Varför krisar vänstern?

krönika anders karlssonAtt det inte går bra för svensk vänster är knappast någon nyhet. Alla partier som i någon bemärkelse befinner sig till vänster på den politiska skalan, vare sig det är  S, Mp, V eller F!, uppvisar en fallande tendens i opinionen. ETC reste frågan i en artikel 11/2 och resonerade att det påverkat Socialdemokraterna negativt att flyktingfrågan hamnat i centrum på bekostnad av välfärdsfrågor och att Vänsterpartiet –  till skillnad mot på 1990-talet – inte har kunnat dra fördel av den socialdemokratiska försvagningen eftersom partiet i alltför hög grad ses som en del av regeringsunderlaget och därmed sammankopplas med Socialdemokraternas politik. Två andra orsaker som anges till krisen är otydlighet och avsaknaden av ett tydligt helhetsalternativ. Däremot upplever jag att artikeln saknar en mer djuplodande analys över vänsterns tillstånd, för det är ju inte ett nytt fenomen att vänstern är svag. I denna krönika vill jag därför trycka på två som jag upplever avgörande faktorer för att förstå vänsterns rådande kräftgång.

För det första har vi nu under flera decennier kunnat registrera en såväl kvantitativ som kvalitativ försvagning av den fackliga verksamheten. Kvantitativt har LO sedan 1992 tappat 794 000 medlemmar och organisationsgraden har sjunkit från 85 till 65 procent – och det är stor skillnad mot om var sjunde anställd står utanför facket mot nu en av tre. Parallellt med det har vi även sett hur antalet tillfälliga och osäkra anställningar exploderat; bland dagens ungdom är det idag vanligare att du har en tillfällig än fast anställning.
Kvalitativt har facket försvagats i så motto att de krafter som vill vitalisera det, de som kämpar för en kämpande och demokratisk fackförening, reducerats i styrka. Det finns givetvis många enskilda fackliga företrädare som i vardagsarbetet utför ett gott jobb i det tysta, men som organiserad kollektiv kraft handlar det idag bara om isolerade öar. Aldrig har det heller strejkats så lite i Sverige som under de senaste decennierna, en ny arbetarklassgeneration är i det närmaste renons på de omistliga erfarenheter av potentiell egenmakt och rådande samhällsförhållanden som en strejk ger.

För det andra hade vi tidigare ett parti i riksdagen till vänster om socialdemokraterna som, även om man kunde tycka att det partiet lämnade mycket i övrigt att önska, torgförde en vision om en annan samhällelig organisationsform, ett socialistiskt samhälle. Undertecknad vill dock mena att Vänsterpartiet är på väg att överge denna vision och det finns inte idag något parti till vänster om Vänsterpartiet med någon nationell styrka att tala om. Visst etiketterar sig Vänsterpartiet fortfarande som ett socialistiskt parti; förtydligat i partiprogrammet där det står att man strävar efter ”ett samhälle befriat från klassförtryck”, vilket konkretiseras med skrivningen ”särskilt viktigt är att samhällsägandet är starkt inom ekonomins nyckelsektorer” – och som ekonomins nyckelsektorer nämns den finansiella sektorn och strategiska naturtillgångar.

Men hur agerar Vänsterpartiet när det kommer till kritan? Som exempelvis i samband med finanskrisen för några år sedan, reste man då kravet på ett förstatligande av de svenska storbankerna? Nej, i hägnet av krisen kom istället Vänsterpartiet 2011 med förslaget om en bankdelningslag. Den ena delen ska hålla på med traditionell verksamhet såsom enskilda individers besparingar, bolån och företagskrediter. I den andra delen ska man däremot kunna hänge sig åt spekulativ verksamhet i hedgefonder och liknande.
Ett annat exempel är att partiet i sin faktiska politik inte reser några krav på att överföra basala naturresurser i samhällets ägo. Istället föreslår man radikalt höjda gruvavgifter, men själva det privata ägandets problematik försvinner bort i fjärran.
Ett tredje exempel på Vänsterpartiets faktiska praktik är när bilproduktionen i Trollhättan 2009 hamnade i en svår kris. Visst krävde partiet ökat statligt stöd för att företaget inte skulle gå i konkurs, men perspektivet att staten skulle ta över företaget och ställa om till samhällelig nyttig produktion lyste med sin frånvaro.

Sammanfattningsvis tror undertecknad  att det även blir svårare att uppamma entusiasm i den dagliga kampen om inte såväl hjärna som hjärta ledsagas av visionen om ett alternativt socioekonomiskt system, Det blir som att vandra in i en kyrka där gud är frånvarande. Således måste nu alla socialister i vårt avlånga land – i Vänsterpartiet och utanför Vänsterpartiet – prioritera arbetsplatskampen, samtidigt som vi håller den socialistiska visionen levande i vår faktiska kamp.

 

Anders Karlsson

Dela