Maktrelationerna lyser igenom i Genève

 

FN-diplomaten Staffan de Mistura leder nu försöken att få fram någon form av vapenvila mellan Assad-regimen och de oppositionella styrkorna. Samtidigt visar de parter som nu befinner sej i Genève en inställning som inte pekar i den riktningen.
Regimen som var illa ute för ett år sedan är idag på offensiven. De ryska bombningarna och det Iranska stödet har radikalt ändrat situationen. Förvisso är det mycket otroligt att Assad kommer att kunna vinna tillbaka hela territoriet, men det räcker att Assad tror att han kan göra det. Assadregimen har nu bedrivit sin hänsynslösa krigföring i fem års tid.
På andra sidan bordet i Genève sitter High Negotiations Committee (HNC) som i praktiken snickrats ihop på möten i Saudiarabien. Här finns allt från liberaler till extrema islamister. Ta till exempel den saudistödda Jaish al Islam (Islams armé); dess grundare Zahran Alloush som nyss dödades av en bomb var känd för sina uppmaningar att utrota allawiter och shiiter. Överhuvudtaget är det omöjligt att dra någon skarp gräns mellan många av miliserna och al-Qaidas syriska gren al-Nusra Fronten – al-Nusra är emellertid inte inbjuden till Genève och självklart inte heller Islamska Staten. I nuläget är det de islamistiska miliserna som är de helt överlägsna huvudkrafterna i den väpnade kampen mot regimen. Förutom den icke inbjudna al-Nusra är Ashrar al-Sham de i dag starkaste och faktum är att det är dessa miliser som från början fullständigt dominerat den väpnade verksamheten. FSA-officerarna i Turkiet har aldrig styrt det som händer på marken. Men det är inte bara al-Nusra som är frånvarande i Genève. De syriska kurderna PYD och deras väpnade styrka YPG har genom Turkiets, Saudiarabiens och de i HNC samlade gruppernas motstånd tvingats bort från förhandlingarna.

Detta är naturligtvis ett allvarligt bakslag. PYD har genom sin taktik att minimera de militära konfrontationerna med Assadregimen samtidigt som man säkrat kontrollen över sitt basområde lyckats undvika den katastrofala utveckling som drabbat så stora delar av Syrien. PYD/YPG har också varit de effektivaste i kampen mo IS. I denna kamp har de sen en tid tillbaka förenats med andra syriska krafter och samlats i Syrian Democratic Forces.
USA har insett de kurdiska styrkornas roll som de pålitligaste kämparna mot IS. USA har därför genomfört bombningar i samordning med YPG. Samtidigt har PYD nära band till de turkiska kurderna i PKK, vilket är ett problem för nordamerikanerna eftersom USA fortfarande stämplar PKK som ”terrorister”. Senast för bara några veckor sedan var vicepresident Biden i Turkiet och gav Erdogan fullt stöd i det smutsiga kriget mot PKK – samtidigt som USA samordnar militärt med YPG! Den turkiska regimen har verkligen visat sitt ansikte genom att totalt skjuta den lovande fredsprocessen mellan regering och PKK i sank. De sköra demokratiska rättigheterna som spirade i Turkiet trampas nu under stövlarna. Mord och arresteringar sker dagligen. Tre journalister som avslöjat turkiska vapensmugglingar till islamistmiliser i Syrien hotas nu med livstids fängelse.

Turkiets och Saudiarabiens regeringar ser kriget i Syrien som en kamp mot shiiter och alawiter. För dem handlar det också om att pressa tillbaka Iran och befästa sej själva som dominanta makter i regionen. Det syriska folkets lidande är inget man väger in. Se hur den saudiska regimen släppt loss sitt bombkrig i Jemen och precis som i Turkiet skärps förtrycket inne i Saudiarabien. Det är dessa regimer som påstår sej bekämpa diktatur i Syrien!
Nyligen bildades en politisk gren av den ovan nämnda Syrian Democratic Forces. Den nya organisationen går under namnet Syrian Democratic Council. och har valt två presidenter (språkrör), varav den ene är Heitham Maana; en sekulär människorättsaktivist som från kampens början 2011 förordat ickevåldstaktik och motsatt sej all utländsk inblandning. Det är naturligtvis oerhört positivt att sådan krafter formeras och tyvärr symptomatiskt att PYD och Syrian Democratic Council inte får vara representerade i Genève.

USA som för några år sedan tillsammans med Storbritanniens och Frankrikes ledare ständigt upprepade att Assad omedelbart måste avgå har nu bytt fokus. För Vita huset är kampen mot IS det primära och Kerry har tryckt på för att oppositionen ska komma till förhandlingsbordet. USA är naturligtvis också pressat av Rysslands framgångar – med det ryska stödet är inte Assads omedelbara störtande på dagordningen. Ryssland agerar naturligtvis också utifrån sina egna strategiska intressen och i ett ändrat läge kan ryssarna dra undan mattan under Assads fötter.
Om eldupphör kan komma till stånd så beror det sannerligen inte på att de stridande parterna gripits av omtanke om det syriska folket. Regimen, Iran, Ryssland, Saudiarabien, Turkiet, de syriska islamistiska miliserna, USA, Qatar med flera agerar utifrån sina härskande klassers intressen. Kommer ett eld upphör till stånd beror de på att de inser att de gått ner sej i ett träsk där segermöjligheterna är minimala. Att kriget kostar mer än det smakar. Icke desto mindre måste vi naturligtvis hoppas på ett eldupphör. Endast med ett sådant kan progressiva och demokratiska krafter göra sej gällande. Och framförallt måste vi hoppas på en vapenvila utifrån rent humanitära aspekter. Det syriska folkets lidande saknar idag gränser.

Peter Widén

 

Läs också Arash Gelichkans analys Syriensamtal hotar bryta samman i startgroparna

Dela