Så införde då regeringen från fjärde januari id-kontroller i Malmöregionen på tåg, bussar och färjor som kommer från Danmark. Infrastrukturminister Anna Johansson försvarade beslutet med att:
– Vi klarar inte av att ha ett mottagande på över 160 000 asylsökande per år. Vi behöver komma ner på andra nivåer (Svt-Nyheter 4/1).
Åtgärden gav också omedelbar effekt; förra veckan halverades antalet asylsökande gentemot föregående vecka. Det hela är ett dråpslag för alla flyktingar som rör sig mot Sverige. Enligt Migrationsverket sökte 162 877 människor under 2015 asyl i vårt land. 81 procent av dessa saknade id-handlingar. Flyktingar från exempelvis Afghanistan och Somalia har det nästan aldrig, medan knappt hälften av de flyende från Syrien har det. Nu slås alltså dörren igen för fyra av fem flyktingar. Risken är också uppenbar att andra länder, följer Sveriges exempel, som Danmark redan gjort, och att flyktingströmmarna därmed successivt pressas söderut, att asylmöjligheterna faller likt dominobrickor. Var den här åtgärden verkligen nödvändig? Fanns det inga andra vägar att gå?
Visst, det kunde inte förutses att det i höstas skulle bli en sådan skarp ökning av antalet asylsökande: i augusti handlade det om 11 735, sedan i september om 24 261 och i oktober nåddes toppen med 39 055 asylsökande. Därefter låg det under november kvar på en liknande nivå med 36 726, varefter det i december sjönk drastiskt till endast 13 872 asylsökande, troligtvis främst på grund av det ökade mått av restriktivitet som migrationsuppgörelsen mellan regeringen och allianspartierna ledde till. Det var det mer än tredubblade antalet asylsökande under loppet av två månader augusti-oktober som gjorde att regeringen alltmer började tala i termer av att ”vi har nått gränsen för vad vi mäktar med” och ”vi behöver en flyktingpaus”. Man vädjade även förgäves inom EU om en jämnare fördelning av flyktingarna.
Men istället för att slå in på en mer restriktiv kurs kunde regeringen lagt makt bakom sina krav gentemot EU, genom att vägra betala in sin avgift för 2016 tills dess att beslut tas om en annan tingens ordning. EU-avgiften är inte några småsummor utan rör sig om 31,8 miljarder kronor, varav Sverige sedan får tillbaka 12,7 miljarder kronor genom olika former av bidrag. Det är inte heller frågan om några ”horder” av flyktingar som beger sig mot EU:s gränser, vilket ibland medias rapportering kan ge sken av. Förra året handlade det om runt en miljon asylsökande, men betänk då att EU:s invånarantal ligger på drygt 500 miljoner. ”Flyktingvågen” innebär enbart en befolkningsökning på ungefär två promille, något som man genom ett solidariskt ansvarstagande galant skulle klara av.
Det var knappast heller så att Sverige i höstas ”nått gränsen för vad vi mäktar med”. Istället för att som nu öronmärka betydande resurser till att hindra istället för att hjälpa människor fanns det, och finns det, andra vägar att gå. Visst ställde migrationsströmmen bland annat stora resurser i anspråk när det gäller integrering av nya elever, byggande av bostäder, socialtjänst och arbetsmarknadspolitiska åtgärder, uppgifter som dock skulle gått att lösa genom ett stort mått av central planering och en mobilisering av all samhällskraft. Ta bara en sådan sak som att se till att alla flyktingar får tak över huvudet och en säng att sova i. Regeringen har ojat sig över situationen och i panik till och med rest tältläger. Men visst kan man snabbt, som gjorts i ett fåtal kommuner, montera upp modulhus. Och enligt SCB har Sverige nästan 250 000 hotellsängar som står tomma. Staten skulle i nödfall kunna expropriera en del av dessa. Det enda hindret för det är att regeringen böjer sig för den heliga privata äganderätten.
Eller ta alla behov i skolan när vi som förra året tog emot 70 000 nyanlända barn. Men Sverige har en uppsjö av akademiker, en del av dessa skulle givetvis – efter en intensivkurs i pedagogik – kunna dra sitt strå till stacken. Därtill skulle många pigga pensionärer med eftergymnasial utbildning kunna göra en insats. Sammantaget borde flyktingströmmen tas som ett ypperligt tillfälle till att återuppbygga och utveckla den sedan länge eftersatta välfärden i vårt land. Ytterst handlar det här om att se nyanlända människor som en resurs och inte som en börda.
Anders Karlsson