► En majoritet av oss vill inte tala om det även när det behövs
► Trots att många av oss tror att det går att påverka en person som bestämt sig
► Idag har självmordsfrekvensen bland ungdomar en tendens att stiga
Självmord, själva ordet får huden att knottra sig. En gång i tiden var det också ett i det närmaste

mind.se
tabubelagt ämne. Under den kristna eran i vårt land sågs det som synd, för det var bara den allsmäktige guden som hade rätt att råda över liv och död. De som ändå begick denna handling tilläts inte att vila i så kallad vigd jord. ”Självspillningarna” jordfästes i tysthet, utan någon klockringning, på ett speciellt ställe norr om kyrkan eller i skogen. Att begå självmord var enligt lag kriminellt i Sverige ända fram till 1864.
På den ideella organisationen Minds hemsida kan vi se att antalet självmord under 1980-talet årligen låg på ungefär 2 200, varefter det sjönk ganska kraftigt fram till 2011 då noteringen låg på 1 378. Därefter vände det dock ganska så skarpt uppåt och 2013 låg siffran på 1 600, främst beroende av att självmorden ökade i åldersgruppen 15-24 år. Den senaste siffran är från 2014 då antalet självmord registrerades till 1 531, samtidigt som antalet noterade självmordsförsök uppgick till 8 251. Liksom för trafiken har riksdagen antagit en nollvision för självmord. Det gjordes 2008 och i proposition 2007/2008:110 skrev den borgerliga regeringen: ”Ingen bör hamna i en så utsatt situation att den enda utvägen upplevs vara självmord”.
Undersökningsföretaget Novus har nu på uppdrag av Mind undersökt allmänhetens kunskap, tankar och attityder kring självmord. Målgruppen för undersökningen var medborgare i åldersspannet 18-79 år. Undersökningen, som publicerades den 12 februari och finns att läsa i sin helhet på Minds hemsida visar flera resultat som är värda att uppmärksamma:
Endast ”en av tre uppgav att det är mycket troligt att de skulle fråga en person i deras närhet om man misstänker att personen funderar på att begå självmord. Omkring 2 av 5 svarade att det är ganska troligt.” Bland tillfrågade under 30 var siffran ännu högre. Samtidigt uppgav 93 procent av de tillfrågade att de tror att en person som bestämt sig för att begå självmord går att påverka i en annan riktning.
Således ser vi en talande diskrepans mellan att nästan samtliga i undersökningen såg det som om det går att påverka en person som bestämt sig för att ta sitt liv, och att ändå så pass många – faktiskt en majoritet – uppgav att det inte var troligt att de skulle fråga. Utifrån det drar artikelskribenterna slutsatsen att vi överallt i samhället måste börja prata om självmord; i såväl privata som offentliga rum, i såväl skola som på arbetsplatser.
Den fråga som undertecknad ställer sig här är naturligtvis varför det fortfarande är så vanligt att vi inte talar om självmord, även om vi misstänker att en anhörig eller vän funderar på att göra slut på livet. Handlar det om att ämnet fortfarande är omgärdat med så mycket tabun? Eller kan det vara en effekt av att samhället i ökande grad individualiserats och att det då kan uppfattas som integritetskränkande att ta upp en sådan känslig sak?
Det som annars i dagsläget är riktigt alarmerande är att självmorden bland ungdomar tenderar att öka. Här har också ett antal andra varningsklockor ringt ett bra tag; som att utskrivningen av antidepressiva läkemedel ökat markant och att en undersökning visat att tre gånger så många ungdomar idag mår psykiskt dåligt i förhållande till i början av 1990-talet. Det är även svårt att komma ifrån att utvecklingen av samhället i stort spelar roll; när exempelvis mer än hälften av de ungdomar som har jobb inte har en fast anställning eller när Hyresgästföreningen visar fram statistik att över 350 000 unga vuxna är i behov av lägenhet. Sedan vet vi mer än väl att psykvården går på knä och skulle behöva tillföras betydligt mer resurser. Visst är det viktigt att vi vågar tala mer om självmord, men det är också av avgörande vikt – även om det inte är några enkla samband – hur vi organiserar det samhälle vi lever i om självmordsfrekvensen verkligen ska gå ner.
Anders Karlsson