Den första delstaten i det amerikanska primärvalet är nu avklarad och Bernie Sanders står starkare än någonsin. Även om Hillary Clinton vann omröstningen med 0,2 procentenheter så är det Sanders och hans gräsrotskampanj som vunnit allra mest när det gäller momentum. Den politiska revolutionen går nu med full kraft mot nästa delstat, New Hampshire.
Så vad var det som hände i Iowa egentligen? Förutom att Martin O’Malley nu är ute ur spelet?
Först och främst kom alla fördomar kring Sanderskampanjen på skam. De politiska åsiktsmakarna och kommentatorerna som mer eller mindre uttalat stödjer Hillary Clinton har om och om igen hävdat att det bara är högutbildad medelklass och misogyna unga män som stödjer Bernie Sanders. Även om opinionsundersökningarna redan tidigare gav en annan bild så visade Iowa att det verkligen är uppåt väggarna. Sanders har visserligen störst stöd bland unga, men det rör sig framförallt om unga kvinnor.
En annan fördom som hävdats med emfas att Bernie Sanders inte skulle vara valbar, vad nu det betyder. Men han var definitivt valbar i Iowa.
Sist men inte minst hamnade en väldigt utbredd fördom på skam, den att Bernie Sanders aldrig skulle kunna matcha den av det politiska och ekonomiska etablissemanget så omhuldade Hillary Clinton. Det kunde han. Med råge. Valet i Iowa var så jämt att det delvis fick avgöras med slantsingling. Ingen särskilt storartad seger för Clinton. Dessutom ska det ha saknats demokratiska ombud på 90 platser där röster skulle räknas runtom i Iowa vilket betyder att resultatet är ganska tveksamt. Det måste finnas en viss oro hos den demokratiska eliten just nu. En oro för att människor ska tänka på Florida och valet mellan George W. Bush och Al Gore. Ett annat val som var för jämnt för att avgöras.
Men oavsett hur märkligt primärvalssystemet än är i Iowa så innebär resultatet att Bernie Sanders går vidare mot New Hampshire i stark medvind. För bara sex månader sedan var det knappt någon som trodde att han hade en chans. Det politiska etablissemanget har arbetat väldigt hårt för att få folket att tro att Hillary Clinton är den enda valbara kandidaten. Iowa måste vara en ögonöppnare för dem. Att det går att göra som Bernie Sanders och ta kamp mot eliten. Att en 74-årig socialist som talar om gratis sjukvård och utbildning, om klimatet och de enorma klyftorna i samhället kan starta en massrörelse som i dagsläget växer i rasande takt. Det är inget gulligt litet försök som många politiska tyckare har velat förminska det till, det är en tsunami av människor som tröttnat på att kämpa varje dag för att få det att gå ihop, ungdomar som har studieskulder upp till öronen, afroamerikaner som tycker att Hillary Clintons löften ringer falskt, arbetare som ser sina rättigheter skäras ned till noll och inget, feminister som anser att Bernie Sanders har en bättre politik för kvinnor än Hillary Clinton.
Unga progressiva demokrater verkar inte låta sig köpas. Särskilt inte kvinnorna. Hillary Clinton gillar att tala om hur hon hela livet har kämpat för barn, kvinnor, sjukvård och miljö. Det skulle de unga väljarna uppskatta, om det var sant. Men Hillary Clinton har främst ägnat sin karriär åt att förespråka krig och att tjäna miljoner dollar på att hålla dyra tal för vinstdrivna företag, banker och branschorganisationer med intressen på spel i politiken.
Hillary Clinton vann moderata väljare över 45 år i Iowa. Alla andra kategorier tog Bernie Sanders hem. Framförallt väljarna under 30. 70 procent av dem valde honom före Clinton. Det var väljare under 30 som tog Barack Obama till presidentposten 2008. Det är millenniegenerationen som bär upp Bernie Sanders nu. Och, som sagt, särskilt kvinnorna. Att det tål att upprepas beror på att Clintonkampanjen med stor hjälp av journalister har försökt att smutskasta Sanderskampanjen på samma sätt som de smutskastade Obamakampanjen 2008. Nämligen genom att hävda att den bara består av misogyna unga män, så kallade ”Bernie Bros”.
Journalisten Glenn Greenwald har skrivit en väldigt informativ artikel som krossar Bernie Bro-argumentet totalt. Han kallar kampanjtaktiken förkastlig. Ett billigt trick som bygger på falska anklagelser om att de som väljer Sanders före Clinton gör det för att de är sexister, inte på grund av ideologi och politisk övertygelse. Smutskastningen har riktats mot alla som stödjer Bernie Sanders eller kritiserar Hillary Clinton. Det ironiska i det hela är att gräsrötterna i Sanderskampanjen alltså i hög utsträckning består av unga kvinnor. De flesta av dem definierar sig nog inte som misogyna unga män.
Bernie Bro-argumentet är bara ännu ett sätt för Hillary Clinton och hennes kampanj att försöka rikta bort fokus från hennes politiska ståndpunkter, finansiering och politiska historia. Journalister borde skämmas över att svälja ett sådant bete. Samtidigt ges ingen uppmärksamhet åt alla de kvinnor, HBTQ-personer och afroamerikaner som stödjer Sanders och som utsätts för hårda angrepp från Clintonsupporters.
Att Sanderskampanjen lyckades genomföra Iowa med sådan bravur är fantastiskt med tanke på den mediala mörkläggningen, det icke-existerande stödet från partieliten, knappt några tv-debatter, inga pengar från ”Super PAC:s” och en motståndare som har allt ekonomiskt och politiskt stöd hon kan tänka sig. Nu skriver till och med CNN att Sanders politiska revolution är ett faktum och att presidentvalet kan bli mer rafflande än vad alla politiska åsiktsmakare hade väntat sig. Som senatorn från Vermont sade när han höll tal i Iowa i måndags: “Vi hade inga pengar, vi hade inget namn och vi tog oss an den mäktigaste politiska organisationen i USA. Och ikväll, även om resultatet fortfarande inte är klart, så ser det ut som om vi ligger helt jämnt. Därför är det som Iowa har påbörjat ikväll en politisk revolution”.
Det är så enkelt som att hans budskap håller. Medelklassen ska räddas, Wall Street måste regleras, storkapitalet ska ut ur de politiska kampanjerna och pengarna ska fördelas rättvist. Genom sin kandidatur har Bernie Sanders tvingat Demokraterna åt vänster. Han menar att USA aldrig har haft ett riktigt arbetarparti och att det är därför landet aldrig har utvecklat någon riktig välfärdsstat. I skrivande stund ramlar små summor från vanliga människor in på hans kampanjkonto. Tillsammans bildar många, många amerikaner den ekonomiska grunden för kampanjen. Det är historiskt.
Hur ska Hillary Clinton kunna kritisera en sådan kampanj på ett trovärdigt sätt? Genom att säga att Sanders är ovalbar? Eller att det är utopiskt med ”medicare for all”. Den kritiken kommer inte att fungera. Kvinnan som löste ut Wall Street med flera hundra miljarder dollar och som har låtit samma Wall Street göra henne till multimiljonär har egentligen ingenting annat att sätta emot gräsrotsrevolutionen än att hon är kvinna och att hon har makt. I övrigt har hon en överfinansierad etablissemangskampanj som inte har någon verklig kontakt med folket. De människor som hon förkastar försöker Bernie Sanders att vinna. Han arbetar för att nå de vita arbetarklassväljare som tänker rösta på Trump genom att resonera kring varför de är arga och frustrerade. Han riktar deras ilska åt det håll den bör riktas – mot den ekonomiska eliten – och inte mot latinamerikaner, muslimer eller afroamerikaner: ”Det är inte deras fel att din levnadsstandard har sjunkit och att alla pengar hamnar hos en procent av befolkningen.”
Med Hillary Clinton kommer inga klyftor att minska och efter fyra år kommer USA med största sannolikhet att få en republikansk president. Därför att mittfåran inte är svaret på dagens politiska situation, vare sig i USA eller i Europa. Bernie Sanders har förstått det. Hillary Clinton har det inte.
Samtidigt som amerikanska nyhetsmedia nu börjar se Bernie Sanders i ett annat ljus och ta honom på allvar är det alltjämt ganska tyst i svenska medier, förutom en och annan negativ artikel, som Karin Petterssons ledarkrönika i Aftonbladet. Det är en pinsamt dryg liten text som avfärdar Bernie Sanders krav på gratis högre utbildning, ett sjukförsäkringssystem enligt skandinavisk modell och höjda minimilöner som ”skäggradikala mäns våta dröm”. Hon har uppenbarligen inte tagit sig en närmare titt på verkligheten. Aktivisten och biokemisten Thaher Pelaseyeds kritik av krönikan på Twitter säger allt: ”Det är inte snyggt att inta ett von oben-perspektiv för att läxa upp amerikanska väljare som samlas kring Sanders program för social rättvisa och ogillar Clintons laissez-faire-centerism. Att sedan beskriva en kandidat som finansieras av Wall Street som ’vänsterns hopp’ med rötter i ’kvinnorörelsen och kampen för barns rättigheter’ och ’Bill Clintons progressiva samvete’ är inte bara fel men också ohederligt för en socialdemokratisk ledarsida. Bakom den utslitna klyschan om ’politiker som har viljan och förmågan att göra’ gömmer sig den europeiska socialdemokratins ökenvandring. ’politiker som har viljan och förmågan att göra’ är inte ansvarsfulla. De är de facto samma politiker som i dagens Sverige tillmötesgått den mest reaktionära politiska kraften sedan andra världskriget.”
Men det spelar faktiskt ingen roll om Karin Pettersson tycker att Bernie Sanders politiska program är orealistiskt. Det som spelar roll är att det för en allt större del av den amerikanska befolkningen framstår som det enda vettiga. Det sunda förnuftets röst i en förljugen värld. Dessutom är det meningslöst att kritisera Bernie Sanders för att han inte kommer att få något gjort om han väl blir president. Han är inte bakbunden av ekonomiska och politiska aktörer på det sätt som Barack Obama har varit. Och han kommer att kunna använda sig av massrörelsen för att få igenom sina förslag. Sanders har ingenting att förlora, allt att vinna. Precis som de gräsrötter han representerar.
Nu gäller det för Sanderskampanjen att behålla momentum och se till att vinna New Hampshire så att kraften i rörelsen bara växer. I nuläget säger prognosen Sanders 57, Hillary 34. Utmaningen ligger efter New Hampshire. Den ligger i att vinna de delstater där Sanders än så länge är ganska svag. Delstater som South Carolina och Nevada. Men saken är den att Bernie Sanders stöd ökar stadigt bland afroamerikaner och latinamerikaner. Mycket tack vare starka talespersoner som Ohiopolitikern Nina Turner, författaren och aktivisten Cornel West, den politiske rapparen Big Mike och flera kända och uppskattade advokater som företräder afroamerikanska familjer vars anhöriga fallit offer för polisvåld. Så sent som i tisdags gick en känd afroamerikansk politiker från South Carolina ut med att han stödjer Bernie Sanders. Att vinna detta stöd bland minoriteterna, särskilt bland de fattiga, är oerhört viktigt. Men det som kanske är den heliga graalen i den amerikanska politiken just nu är att även vinna den fattiga, vita befolkningen, den som i hög grad i dagsläget lockas av en fascistoid galning som Donald Trump. Bernie Sanders och gräsrötterna jobbar på det. Genom att rikta om den ilska som finns så att den drabbar de verkligt skyldiga; miljardärerna i det politiska och ekonomiska etablissemanget, istället för latinamerikaner, afroamerikaner och muslimer. Demokraterna har egentligen inte varit ett parti för USA:s fattiga befolkning sedan Franklin D. Roosevelt. Skulle partiet gå tillbaka till dessa rötter med draghjälp från gräsrotskampanjen för ett ekonomiskt jämlikt USA, skulle det inte bara förändra partiet i grunden, utan hela USA.
Text och foto:
Emma Lundström
Tidigare i Internationalen:
Sverige måste vara bättre än så här
En demokratisk debatt värd namnet
