Under hashtagen #inteerkvinna har kvinnor tagit avstånd från de fascister som hotar och misshandlar människor de anser ha utländskt utseende under förevändningen att de skyddar ”våra kvinnor”. Under samma hashtag viger vi fyra artiklar i Internationalen åt ananlyser av högerextremisernas världsbild, självbild och rötter.
De rasistiska gatugängens framfart i samband med det sverigedemokratiska ”Folkets demonstration” för snart två veckor sedan har understrukit behovet av solidaritet och enhet i kampen mot fascismen. Förevändningen för attackerna var att ”skydda” svenska kvinnor från utländska män. Det satte fingret på fascismens syn på den västerländska kvinnan som den vita mannens egendom. Motreaktionen lät inte vänta på sig, under nätkampanjen #inteerkvinna sade tusentals kvinnor ifrån mot fascisternas försök att använda kvinnor som ett slagträ mot icke-vita rasifierade män och kvinnor. På Expressen debatt (1/2) skrev bland andra FATTA-rörelsens (som kämpar mot sexuellt våld) Ida Östensson och föreläsaren Kristina Wicksell tillsammans med sju andra kvinnor: ”Sedan gammalt motiveras de vita männens våld mot icke-vita människors kroppar av att det utgör ett beskydd av vita kvinnor”. Svaret från de högerextrema var lika förutsägbart som alltid; med hot om mord och våldtäkter skulle feministiska antirasister tystas.
Händelserna och den efterföljande kampanjen påminde oss om fascismens strävan efter att återupprätta traditionella könsroller och trycka tillbaka feminismens landvinningar. Det påminner oss också om fascismens många beståndsdelar. Fascismen har ofta åtföljts av rasism, men det är inte dess enda eller ens grundläggande beståndsdel. Signaturen Hickory sammanfattade det bra i en gammal text i Brand (Reaktionär mobilisering -medelklassen marscherar, 1994):
”Man kan inte definiera fascismen genom att bryta loss en speciell aspekt, som till exempel våldet mot invandrare, föraktet för svaghet, den småborgerliga karaktären eller funktionen för kapitalet. För det finns inget enskilt element i fascismen som inte också finns i resten av samhället eller i andra politiska rörelser. Det som är unikt för fascismen är istället kombinationen av element. Det vill säga, kombinationen av demonstrationer på gatan, teorier om varför det är rätt att förakta svaghet, en manlig subkultur och funktionen att legitimera regeringens skärpta flyktingpolitik. Kombinationen av direkta aktioner, teorier om kvinnans plats i samhället, medelklassdominansen bland sympatisörerna och tendensen att gå i spetsen för en totalitär stat.”
Fascismens historiska ursprung är som motreaktion mot de intensifierade klassmotsättningarna och arbetarupproren under mellankrigstiden, då reaktionärerna militariserades för att slå ned spartakistupproret i Tyskland 1919 och de så kallade röda åren i Italien. Begränsade eftergifter och socialdemokratisk reformism kunde inte hålla arbetarmassorna i schack, så bland kapitalister och förskräckt medelklass väcktes viljan till ett fullständigt utraderande av all självständig arbetarorganisering. Drömmar om en nationell återfödelse utan klassmotsättningar och ”degenerering” väcktes till liv. Benito Mussolinis svartklädda ligor, fasci, anförde reaktionen och grep makten i Italien 1922 under en våg av fascistisk terror. I Tyskland gick nazisterna på frammarsch och propagerade att roten till den ekonomiska krisen var ”judebolsjevikerna” i allians med det ”judiska finanskapitalet” som hade degenererat nationen. Nationalsocialismen svetsade samman den aggressiva nationalismen och antisocialismen med rasbiologi, ett mönster som de italienska fascisterna sedan upprepade.
I ideologin låg också att kvinnornas kamp för rösträtt och rättigheter trasade sönder familjen vilken betraktades som nationens grundpelare. ”Degenererad konst”, homosexuella och fysiskt och psykiskt funktionshindrade skulle rensas ut i bygget av en homogen, till synes enad nationell gemenskap. Vi vet vad det bygget resulterade i senast: 17 miljoner mördade i utrotningslägren, däribland 6 miljoner judar, och åter tiotals miljoner dödade till följd av strider, svält och sjukdomar.
I dessa dagar då längtan efter en nationell återfödelse i spåren av den globala finanskrisen 2008 återigen är på frammarsch måste vi hålla det i minnet. Lyssnar en sporadiskt på de fascistiska gaturörelsernas och högerpopulistiska partiernas retorik kan en lätt tro att dessa uteslutande är invandringsmotståndare och rasister. Men lyssnar en bara lite noggrannare finns det extrema hatet mot feminismen, det militanta försvaret av kärnfamiljen och de fysiska attackerna på vänsteraktivister och fackföreningar där i allra högsta grad. Sverigedemokraterna vill på kort sikt bland annat begränsa aborträtten, minska stödet till kvinnojourer och försämra den generella välfärden. Vill en se vilka könsroller rörelsen siktar mot så är det bara att titta på den sverigedemokratiska och högerextrema nätfamiljen. Neofascisten Daniel Friberg på högersajten Motpol gav nyligen (4/1) råd till svenska kvinnor: strunta i karriären, värdesätt din (sexuella) ”heder” och vårda din femininitet. Vidare skrev Friberg hur kulturmarxisterna ”har lurat i er att alltid prioritera utbildning och karriär framför familj, att ’sexuell frigörelse’… är något som stärker er”.
Löften från sverigedemokratiska riksdagspolitiker (Kent Ekeroth) om att ”stoppa PK-media”, Nordisk Ungdoms motdemonstration mot Pride-paraden 2015 och konspirationsteorier om ”kulturmarxister” bakom ”Eurabia” – fascismen är sig fortfarande lik. Det innebär också att de fascistiska gatugängen och dess parlamentariska gren SD är ett existentiellt hot mot vår demokrati, våra fackföreningar, feminismen och den fria kulturutövningen. Här framstår behovet av enhet mellan progressiva krafter mot fascismen i blixtklar tydlighet.
Kampanjen #inteerkvinna var en solidaritetsyttring mellan feminister och rasifierade män och kvinnor av just sådant slag som vi behöver mer av. Den har startat en välbehövlig diskussion om hur vi kan bygga allianser. Till exempel skrev Paula Dahlberg, bloggaren bakom Vardagsrasismen, och frilansskribenten Amra Bajric i Dagens ETC (3/2) under rubriken ”vi vill inte kämpa ensamma”. Bajric har på ett föredömligt sätt försökt bredda #inteerkvinna med uppmaningen till en kampanj för män att ta avstånd från de rasistiska machoideal fascisterna står för under taggen #inteerman. I Dagens ETC skrev hon tillsammans med Dahlberg:
”Antirasismen måste bli en folkrörelse där det är självklart att kunna stå tillsammans och säga att vi inte accepterar nazisternas världsordning. Vi vill inte kämpa ensamma i detta. Vi vill att vita ska dela vår rädsla, veta vad det innebär ens för en sekund att bli utpekad som “den andre” och att de ska stå på vår sida när det stormar på riktigt. Allierade som står tysta och ser på är inga allierade vi vill ha i vår kamp. Solidaritet i dessa tider är viktigt.”
Förra lördagen utkristalliserade sig ropen på solidaritet i en feministisk manifestation under parollen ”Våra kroppar – våra röster”. I uppropet till manifestationen skrev initiativtagarna, däribland förbundet Allt åt Alla och det feministiska kvinnonätverket Streetgäris:
”Vi måste höja blicken nu och se sambanden mellan deras försök till splittring och att de ekonomiska klyftorna mellan män och kvinnor, rika och fattiga, svenskfödda och utrikesfödda svenskar är större nu än på flera år. Detta gör det möjligt för fascister att utmåla icke-vita, flyktingar och meningsmotståndare som fiender till deras inbillade svenska nation.”
LO:s informationskampanj om Sverigedemokraterna har sedan i höstas försökt sätta fokus på partiets arbetarfientliga politik och skulle kunna konkretiseras genom intensifierad arbetsplatskamp av ett slag som numer fallit i glömska. I riksdagen har Vänsterpartiet trots allt stått fast vid sammanhållning istället för de ID-kontroller och försämrade villkor för nyanlända på arbetsmarknaden som tycks ha blivit det nya politiska konsensus mellan de övriga partierna. Även om kampanjerna och särskilt den parlamentariska politiken måste intensifieras och vässas står det klart att solidariteten lever vidare trots fascisterna och de etablerade politikernas försök att splittra oss. Ibland kan det kännas uppgivet och som att spelet är över. Men ovanstående kampanjer visar att fascismen har långt ifrån segrat och att det inte är dags att lämna walkover. Tvärtom, om vi enas i en regnbågsfärgad motoffensiv har vi fortfarande chans att vända den här skutan. Även när den ser ut att obönhörligen styra in i den fascistiska stormen.
Arash Gerlichkan
#inteerkvinna
Materiella villkor – inte kultur formar Mellanösterns genusrelationer
De bruna rötterna sitter i manlighetskulturen
Polska fascister allt mer aktiva i Sverige
Vikten av att inte vara fascisternas kvinnor
