Eskilsson och propagandamaskinen

► Högerns hyllningar låter nordkoreanska när SAF-mannen Sture Eskilsson får sitt efterord  ► Hans livsgärning speglar högerns förvandling av hela Sverige

 

I början av mars dog Sture Eskilsson, mannen som “räddade oss från DDR-Sverige”. Åtminstone om man får tro Svenska Dagbladet som i söndags avsatte tidningens hela ledaruppslag åt hyllningar av denne Sveriges främste organisatör av arbetsgivarpropaganda.
En av sidorna bestod av ett trettiotal korta texter, ett representativt ”vem är vem” i Moderaterna/Timbrovärlden, från sjuttiotalets arbetsgivargeneraler över moderatministrar och chefredaktörer till dagens välfärdsprofitörer och reklambyråpolitiker. Det fanns ingen måtta på lovorden över denne man och hans livsverk. Hur han hindrade Sverige från att bli ”löntagarfondslandet, som likt krabban går bakläng­es”, (Att krabbor inte går baklänges utan har ett mycket effektivt sätt att gå sidledes kan vi lämna därhän…) Han var ”en fyr för frihet”, ”undanröjde de allvarligaste hoten”, ”briljant strateg” och ”en avgörande personlighet i kampen mot den svenska industrins strypning” för att bara ta några axplock ur de närmast nordkoreanska hyllningarna. Inte konstigt, åtskilliga i kören har sina karriärer att tacka Eskilsson för, om det inte varit för den ideologiska klasskampskoncern han förestod hade de varit tvungna att försörja sig utanför den nylibe­rala trygghetsbubblan. (Och att Svenska Dagbladet lever tack vare presstödet från den förhatliga staten nämns självklart inte.)
Men lika lite som Kim Il Sung var det Eskilsson ensam som förde kampen till framgång. Han arbetade sedan 50-talet på Svenska Arbetsgivarförening­en och under det år som ännu ger högern rysningar, 1968, sattes han på avdelningen för samhällskontakt med uttalad uppgift att vrida opinionen i mer arbetsgivarvänlig riktning. För borgerligheten var oroad. Den idédominans de länge tagit för självklar utmanades av en ny generation. Den dödförklarade klasskampen dök plötsligt upp på den egna bakgården och, framför allt, det kapitalistiska system som bokstavligt talat siktade mot stjärnorna fick plötsligt och oväntat besök av sin bortglömda följeslagare, den ekonomiska krisen. Över hela världen kom den ekonomiska makten till samma slutsats: en motoffensiv är nödvändig! Problemet var att högern saknade det vänstern hade i form av populära författare och debattörer, idéburna förlag och tidskrifter, konstnärer och musiker och, framför allt, tusen sinom tusen folkrörelsebyggande aktivister, flygbladsskribenter och agitatorer. Men de hade pengar. Och för pengar kan de mesta köpas, även ideologiska megafoner.

I USA skrev en man vid namn Lewis Powell 1971 ett internt memo till landets handelskammare som drog upp linjerna för att köpa en sådan organisation. De 34 maskinskrivna sidorna är fascinerande läsning och ett belysande exempel på hur välorganiserad motståndaren är när så behövs. Gensvaret överträffade alla förväntningar,  propagandacentraler som Heritage Foundation och Cato Institute grundades med företagspengar och en lika långsiktig som välregisserad kampanj inleddes. Investeringarna skulle snart börja betalas tillbaka med råge när Reagan äntrade Vita Huset, med programmet Mandate for Leadership, från Heritage Foundation i handen.
Strax efter att Powell skrev sitt memo gjorde Eskilsson upp en likadan plan för SAF i Sverige, som även den läckte ut. Längs samma linjer som i USA lades de svenska arbetsgivarnas ideologiska strategi upp och SAF förvandlades stegvis från förhandlingsorganisation till politisk propagandacentral. Om SAF-slagord som ”Satsa på dig själv” och ”Fri företagsamhet – Bra för Sverige” bredde ut sig i 80-talets gatubild från annonspelare och borgerliga bakrutor pågick samtidigt ett långsiktig arbete mot ”eliten”. Att skapa opinionsbildare, som i nästa steg, ”självständigt” och med dold avsändare skulle kunna dominera debatten med sitt budskap. På samma sätt som i USA skulle även skolor och universitet överösas med böcker och material som genomsyrades av kapitalägarnas tankemönster. Tacksamt för skolledning­ar i tider med knappa budgetar.
Det viktigaste steget var dock att 1978 grunda Timbro, nervcentrat i den borgerliga offensiven. Där var Eskilsson ordförande i tjugo år. Från denna position gjorde han de insatser han nu hyllas för, som spindeln i ett svåröverskådligt nätverk av stiftelser, tidskrifter, förlag, PR-byråer, tankesmedjor, föreläsarbanker och så vidare, som på ett avgörande sätt påverkade den svenska debatten.
Följdriktigt kallas Timbros uppfödningsprogram för unga opinionsbildare för ”Stureakademin”, en säker punkt i CV:t hos åtskilliga av dem som idag befolkar de borgerliga ledarredaktionerna.

En av de absolut viktigaste framgångarna var att denna koncern lyckades sprida och befästa en bild av Sverige som ett nästintill konkursfärdigt land, skuldsatt över öronen, givetvis beroende på skatterna och den ”ofantliga sektorn”. Problemet kunde bara lösas genom sänkta skatter, privatiseringar och avregleringar, var budskapet som år efter år pumpades ut av ”Cirkus Eskilsson”. Och vid horisonten lockade visionen om kraftigt försvagade fackföreningar och en avreglerad arbetsmarknad och kraftiga maktförskjutningar på arbetsplatserna. Att statistiken var manipulerad gjorde inget eftersom påståendena upprepades ofta och högljutt och passade som hand i handske på den nyliberala politik som i stort sett hela det politiska fältet köpt. Bland ekonomerna försökte enskilda röster förgäves peka på den falska matematiken. Socialdemokraten Sven Grassman och Internationalens Sten Ljunggren var några av dem som envetet visade på lögnerna både när det gällde statsskuld och inflation. Att de med tiden fick rätt spelade självklart ingen roll, syftet var ju politiskt och argumenten fungerade. Den största framgången för Eskilssons propagandamaskineri var att alternativen kvävdes. Under slutet av 70-talet vände socialdemokratin och fackföreningsledningarna keynesianismen ryggen och slöt under parollen “hata inflationen” upp bakom den ”utbudsekonomi” som påbjudits internationellt. När därför högerpolitiken för första gången testades i Sverige genom regeringen Bildt och landet drogs handlöst med i den internationella krisen och massarbetslösheten permanentades, gjorde Ingvar Carlssons socialdemokrater inga försök att byta kurs när de sedan tog över. En stor seger för Eskilsson och arbetsgivarna.

Idag andas högerns hyllningar till Eskilsson och lycka över att ha sluppit ”DDR-Sverige” ett genuint och självbelåtet klasshat och en lättnad över att pöbeln inte längre strejkar, protesterar och ställer krav på inflytande och makt. Men även en medieträndad miljardär låter ibland munnen gå och i Svenska Dagbladet summerar Antonia Ax:son Johnsson Sture Eskilssons gärning med orden “han berikade oss företagare”. För så var det. Det som vände i slutet av 70-talet var en utveckling som gjort Sverige, inte jämlikt – få länder hade en sådan koncentration av ägandet – men mer jämlikt än tidigare.
Att denna utveckling brutits och vänt i sin motsats beror självklart inte på Eskilsson och hans medarbetare. Trenden har varit internationell, världen har aldrig varit så ojämlik som idag och företagsägarnas makt aldrig så stor. Men det har heller inte skett automatiskt. Det var resultatet av klasskamp; ekonomisk, ideologisk och politisk klasskamp. I den deltog Sture Eskilsson med liv och lust. Inte som idealistisk barrikadkämpe utan som välavlönad byråkrat i kapitalägarnas propagandamaskineri, med obegränsade resurser till sitt förfogande.

Lars Henriksson