är inget han bekymrar sig om.
När pressfrihet och yttrandefrihet inte längre existerar i ett land är det landet inte längre i närheten av att vara en demokrati. Erdoğan godkänner bara domstolsbeslut som passar honom och avfärdar andra som misshagar honom. Förra veckan erkände han inte konstitutionsdomstolens beslut att frisläppa Can Dündar, chefredaktör på oppositionella Cumhuriyet, liksom chefredaktören för tidningens Ankararedaktion, Erdem Gül. Enligt brittiska Guardian har de suttit fängslade i väntan på rättegång sedan i november. De båda journalisterna är anklagade för terrorism och spioneri på grund av artiklar som visade på att den AKP-ledda regeringen har skickat vapen till islamistiska grupper i Syrien. Nu har de trots allt släppts i väntan på rättegången som ska ske den 25 mars. De riskerar livstids fängelse.
I måndags, bara några dagar efter stormningen av Zaman, var det möte i Bryssel mellan ledare inom EU och företrädare för Turkiet. Valde EU att sätta stopp för förhandlingarna så länge Turkiet trampar på pressfriheten och de mänskliga rättigheterna? Nej, självfallet inte. På mötet diskuterades nämligen den ”flyktingöverenskommelse” som EU hoppas ska ordna upp flyktingsituationen i Europa.
Mot en ofantlig summa pengar, ett antal politiska förmåner och troligen ett medlemskap i EU, ska Turkiet hindra flyktingar från att ta sig vidare in i Europa. Att samarbetspartnern har kvävt press- och yttrandefriheten under så många år att den i princip inte längre existerar är inget EU vill ta i med tång, överenskommelsen är viktigare än de mänskliga rättigheterna i Turkiet. Istället för att ställa verkliga krav på alla medlemsländer att ta sitt ansvar väljer EU alltså att ingå en pakt med vad som inte längre kan kallas för något annat än en diktatur. Det är inte bara kvävandet av pressfriheten som gör Erdoğan till en diktator. Den pågående våldskampanjen mot det kurdiska folket är en annan indikator på att Turkiet inte är en demokrati.
I tisdags övertogs ännu en oberoende nyhetsbyrå av den turkiska regimen.
En slutledning Sverige kan dra av det som sker är att avbryta allt samarbete med Nato. Turkiet är en diktatur. Turkiet är med i Nato. Vi ska inte ha militära samarbeten med diktaturer.
Text och illustration:
Emma Lundström